Idag vet varenda människa att fjärilar genomgår olika stadier: ägg, larv, puppa och fjäril. Men på 1600-talet hade man dålig koll på saken. Därför berättar jag idag om Maria Sibylla Merian (1647-1717), entomolog och konstnär. Hon skaffade sig bättre kunskaper om saken. Dessutom var hon ekolog innan ordet ens fanns!
Arten Arsenuda armida, bild från Merians verk Metamorphosis Insectorum Surinamensium.Porträtt av Maria Sibylla Merian, målat av Jacob Marell, 1679.
Kanske har du redan sett Merians insektsmotiv? De dyker upp på kort, presentartiklar, och liknande. Och det är lätt att fatta! Det beror på att de helt enkelt är extremt skickligt utförda, vackra och mycket detaljrika.
Uralstring kontra metamorfos
Som jag nämnde inledningsvis hade 1600-talsmänniskorna inte full koll på detta med insekters livscykler. Inte heller hade de så stor kunskap om samband i naturen, det vi idag kallar ekologi.
Man ansåg att insekter uppstod genom så kallad uralstring. Det innebar att de ”uppstod” spontant ur helt andra saker. Till exempel att löss kunde uppstå av damm. Ruttet kött kunde generera larver. Dessutom ansågs insekter smutsiga och äckliga.
Insekts-inspiration
Merian föddes in i en familj av konstnärer och gravörer. Släkten ägde ett stort bokförlag som gav ut naturböcker. På så sätt hade hon tillgång till både inspiration och kunskap på nära håll.
Redan som 13-åring födde hon upp silkesmaskar och andra insekter. Som vuxen förvandlade hon sitt kök till ett insektslabb, fullt med burkar innehållande olika arter och föda till dem.
Vid denna tid skapade konstnärer illustrationer utifrån döda och uppnålade exemplar av insekter. Men till skillnad från sina samtida konstnärskollegor studerade och målade alltså Merian levande insekter. Resultatet blev livfulla och detaljerade bilder.
Med hjälp av sina erfarenheter från insektsuppfödningen blev Merian en av de första att visa på insekternas metamorfos. Alltså omvandling mellan olika stadier. Därmed utmanade hon teorin om uralstring. Till exempel visade hon i en och samma bild silkesmaskens metamorfos.
Silkesmaskens metamorfos.
Ekologisk föregångare med omväxlande liv
Mest revolutionerande av allt var att Merian avbildade insekterna tillsammans med de växter som de levde på. Vid denna tid illustrerade man nämligen alla arter var för sig, tagna ur sitt sammanhang. Men genom att sammanföra insekter och växter i samma bild visade Merian på arternas samband.
Fjärilen heter Caligo memnon, Stor ugglefjäril. Illustration av Maria Sibylla Merian.
Merian levde ett spännande liv. Hon föddes i Frankfurt, gifte sig, startade en skola för måleri och broderi i Nürnberg, flyttade till Friesland-provinsen i Holland och gick med i en sekt, skilde sig, lämnade sekten, flyttade till Amsterdam och publicerade böcker. Hennes publikationer fick strykande åtgång. Hon sålde alla sina tillgångar för att själv kunna bekosta en forskningsresa till Surinam med sin dotter. Där avbildade hon ett stort antal arter.
Efter hennes död sålde döttrarna hennes målningar, främst till den ryske tsaren Peter I i Sankt Petersburg. Där finns många av originalen kvar än idag.
Arctia caja, brun björnspinnare.
Morpho menelaus.
Thysania agrippina, ugglefly
Bortglömd forskare
Fram till på 1900-talet var Merian mest omskriven som konstnär. Men numera tillmäter man henne också rättmätig betydelse som forskare. 2018 fick hon en fjärilsart uppkallad efter sig, Catasticta sibyllae. Hon hamnade också på en D-marksedel.
Catasticta sibyllae.Merian avbildad på en tysk D-marksedel.
Det var allt för idag! Tack till Ulf Westerberg för artbestämningar av fjärilarna på Merians bilder.
Bästa hälsningar från bloggerskan med fjärilshåven i hand
Idag tipsar jag om en fin konstdokumentär som finns på SVTplay till och med 30 november 2023. Skådespelaren Eddie Redmayne berättar om konstnärer som skildrade första världskriget.
