Steglitsens guldålder i konsten, del 1: Friedmann och finken

En näpen fink, den vackra steglitsen, trendade i den kristna konsten under flera sekel. Från senmedeltid ända fram till barocken. Jag ska i en serie inlägg berätta varför.

Säkert har du redan koll på att duvan är den mest förekommande arten i kristen konst. Den har jag skrivit om tidigare (läs gärna). Men att steglitsen är nummer 2 på hitlistan, kanske du inte alls hade koll på. Det hade inte jag heller, förrän jag av en händelse stötte på en mycket spännande källa.

Dr Friedmanns forskning

En dag när jag sökte litteratur på Lunds universitetsbibliotek LUX, fastnade min blick på en bokrygg i hyllan Kristen konst och symbolik. Nämligen titeln The Symbolic Goldfinch (1946) av Herbert Friedmann. Min lycka var gjord! Och fatta vilken tur, boken finns bara i detta exemplar i hela Sverige!

Det skulle visa sig att boken innehöll en mycket djuplodande inventering och analys av steglitsens succéartade framfart i konsten. I likhet med duvan är steglitsen en symbolbärande pippi och den nitiske Friedmann gav sig sjutton på att reda ut varför. Hänger du med i denna serie kommer du att få veta mer.

Friedmann var ornitolog vid The Smithsonian Institution. Dessutom var han extremt kunnig i konsthistoria. Alltså var detta en perfekt uppgift för den strävsamme farbrorn.

Steglitsen och statistiken

Vi börjar med siffrorna som Friedmann redovisar. Av alla arter i den kristna konsten (utöver duvan), från senmedeltid till barock, utgör steglitsen hela 75-80%! Bara detta är anmärkningsvärt. Orsaken till det anmärkningsvärda, är att ingenstans i bibeln omnämns steglitsen som art.

Friedmann granskar litterära källor, bibeln, apokryfiska texter och en mängd andra dokument i sin jakt på förklaringar. Och givetvis studerar han ett stort antal målningar, hela 486 st. När jag läser hans bok riktigt känner jag hur han själv uppfattar sig som en detektiv. Till skillnad från dagens forskningsläge hade han verkliga utmaningar. Idag är nämligen stora delar av museernas konst digitaliserad. Men på den ihärdige Friedmanns tid fanns ”bara” originalkonst och reproduktioner i litteratur att tillgå.

Eftersom jag själv grävt ganska djupt i de digitala samlingarna, fantiserar jag nästan om att Friedmann står bakom min axel, och betraktar bilderna på datorskärmen. Jag föreställer mig hur han myser och fascineras av hur enkelt det är att ta del av konst från när och fjärran.

Hur som helst, han närstuderade trots allt en väldans massa målningar. Mot bakgrund av detta stora antal är det fullt rimligt att hävda att hans analys har bäring än idag. Så häng med i denna bloggserie, då får du ta del av de skarpa iakttagelserna han gjorde.

Det var allt för idag!
Bästa hälsningar från Friedmanns självutnämnda språkrör

Relaterade inlägg

Dalaplans gångtunnel – Sveriges läskigaste plats

Flera gånger har jag promenerat genom Dalaplans gångtunnel. För 11 år sedan röstade folk fram just denna tunnel fram till Sveriges läskigaste plats. Men Malmö Stad åtgärdade saken och i detta inlägg berättar jag om det något märkliga resultatet.

2012 avgjorde en jury att Dalaplans gångtunnel var den mest skrämmande miljön i Sverige! Organisationen Belysningsbranschen ordnade tävlingen och över 570 förslag på läskiga platser kom in. Här ser du hur tunneln såg ut då!

En bild på en mörk och ogästvänlig gångtunnel.

Tunneln får en make-over

Malmö stad gav ett uppdrag åt Frida Axelsson. Genom ett samarbete med Lokal XXX Arkitekter skulle hon formge tunneln och därmed göra något åt den skrämmande upplevelsen.

En plakett anger gångtunnelns skapare.

Resultatet blev, och här citerar jag boken Malmö Konstguide – Offentlig konst i staden:

En lång och tidigare ogästvänlig gångtunnel har fått en mer småskalig och ombonad gestaltning. Färgfält av keramiska plattor för tankarna till den stadsmiljö som omgärdar en promenad ovan mark. Detta intryck förstärks av fågelsång. Dess klara och spröda toner fyller tunneln med liv.

Det låter ju mycket bra. Och faktum är att tunneln numera är ljus och oftast fräsch. Initiativet till ljudverket ska ha gjorts av konstföreningen Underliv. Men någon fågelsång har jag inte hört där. Istället ljuder klassisk musik. Och det är nu jag kommer till min poäng. Den märkliga associationen.

