Håll i hatten, för här kommer ett av mina allra hetaste insider-tips någonsin! Hela detta inlägg är en fullkomligt osponsrad hyllning till Davids samling. I centrala Köpenhamn, med fri entré (ja, du läste rätt) och med fullständigt unika föremål ligger denna för svenskar föga kända musei-pärla.
Är du en av dem som gnäller ”Det är så dyyyyrt att åka över till Köpenhamn!”? I så fall kontrar jag direkt med mitt starkaste argument: ”Du kommer till en riktigt cooooooool huvudstad utan att betala vare sig flygbiljett, transfer eller hotellvistelse”. Dessutom finns där en massa gratis saker att njuta av. Som Davids samling. Så sluta gnälla för böveln!
Centralt, gratis och alldeles underbart
Davids samling ligger intill Kongens have (även denna är gratis att besöka, liksom Botaniske have i närheten). Köp en 24-timmars-biljett på Skånetrafiken. Då får du nämligen nyttja lokaltrafiken i Köpenhamn. På så sätt får du ut riktigt mycket av kosingen. Exempelvis får du åka metro och havnebussen (en buss som går på vatten, det du!). Läs mer på Skånetrafiken om hur du åker på din skånska biljett i Köpenhamn.
En unik islamisk samling
Museet Davids samling inhyser tre permanenta samlingar. Den islamiska är museets viktigaste, med föremål från 700-talet fram till 1800-talet. Tingen och bilderna kommer från ett stort område, från Spanien i väst till Uzbekistan i Öst och till Jemen i Söder.
Den islamiska samlingen är full av fascinerande föremål. Till exempel kan du beskåda mattor, träsniderier, miniatyrmåleri, optiska mätinstrument, islamisk kalligrafi, keramik och smyckeskonst…
Här kan du strosa omkring länge och förundras över att folk faktiskt framställt sanslösa objekt helt utan tillgång till laserskärare, 3D-program och annan nutida teknik. Alla dessa föremål speglar så klart människans eviga försök att beskriva världen, förstå sin plats i universum och hur förklara hur världen fungerar. Och inte minst: att göra sin omgivning vackrare med konsthantverk.
Så mycket mer har jag inte att säga. Bara åk dit. Du kommer att tacka mig!
Innan sommarens ledighet blir det en spaning på Venus genom tiderna. Dagens inlägg tar avstamp i en graffitimålning som hakar i en lång kedja av konsthistoriska referenser. Slutligen hamnar vi i renässansen och sen tillbaka till 1990-talet!
Röda hund: En graffiti-Venus från 2018, på P-huset Anna i Malmö
Graffitimålningar innehåller ofta dolda budskap till de som är insatta. Det kan handla om stilistiska referenser till andra graffitimålare, om symboler eller om oläslig text som enbart kan avkodas av andra ”graffare”. På så sätt är mycket graffiti otillgänglig att tolka för gemene man. Trots det finns det många föreställande målningar som uppskattas av förbipasserande.
Just målningen nedan refererar till konsthistoriens tradition av Venus-skildringar, och i synnerhet till en kampanj av Guerrilla Girls från 1985.
Det är riktigt smart och roligt att den röda hunden frågar ”Do bitches have to be naked to get into the Pet. Museum?”. Fortsätt läsa så får du veta varför.
Graffitimålning på P-huset Anna, 2018, Malmö. Okänd upphovsperson, kallad ”Röda hund”.
Guerrilla Girls, 1985
Museum of Modern Art i New York hade 1985 en utställning, ”An International Survey of Recent Paintings and Sculpture”. Problemet var att enbart 17 av 169 utställda konstnärer var kvinnor! Således var urvalet mycket ojämlikt.
Därför bildade en stor grupp kvinnor den anonyma gruppen Guerrilla Girls. De hade som syfte att protestera mot gubbväldet i konstvärlden med smart och uppseendeväckande aktivism. De framträdde alltid med gorilla-masker. På så sätt bevarade deltagarna sin anonymitet. Denna bild är ett exempel på hur de skapade uppmärksammade budskap.
Guerrilla Girls, 1985.
Frågan de ställer på affischen handlar om att kvinnor inom konsten tilldelas rollen som naket modellobjekt. Och inte som självständiga konstnärer som tas på allvar.