Krigskonst
Förutom att vara en känd skådespelare har Redmayne också studerat konsthistoria. Inför sin roll i TV-serien Birdsong gjorde han många förberedelser om livet som soldat i första världskriget. På så sätt är han en perfekt guide till den genre som kallas krigskonst.
Artist Rifles
Första världskriget är det krig där flest konstnärer tjänstgjort som krigskonstnärer. Brittiska krigsmakten skapade ett alldeles särskilt regemente, Artist Rifles, just för dessa konstnärer. Flera kända konstnärer ingick där, exempelvis prerafaeliterna John Everett Millais, Holman Hundt och Gabriel Dante Rosetti.
Artist Rifles spänne.
Alfred Leetes kända propagandaaffisch från 1914.
I början av kriget hade många av konstnärerna en idealistisk inställning till kriget. Industrins uppgång och maskinernas löften om en bättre värld påverkade dem att skildra kriget som just ett maskineri. Se på denna bild av Christopher Nevinson:
Christopher Nevinson, Returning to the Trenches, 1916.
Lägg märke till hur soldaterna bildar en sammanhängande massa, i full fart framåt. Men mycket snart fick Nevinson själv erfara krigets fasor. Då övergav han den stilen. Istället målade han naturalistiskt, för att skildra de enskilda individernas vedermödor. Se här:
Christopher Nevinson: Paths of glory, 1917. Målningen visar hur soldater som fastnat i fiendens taggtråd blivit enkla måltavkor för fienden.
Emellertid var ju Nevinson statsanställd och därmed blev bilden censurerad. Den visade en ”skev” bild som inte passade krigsministeriets syften.
En annan konstnär var Paul Nash. Trots krigsministeriets önskemål om ärofyllda skildringar, målade han bilder som visar ödeläggelsen av naturen och kaoset på slagfältet.
Paul Nash, We Are Making a New World, 1918. Den ironiska titeln säger allt.Paul Nash, The Mule Track, 1918.
Kamouflagekonst och ”Dazzle”
Många konstnärer arbetade med att designa kamouflage. Till exempel gömslen och mönstrade ytor som skulle förvirra fienden. En särskild avdelning med kvinnliga konstnärer arbetade på hemmafronten med att bemåla modeller av krigsfartyg. På skeppens exteriörer skapade de oregelbundna färgfält, i stilen vorticism. Resultatet blev att fienden förvirrades och det verkade ha fungerat till viss del.
Skadade soldater
Som vi alla vet återvände många soldater till hemlandet med fruktansvärda skador. I kirurgernas arbete ingick att dokumentera patienternas demolerade kroppar med hjälp av bilder. En kirurg vid namn Henry Tonks skapade en rad mycket känslofyllda och fina porträtt av sina patienter. Han jobbade med pastellkrita och lyckades förmedla inte bara de kliniska skadorna, utan också individerna.
Till Flandern
I dokumentären reser Redayne till Flandern för att besöka ett gammalt område där skyttegravarna fortfarande är bevarade, Sanctuary Wood. Med hjälp av dubbelexponerade tagningar ger dokumentären liv åt konstverken.
Förutom att visa konstnärer från första världskriget berättar dokumentären om vanliga soldaters skapande av akvarell-vykort och så kallad skyttegravskonst. Dessutom träffar Redmayne också nutida krigskonstnärer som skildrat konflikter i Afghanistan, Syrien och Balkan.
Mitt namn är Rebecka Signäs och jag är denna veckas gästbloggare. Jag läser för tillfället mastersprogrammet i visuell kultur vid Lunds universitet och det var i fortsättningskursen vid mina kandidatstudier jag hade den stora förmånen att lära känna Karolina (som driver denna blogg). Under mina studier har jag utvecklat en fäbless för renässansen och dess tydliga spår som fortfarande har en prominent visuell plats i Malmös stadsbild.
S:t Petri kyrka i Malmö.
Ett av de mest lysande exemplen på renässansens visualitet och bildspråk är Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö. Här används katolska bilder tillsammans med bilder från brytpunkten när Malmö som första danska stad genom ett kommunalt beslut reformerades år 1529. Dessa bilder används idag i ett Lutherskevangeliskt sammanhang vilket skapar en intressant upplevelse av sakralitet (ett annat ord för andlighet inom religion).
Olika rum utstrålar och ger en besökare olika typer av upplevelser. Ett väntrum på sjukhuset ger ett annat intryck än vad en teatersalong gör då de används för vitt skilda syften. Det gör att olika typer av rum är utformade och inredda på olika sätt. I detta inlägg ska jag därför utforska hur upplevelsen och intrycket av sakralitet produceras i den del av S:t Petri kyrka som utgörs av Krämarkapellet.
Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö
Krämarkapellet finns i den västra änden av S:t Petri kyrka i Malmö. Kapellet skiljer ut sig från den övriga kyrkobyggnaden på flera olika vis.
Krämarkapellet med den centralt placerade dopfunten. På bilden kan man även se de moderna bänkarna längs med väggarna och ljusets effekt på kapellet.
På en upphöjd nivå
Det första exemplet är att kapellet ligger på en upphöjd nivå i kyrkan. Förutom trappsatsen till koret (altardelen), är Krämarkapellet den enda synliga del som gör det. Två trappsteg leder en besökare upp till Krämarkapellet och även om det inte är höga trappsteg urskiljer det kapellet från det övriga kyrkorummet.
Bildrikedom, ljus och möblering
Det kanske mest utmärkande draget för Krämarkapellet är dess bildrikedom. Väggar och tak, i form av kryssribbvalv i öst-västlig riktning, sjuder av bilder och färg. En betraktare blir på så sätt omsluten och får upplevelsen av att befinna sig i en annorlunda rumslighet jämfört med resten av kyrkan.
Ljussättningen i rummet består av ett antal fönster och en stor ljuskrona placerad i det främre valvet. I Krämarkapellet finns inte några fasta bänkar. I stället är sittplatserna en mer modern version av bänkar som är placerade längs några av väggarna i kapellet. Denna installation av sittplatser kan ses som en blick mot det tidigare bruket av ett kyrkorum, där församlingen förväntades stå upp under hela gudstjänsten.
Rummets mest utmärkande ”möbel” är en dopfunt centralt placerad i kapellet. Den skvallrar om att rummet idag framför allt används som dopkapell.
Krämarkapellet: Ursprung och historia
Krämarkapellet har dock inte alltid använts som ett dopkapell. Exakt när Krämarkapellet byggdes är en delvis omtvistad fråga. Det är möjligt att kapellet haft tidigare förlagor än det en besökare kan beskåda idag.
Kapellets murar är annorlunda murade jämfört med de angränsande tornen som uppförts efter ett ras 1440–42. Därför tror man att kapellet har uppförts någon gång efter 1442.
Lejonet på bilden håller en banderoll där en besökare kan utläsa det tidigare namnet på Krämarkapellet, ”Vor Frue” eller som det står ”Vor Frau”.
Bekostat av Krämarelaget
Bilderna i Krämarkapellet har däremot daterats för tiden mellan 1515–1525 och tros ha uppförts av en verkstad med tysk bakgrund. Uppförandet av kapellet bekostades av det så kallade vantsnidarelaget, senare även kallat krämarelaget. Krämarelaget sågs som det förnämsta hantverkarlaget i Malmö vid tiden för uppförandet och det är även från detta hantverkarlag som kapellet idag har fått sitt namn.
Tidigare under historien kallades dock inte kapellet för Krämarkapellet utan för Vor Frue kapellet, vilket man än i dag kan se spår av bland bilderna i kapellet. Krämarkapellet har genomgått ett antal förändringar sedan uppförandet. Till exempel gällande dess namn, föränderligheten av rummet, dess bruk och användning inom den kristna liturgin.
Sakralitet i förändring
Allt sedan Krämarkapellet byggdes har det alltså genomgått olika förändringar, bland annat inom användandet av och synen på sakralitet. Kapellet byggdes ursprungligen som ett katolskt kapell. Men sedermera kom det att användas inom den luthersk-evangeliska läran.
Denna bild föreställer Sankt Göran och draken. Det var denna bild som beställdes av den vikarierande katolske prästen Adzer Person som en reaktion i konflikten mellan den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan vid tiden för reformationen i Malmö.
Sankt Göran och draken – Ett katolskt tema
Ett tecken som tyder på denna brytpunkt är bilden av Sankt Göran och draken. Det motivet beställdes av Adzer Person (levnadsår okänt) som var vikarierande katolsk präst i Sankt Petri kyrka. Han beställde motivet i samband med reformationen i Malmö (år 1529) och handlingen kan tolkas som en motreaktion mot reformationen. Person ville visa ett tecken och en önskan om katolicismens vinst över reformatorerna.