Underlivets ljud ger mig en märklig association

Den klassiska musiken och tunneln tillsammans får mig att direkt associera till filmen A Clockwork Orange, av Stanley Kubrick. Närmare bestämt en viss scen. Den utspelar sig i en gångtunnel och visar fyra råskinn som misshandlar en berusad uteliggare.

Bild från filmen A Clockwork Orange som visar en mörk gångtunnel med fyra gestalter i motljus.
De fyra råskinnen i huvudpersonen Alexs gäng uppenbarar sig i gångtunneln.
I denna bild från filmen A Clockwork Orange visar hur fyra ungdomar misshandlar en berusad äldre man i en gångtunnel.
Misshandeln börjar.

Stanley Kubrick är känd för att använda klassisk musik i episka scener. Just i A Clockwork Orange är det bland annat Beethoven, Rossini och Elgar.

Jag har testat min association på bekanta när vi vandrat genom Dalaplans gångtunnel. Utan att nämna filmen i fråga har jag undrat: Får du några associationer av det här? Flera har nämnt just misshandels-scenen i A Clockwork Orange. Kan det bero på att vi har samma kulturella referenser? Säkerligen.

Folk i allmänhet kan inte förväntas ha sett just denna film. Men faktum är att den nämnda filmen är en riktig kultklassiker. De flesta känner säkert till filmaffischen.

Favorit färgar upplevelsen

Jag har ingen aning ifall upphovspersonerna till gångtunnelns omdaning har sett filmen. Dessutom är det ett absurt krav att kunna förutse hur folk ska associera till en viss gestaltning. Men… Jag kommer i alla fall inte att kunna tvätta bort denna audio-visuella association från mitt sinne.

Genom att du läser detta inlägg har jag redan färgat din syn på Dalaplans gångtunnel. Trots denna association vill jag intyga att jag finner gångtunneln angenäm att vandra igenom. Kanske beror det på att A Clockwork Orange är en av mina absoluta favoritfilmer. Slutet gott – allting gott!

  • Nedgång till gångtunnel.
  • Vy kakel i gångtunnel.
  • Vy kakel i gångtunnel
  • Vy gångtunnel
  • Graffiti i gångtunnel.

Bästa hälsningar från den bloggande flanören

PS: Jag har tidigare skrivit om några offentliga konstverk i Malmö. Läs gärna min uppsats om Utblick/Insikt och mitt inlägg om Hartrappan.

PS 2: Läs Linda Fageströms artikel om en annan konstnärlig gestaltning som ger märkliga associationer: bronsskorna på Davidshallsbron i Malmö.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: EWK:s fågelträd

När jag gick på gymnasiet var jag fascinerad av EWK:s träffsäkra satirbilder. Så till den milda grad att jag själv ett tag började skapa bilder med hjälp av flytande tusch och stålstift. I våras hade jag glädjen att se en mycket fin utställning om EWK, på Fullersta gård i Huddinge. I hans rika bildvärld fanns en bild med fåglar som så klart fångade mitt intresse extra mycket.

Ett ensamt träd, bland en massa trädstubbar bildar den torftiga miljön. Ett stort antal fåglar trängs i trädets krona. Uppenbarligen har deras livsmiljö kalhuggits, och fåglarna har ingenstans att ta vägen.

EWK, förkortning för Ewert Karlsson (1918-2004), var en känd satirtecknare med fingertoppskänsla för orättvisor och politiska skeenden. På EWK-sällskapets hemsida kan du se flera av hans bilder.

Upplägget är genialiskt, med enkla medel skapade EWK en visuellt slagkraftig bild av skogsbrukets sämsta sidor: kalhyggena. Det är imponerande hur han skapar djup i bilden: de likartade stubbarna fyller marken och fortsätter bort, mindre och mindre, i horisonten. Det lutande trädet står ensamt mot en graderad himmel. Vart ska fåglarna ta vägen?

Vid mitt besök på Fullersta gård fick jag en mycket fin liten skrift med EWK:s bilder. De är kommenterade av hans änka Alice och nedtecknades i ett samtal 2009. Om denna bild står det:

Ewert och jag hade sommarställe i Idre. När vi åkte dit brukade vi alltid stanna till och dricka kaffe vid älven i Älvdalen. När vi slog oss ner vid bordet sa Ewert ”men, är vi rätt?. Han gick ner mot älven och ropade ”kom ska du få se!”. Träden var nerhuggna och bara ett kalhygge fanns kvar. Ewert blev uppbragt och undrade ”var ska alla fåglar sitta?”. Det var så han fick idén till teckningen som han ritade genast när vi kom fram till stugan.

ur boken ”EWK på Fullersta gård”

Jag ville dela med mig av denna lilla betraktelse och uppmuntra er att titta vidare på hans bilder som både är dråpliga, oroväckande och engagerande. Även om han inte lever längre är många av hans bilder högst aktuella än idag.