Venus
En ”Venus” inom den västerländska konsten är inte nödvändigtvis en avbildning av den antika gudinnan Venus. Det beror på att ”venus” kommit att beteckna en nakenstudie av en kvinna helt enkelt. Det är en mycket stor tradition inom konsten att avbilda nakna kvinnor som objekt för den manliga blicken att njuta.
Det finns en räcka kända Venus-målningar som konstnärer och reklammakare refererar till, än idag.
Morimuras take på Manets Olympia, 1988
Det finns så otroligt mycket att säga om bilden nedan. På B-kursen i konsthistoria ägnade vi ett helt seminarium åt en text som försökte reda ut vad konstnären Morimura egentligen ville säga med denna Venus-parafras. Därför ska jag inte gå in på några detaljer. Kortfattat kan dock sägas att konstnären problematiserar kring manligt/kvinnligt, öst/väst, en vit/en ickevit blick på konst, fördomar och konstruktioner om asiatiska män m.m.
Och så klart, bilden refererar till en annan mycket känd Venus-bild. Låt oss därför hoppa ytterligare ett steg tillbaka i tiden.
Morimura: Portrait (Futago), 1988.
Manets Olympia, 1865
Målningen nedan chockade den pryda 1800-talspubliken när den ställdes ut 1865 i Paris. Inte för att kvinnan är naken, nä då, nakna fruntimmer finns det gott om i konsten. Däremot var det chockerande uppkäftigt att hon tittar rakt ut ur bilden och möter betraktarens blick.
Därmed uppstår direkt kontakt mellan besökarna och den nakna kvinnan, som helt uppenbart var prostituerad (finns en massa symbolik, ska inte gå in på det här, då blir det en novell…).
Vår lärare i konsthistoria hade berättat att det ingick i den borgerliga livsstilen att män besökte prostituerade för att leva ut sin sexualitet. Däremot var det absolut inget det talades högt om. Men alla visste. Och att en sådan kvinna nu genom sin blick helt plötsligt hade offentlig direktkontakt med den borgerliga publiken var oförskämt!
Manet gjorde alltså en helt egen och självständig variant på temat Venus. Men vid denna tid föredrog publiken Venusar av en helt annan typ:
Här har vi nått renässansen och en inbjudande venus. Även här finns ting att avkoda, såsom den lilla hunden i sängen som signalerar trofasthet (till skillnad från Morimuras och Manets katter). I bakgrunden finns en brudkista. Denna venus är alltså av en dygdigare sort.
Tizian: Venus från Urbino, 1538. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Giorgiones Slumrande Venus, 1510
Och här nedan är Giorgiones variant, som Tizian anspelade på. Ytterligare en kvinna vars kropp exponeras för den manliga blicken. I denna variant slumrar Venus. Därmed är det fritt fram för den manliga blicken att njuta kvinnan som objekt.
Giorgione: Den slumrande Venus, 1510. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Slutligen kommer YSL:s variant i en reklamkampanj från 1999…
Har du sett någon speciell Venus-bild som du lagt på minnet? Skriv gärna och berätta genom att välja ”Kommentera” nedan.
Nu tar Livet och Konsten en lång och välbehövlig semester! Vi ses här i höst igen! /Lina
I november 2019 besökte jag museet Mauritshuis i Haag. Det är ett museum som främst fokuserar på den holländska guldåldern. Alltså perioden på 1600-talet då landet var en ledande handelsnation i Europa. I en av salarna hänger två mansporträtt målade av en mycket känd konstnär, Hans Holbein den yngre.
Rum 7 på Mauritshuis
Porträtten hänger bredvid varandra i rum 7. Du kan såklart besöka rummet virtuellt. Mauritshuis var först i världen med att göra en ”gigapixel-variant” av sin samling. På så sätt kan du ta del av deras skatter, bland annat Flicka med pärlörhänge av Vermeer, samt The Goldfinch av Carel Fabritius (som jag redan skrivit om tidigare).
Fördelen med att verkligen ”gå runt” digitalt är att man får en god känsla av konstverkens fysiska storlek. Nog om det. Så här ser rum 7 ut:
Rum 7, där dagens porträtt hänger sida vid sida. Vyn kommer från Mauritshuis digitala gigapixel-tour.
Konstnären Hans Holbein var tysk, men flyttade för gott till England 1532. Hans porträtt var mycket poppis bland aristokratin. Och nu ska vi titta närmare på hur två snubbar för nästan 500 år sedan ville framställa sig i bästa dager med hjälp av herr Holbeins skicklighet.