Draken inom kristen ikonografi tolkas ofta som en symbol för det icke rättrogna. Alltså kan motivet ge en betraktare en fingervisning kring vad Person ansåg om reformationen. Den katolske prästen fick under ett tag hålla sin verksamhet i krämarkapellet, trots att resten av Sankt Petri kyrka övertagits av den luthersk-evangeliska kyrkans kyrkoherde Claus Mortensen (1499–1575).
Dock ska det ha förekommit en del slitningar dem emellan. Bland annat konfiskerade Mortensen silver och värdefulla klenoder från Krämarkapellet. Person kom senare att lämna S:t Petri kyrka helt och kapellet övertogs av den luthersk-evangeliska kyrkan.
Även om katolicismen och den luthersk-evangeliska läran tillhör samma religion blir det för rummets bruk ändå en typ av förändring av sakraliteten och hur brukaren förhåller sig till den.
Förvaringsplats för brandpump
Senare under historien kom Krämarkapellet att användas som förvaring av stadens brandpump. På detta sätt användes en del av kyrkan, som på olika sätt är ett starkt tecken på sakralitet, för verksamhet som är svårare att koppla mot det sakrala.
När man bestämde sig för att flytta stadens brandförsvar och därmed brandpumpen, upptäckte man den stora bildrikedom som finns i kapellet. Freskerna (kalkmålningarna) hade överlevt reformationens bildstorm (förstörande av bilder) som skedde, om än i liten skala, i Sankt Petri kyrka, under reformationen.
Idag används Krämarkapellet som dopkapell inom den Svenska kyrkan. Därmed har det katolskt smyckade kapellet fått en ny sakral betydelse. I denna form blir sakraliteten på ett sätt adapterad och accepterad utifrån en förädling till en egen tolkningsmöjlighet, som accepterar och uppmärksammar rummets historia.
Denna bild åskådliggör överlappande konsekrationskors. Detta visar på att rummet formellt invigts i olika omgångar. Ovanför konsekrationskorsen finns en bild föreställande Sankt Laurentius.
Formell och informell sakralitet
Rummets sakralitet tar sig uttryck på många olika sätt. De formella tecknen på att det är ett sakralt rum syns bland annat i dopfuntens centrala placering i rummet. Den skvallrar om rummets bruk och vad en besökare förväntas göra där.
Att kapellet är placerat i en kyrka som aktivt används inom liturgin (gudstjänstordningen) är ett annat tecken på att det är ett sakralt rum, om än historiskt varierande.
På väggarna möts en besökare även av flera lager konsekrationskors (tecken på att en biskop har invigt kyrkan). Det tyder på att rummet vid olika tillfällen formellt sakraliserats.
Identiteten i rummet skapas även genom bilderna, som på ett tydligt sätt kopplar an till sakralitet. Ett av de tydligare exemplen på detta är en bild lokaliserad i ett av kryssvalven och föreställer Petrus och Paulus som håller i Veronicas svetteduk. Svetteduken som föreställer Kristus ansikte med gloria kröns av påvevapnet placerad ovanför svetteduken.
Petrus och Paulus håller Veronicas svetteduk med Kristus anlete och gloria. Bilden kröns av påvevapnet i form av en krona med två korslagda nycklar.
Både Veronicas svetteduk, Petrus och Paulus är bilder med en tydlig koppling till sakralitet både inom den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan. Däremot är Påvevapnet den yttersta bilden av sakralitet enbart inom den katolska kyrkan.
Informell sakralitet genom akustik
Vidare kan man upptäcka en informell sakralitet i rummet kopplat mot dess akustik. På grund av rummets konstruktion bildas en ekande effekt som transporterar och förstärker ljud. Detta fenomen bidrar till att en besökare automatiskt sänker sitt röstläge i en upplevelse av att inte vara den som ska höras i rummet.
Besök Krämarkapellet!
Krämarkapellet och S:t Petri kyrka går att besöka på Göran Olsgatan 4 i Malmö och är väl värda ett besök. Utöver kapellet är kyrkan även Malmös äldsta kyrka och äldst bevarande tegelbyggnad, som i sig bär på en spännande historia och bisarra händelser – detta är dock tillräckligt för ett eget blogginlägg som kanske kommer i framtiden.
Till dess uppmanar jag alla läsare att fundera kring rummen ni befinner er i!
Varför ser de ut som de gör?
Vad i rummet producerar uppfattningen om detsamma och hur kommer det sig att vi genom olika konventioner lätt känner igen rum för olika typer av användning?