Bästa hälsningar
Bloggerskan Karolina

Relaterade inlägg

Krysslista inleder höstsäsongen!

Som du säkert märkt är jag särskilt intresserad av fåglar i konsten. Det hela började när jag jobbade på Falsterbo konsthall och lärde känna en hel drös med trevliga fågelskådare, fågelkonstnärer och naturfotografer. Och jag kan lova, deras entusiasm smittade. Därför ställde jag mig frågan ”Går det att skåda fågel i konsten?”

Svar Ja! När jag började fokusera på fågeln som motiv insåg jag att fåglar i konsten är talrika. Dessutom kan de berätta mycket om sin tid och den funktion de har i konstverken. Från religiös symbolik till politisk utopi. Därtill kan de visa på samhälleliga förändringar och vissa enskilda konstnärer har gjort till sin livsuppgift att avbilda fågelrikets mångfald.

Krysslista

Fågelskådare använder ibland en så kallad krysslista med olika arter för att kunna bocka av vilka arter de observerar. Krysslistorna kan gälla för ett specifikt område eller ha en särskild säsong. Du finner flera spännande krysslistor på Birdlife Swedens hemsida.

Men om du, som jag, vill skåda fågel i konsten, har jag själv konstruerat en unik krysslista. Den är tänkt som en inspiration till att aktivt börja observera fåglar i konsten. Du finner listan här:

Läs gärna mina tidigare inlägg om fåglar i konsten.

Mycket nöje!
Karolina

Relaterade inlägg

Tittartips: Särlingskonst med Jarvis Cocker

I min ungdom, för ca 25 år sedan lyssnade jag intensivt på det brittiska popbandet Pulp. Bandets trådsmala och karismatiska sångare hette Jarvis Cocker. Döm av min förvåning när jag härförleden upptäckte att han också gjort en dokumentärserie om särlingskonst. Dessutom en riktigt medryckande sådan!

Denna CD spann mycket i mitt hem på den tiden då det begav sig (1990-tal).

Särlingskonst – Outsider art – L´art brut

Särlingskonst är den svenska termen. Det innebär konst skapad av människor som stått helt utanför den etablerade konstvärlden. Upphovspersonerna har själva inte uppfattat sig som konstnärer eller att de skapat konst. Ofta handlar det om ”livsverk” skapade av enkla material. Exempelvis stenformationer, snäckor, gammalt porslin, skrot och så vidare.

Palais Idéal i Hauterives, skapat av brevbäraren Ferdinand Cheval. Det har gjorts en fin spelfilm om Chevals öde, Brevbäraren som byggde ett palats.
Salvation Mountain i Calipatria, California, skapat av Leonard Knight.

Med Cocker som ciceron

Cocker reser runt i Frankrike, USA, México, Belgien, Schweiz och Indien. Där besöker han dessa udda platser där ”särlingarna” uppfört sina spektakulära skapelser. Emellertid är de flesta av särlingarna döda sedan länge. Kvar finns bara resterna av deras verkligt udda miljöer. Ibland har någon släkting eller lokal förening tagit på sig ansvaret att förvalta platsen. Men ofta har mycket bara hamnat i förfall.

Drivkrafter

Den förre Pulp-sångaren uppvisar ett genuint intresse när han försöker få svar på sina frågor om drivkraften bakom särlingskonst. Därför ställer han sig frågor som: Vad får en människa att lägga så mycket tid och möda på att skapa i sin ensamhet? Och hur har de valt platserna och materialen? Allt levereras med Cockers personliga funderingar och ofta humoristiska bildklipp.

Han kommer fram till att särlingskonst fascinerar oss på ett helt annat sätt än vanlig gallerikonst. Den står för något som västvärlden verkar ha förlorat. Särlingskonst handlar om mystik, mytologi, magiska platser och gudomlig inspiration. I dokumentärens sista del visar det sig att Indiens näst mest besökta turistmål (efter Taj Mahal) är just en särlings livsverk, Rock Garden av Nek Chand.

Så mycket mer har jag inte att säga, för Cocker säger allt så mycket bättre i sin dokumentär, som ligger i sin helhet på Youtube.

Del 1.
Del 2.
Del 3.
Denna bok producerades av Malmö Konsthall i samband med en utställning särlingskonst 1991.

Detta får bli sista inlägget denna säsong, nu tar Livet och Konsten en välbehövlig paus. Kanske har du fått inspiration att uppsöka något särlingskonstverk denna sommar!

Ha en härlig sommar!
Karolina