Steglitsens guldålder i konsten, del 2: Trenden blossar upp

Idag fortsätter jag mitt grävande kring steglitsens ohejdade triumfer i konsten. I förra inlägget presenterade jag min salige guru i ämnet, Dr Herbert Friedmann. Nu fortsätter vi att reda ut varför och hur konstnärer har skildrat steglitsen i den kristna konsten.

Det är lite oklart när exakt steglitsen som art börjar förekomma i den västerländska konsten. Men Friedmann spårar trenden med småfåglar i kristen konst till medeltidens träskulpturer från norra Europa, särskilt Frankrike. I snidade skulpturer föreställande Madonnan och barnet förekommer ibland en småfågel som Jesusbarnet håller. Emellertid är småfågeln omöjlig att artbestämma. Det beror dels på att bemålningen gått förlorad. Mer sannolikt är ändå att dessa fåglar varit en generalisering. Det vill säga ingen speciell art.

Medeltida träskulptur.

Men konceptet att infoga en småfågel i målningar med Madonnan och barnet spred sig lavinartat söderut i Europa. Och det tog särskilt fäste i Italien. Till skillnad från de franska träsnidarna var det bildkonstnärer som anammade trenden i Italien. Dessutom väljer de en specifik art, nämligen steglitsen. Vi ska också veta att just Italien var en slags storproducent av religiös konst vid tiden. På så sätt får steglitsen ett rejält uppsving som motiv i konsthistorien.

Steglitsen i två vanliga bildgenrer

Friedmann fann att steglitsen närvarar i två typer av kristna motiv:

  • Madonnan och barnet. Här är det oftast tal om en ”tronande Madonna”. Alltså jungfru Maria sittande i en frontal komposition med lille Jesus i knäet.
  • Gruppkompositioner med ännu fler figurer inblandade. Till exempel motiv med medlemmar i den heliga familjen, födelsescenen, de vise männens tillbedjan, helgon o s v.

Värt att notera redan nu, är att steglitsen enbart förekommer i motiv med Jesusbarnet. Aldrig den vuxne Jesus. Den är dessutom extremt ovanlig i bebådelsebilder. Det vill säga skildringar av när Maria får veta av ängeln Gabriel att hon ska föda guds son. Vi återkommer längre fram i serien till Friedmanns analys av skälen till detta.

Den här steglitstrenden håller i sig från sent 1300-tal ända fram till 1600-tal. Friedmann flaggar för flera sorters symbolik och att det sker glidningar dem emellan. Dessutom kan ett motiv som blivit populärt bita sig fast i en genre, alltmedan tolkningen förändras eller rent av faller i glömska.

I nästa inlägg ska vi se varför steglitsen förknippas med själen och återuppståndelsen. Missa inte det!

Vänliga hälsningar från Dr Friedmanns nutida förmedlerska

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 9. Ett maraton med kristna duvor.

Idag dröjer vi oss kvar vid kristen symbolik och tar en titt på några duvor, som så flitigt förekommer i kristen bildtradition.

Duvor i drivor

Den vita duvan dyker t ex upp vid avbildningar av Kristi dop. Då svävar fågeln ovanför Jesus huvud. På så sätt visar man den heliga andes närvaro i kristna bilder.

En av många kristna duvor som visar den heliga andes närvaro.

Kristi dop, av konstnären Piero della Francesca, ca. 1445. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Gabriel istället för Clearblue

Bebådelsen är inom kristendomen det ögonblick i vilket ärkeängeln Gabriel överlämnar budskapet till Maria att hon skall föda Guds son. Alltså Jesus Kristus.

Under medeltiden och renässansen var målningar av bebådelsen ett av de vanligaste motiven. En duva syns ofta i dessa bilder, som bevis på den heliga andes närvaro. Här kommer lite bilder från olika tider som visar händelsen.

En av många kristna duvor som visar den heliga andes närvaro.

Ambrogio Lorenzettis version från 1344. Här är duvan knappt synbar. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En av många kristna duvor som visar den heliga andes närvaro.

Detalj från Jan van Eycks mästerverk,
altartavlan i Gent. Notera den fallos-lika fönsteröppningen i bakgrunden… Bildkälla: Wikimedia Commons.

En av många kristna duvor som visar den heliga andes närvaro.

Konstnär Merlozzo da Forli (1438-1494). Målningen finns i Pantheon, Rom. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En av många kristna duvor som visar den heliga andes närvaro.

Joos van Cleves version, från 1525. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Pricken över i:et

Ja, ni fattar… Dessa duvor är liksom pricken över i:et i målningarna. Ytterligare en iakttagelse är att Maria har blå mantel. Det har hon nästan alltid. Förklaringen är att den blåa färgen (lapis lazuli) var extremt dyrbar. Därför sparade man den till det mest nobla klädesplagget i bilden.

Vit lilja

I likhet med duvan bär även den vita liljan speciell betydelse inom kristendomen. Även den förekommer flitigt i bebådelsebildarna. Den är en symbol för renhet (oskuld) och kyskhet. Maria blev ju gravid utan att ha sex.

Duvor med olivkvist

En annan duva som figurerar inom kristendomen är duvan som Noak släppte ut från arken. Duvan med olivkvist i näbben har kommit att bli en fredssymbol.

Och här kommer lite bilder:

En annan typ av kristendomens duvor. Här släpper Noak ut en duva från sin ark.

En mosaik som finns i Basilica San Marco, Venedig. Från ca 1000-1200. Okänd upphovsperson. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Här släpper Noak ut en duva från sin ark.

Från ”Compendium historiae Universalis” från ca 1450-1460, av konstnären Jean Dreux.

Duva i skottlinjen

Slutligen måste jag nämna Banksys duva på Västbanken. I likhet med Noaks duva har den en olivkvist i näbben. Därför kan vi anta, att det är en fredsduva. Men den bär dessutom skottsäker väst och man ser ett kikarsikte riktat mot dess bröst. Resultatet blir en slagkraftig kommentar om den pågående konflikten.

Väggmålning från 2007. Upphovsperson: Banksy. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Nu kan jag pusta ut, duv-maraton är över!
Har du någon favoritduva i konsthistorien? Skriv gärna och berätta!

Allt gott!
Karolina

Relaterade inlägg