Rebecka Signäs
PS: Läs gärna också Karolinas inlägg om hur Helgo Zettervall i sin restaureringsiver ”förbättrade” byggnader i Malmö, bland annat S:t Petri kyrka.
En dag för ett tag sedan spatserade jag förbi området Lorensborg i Malmö, på väg till Pildammsparken. Vid ett elskåp stod en inramad affisch som någon hade glömt. Eller dumpat. Den fick mig att fundera på arbete.
Den inramade affischen föreställer ”Man med keps” av Albin Amelin, 1946.
Det var något sorgligt och nostalgiskt att just detta motiv blivit kvarglömt. Det beror på att affischen föreställde en fabriksarbetare, målad av konstnären Albin Amelin.
Det hela fick mig att tänka på arbetare, arbete och meningsfullhet i tillvaron. Och hur viktigt det är för en individ att känna sig som en del av samhället. Ofta är denna känsla av delaktighet kopplad till arbete. Att man faktiskt har något att bidra med. Men tyvärr finns det alltför många människor som idag inte får chans att bidra. Deras kompetens är helt enkelt inte längre efterfrågad på arbetsmarknaden, trots att de är erfarna och har massor att komma med.
Artificiell intelligens hotar bildmakare
I samma veva kom jag att prata med en god vän, Henrik. Han är både serietecknare och illustratör. Med oro i rösten berättade han om de farhågor som nu grasserar bland illustratörer. De riskerar nämligen att bli ersatta av AI. Alltså Artificiell Intelligens.
Ja, du läste rätt! Det beror på att många uppdragsgivare nu använder AI för att illustrera bilder. Istället för att anlita en livs levande människa! På så sätt försvinner en mängd potentiella uppdrag för just denna yrkeskategori.
Något liknande inträffade för fotografer för ett par decennier sedan. När digitalfotot kom och blev var mans egendom tyckte många uppdragsgivare att de ”kunde ta bilderna själva” och spara in på fotograf-kostnaden. På så sätt blev exempelvis massor av ytterst kompetenta pressfotografer uppsagda. En följd blev att journalisterna själva skulle ”knäppa några bilder” när de var ute på jobb. Emellertid var dessa arma journalister sällan utrustade med kunskap eller naturlig fallenhet för den nya arbetsuppgiften.
Pressfotograferna har sedan länge försökt hävda sin kompetens. Därför kallar de sig, med rätta, för bildjournalister numera. Att de tar fantastiska bilder vittnar utmärkelsen ”Årets bild” om.
Jag önskar så innerligt att vårt samhälle framöver slutar förblinda sig över kostnadseffektivitet och snabba lösningar. Och att vi börjar värdera den kompetens som skickliga bildmakare faktiskt besitter.
Jag vet inte vad som hände med tavlan vid elskåpet. En sak är säker, den fick mig i alla fall att skriva detta inlägg.
Minns du den gamla goda tiden, då det damp ner Riktiga vykort i brevlådan från nära och kära ute på äventyr? Minns du glädjen i att skicka iväg en hälsning hem från en avlägsen plats? Kanske saknar du som jag den tiden. I så fall kommer jag här med ett extremt hett tips!
Ett vintage-vykort jag köpte i London.
Postnord tillhör ju inte mångas favoriter. Bortslarvade brev, skadade försändelser och allt glesare postutdelning har gjort att företaget fått öknamn som Postmord och Postnörd. Därför är det överraskande att det lyckats med en sak Riktigt bra!
Appen Riktiga vykort
Visste du att appen Riktiga vykort finns? Jodå, med den appen kan vem som helst, närsomhelst och varsomhelst skapa egna vykort med egna bilder och text. Vykorten trycks och distribueras sedan från Postnord i Sverige. Och det går överraskande fort! Det beror på att dessa trycksaker tycks glida fram med ljusets hastighet i en särskild gräddfil hos Postnord.
Flera gånger har jag använt appen med tillfredsställande resultat. Dessutom funkar den också till födelsedagar och andra bemärkelsedagar. Du kan välja olika format, olika textstil och dekaler. Framförallt kan du använda dina egna bilder på vykorten!
Smart och personligt
Att publicera resebilder på sociala bilder är något helt annat. Där kan du vräka ut mängder av bilder och filmklipp till kreti och pleti. Men med ett Riktigt vykort kan du verkligen visa omtanke och glädja någon.