Porträtt av Robert Cheseman, 1533
Just den här mannen, Robert Cheseman, var chefs-falkonerare hos självaste Henry den 8:e. Alltså en väldigt ärorik position.
I bilden ser vi Robert smeka jaktfalken med en öm gest, samtidigt som han blickar fokuserat ut ur bilden till vänster. Holbein var en mästare på att måla fina texturer, vilket särskilt syns i fjäderdräkten och kläderna.
Hans Holbein, porträtt av Robert Cheseman, 1533. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Okänd adelsman med hök, 1542
Detta lilla porträtt mäter ynka 24×19 cm. Det är en oljemålning på träpanel, vilket vid denna tid fortfarande var gängse underlag att måla tavlor på. Att måla på duk hade ännu inte slagit igenom.
Hans Holbein, porträtt av okänd adelsman, 1542. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Emellertid är inte mannen på bilden identifierad. Men hans utseende, fina klädsel och guldring avslöjar att han tillhör överklassen. Dessutom sysslar han med jakt, vilket höken avslöjar. Förmodligen är det en duvhök, tror en av mina källor inom fågelvärlden.
På bilden har mannen tagit av hökens hätta. Därmed får vi se den mäktiga rovfågelns respektingivande profil. Detta förstärker ytterligare mannens pondus.
Respektingivande rovfåglar
I dessa båda bilder anger rovfåglarna att de avbildade tillhör överklassen och att de sysslar med jakt. Därmed skriver dessa karlar in sig i en bildtradition som skänker status. Men fåglarna tillför även ytterligare dimensioner till de avbildade. Genom sitt mäktiga utseende, skarpa näbbar och kraftiga klor, signalerar de makt och beslutsamhet.
Bästa hälsningar Karolina
PS: Jag har redan tidigare skrivit om ett annat Holbein-porträtt: Dam med ekorre och stare. PS 2: Om du vill veta mer om träpaneler, så har jag i ett annat inlägg intervjuat en forskare, Johannes Edvardsson, som arbetat med att datera sådana.
Dagens nätta lilla inlägg vill helt enkelt pusha för en dokumentär om konstnären Hieronymus Bosch. Den ligger på svtplay.se ända till 25 december 2024!
På upptäcktsfärd i helvetet
Den 52 minuter långa dokumentären På upptäcktsfärd i helvetet berättar om den nederländske konstnären Bosch (ca 1450-1516). Säkert har du sett hans bilder. Det finns inte många bevarade målningar, men de som finns är desto mer kända. Exempelvis Lustarnas trädgård, som jag själv haft förmånen att se på Prado i Madrid.
Lustarnas trädgård av Hieronymus Bosch. Bildkälla: Wikimedia Commons. Om du ser dokumentären får du veta vilken funktion denna triptyk hade!Detalj ur Lustarnas trädgård. Ett bra exempel på detaljrikedomen hos Hieronymus Bosch.Detalj ur Lustarnas trädgård.
Animerade målningar av Hieronymus Bosch
Dokumentären innehåller en mängd animationer som är gjorda på Boschs målningar. Personligen är jag lite kluven till detta berättargrepp. Det beror på att Boschs bilder är så fantastiska som stillbilder. Däri ligger ju styrkan i dessa vrickade skildringar. Alltså att målningarna har förmågan att i sin stillhet och detaljrikedom fortfarande fånga och fascinera sina betraktare. Men dagens instagram-generation kanske behöver rörliga bilder för att bli intresserad?
Men hursomhelst, dokumentären är behaglig och vacker på det hela taget. Därför kan den varmt rekommenderas. Ha det bra och glöm inte att ta en tur till helvetet innan den 25 december 2024!
Bästa hälsningar Lina
PS: Jag har tidigare skrivit lite om en annan renässanskonstnär från Nederländerna, Pieter Brueghel den äldre. Han var lite senare än Bosch, dock.
PS 2: Renovatio Mundi, en bloggande konstvetare, har också skrivit ett inlägg om dokumentären. Läs det här!
Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om konstnären Stephen Gill och hans fågelprojekt The Pillar.
Stephen Gill är en samtidskonstnär verksam på Österlen. Han kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Jag träffade honom och han berättade om sitt projekt The Pillar. Och han gav mig också boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.
Vad händer…
…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?
Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.
Stephen Gill
Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.
The Pillar
Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.
En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.
Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.
En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.
Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.
Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.
Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.
Böcker som konstverk
Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.
Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?
