Länge har jag fascinerats av M. C. Eschers enigmatiska bildvärld. Som liten drogs jag till hans omöjliga bilder, där fysikens lagar upphävs och föremål transformeras. Men i vuxen ålder har jag också upplevt hans konst som perfektionistisk och rigid. Och är det så att en konstnärs personlighet avspeglar sig i konsten?
Relativity, litografi 1953. Konstnär M. C. Escher.
Var Esher i så fall perfektionistisk och rigid som människa? Inte vet jag. Men jag har instinktivt känt att det finns något tvångsmässigt och stelt över hans bilder, trots att de ofta myllrar av liv. En anledning är att han byggde sina bilder på regler, mönster och optiska fenomen. Lite som en besatt forskare.
Escher avfärdar ett vänligt beundrar-brev
Eftersom jag inte orkat fördjupa mig i Eschers personlighet så kan jag egentligen inte alls uttala mig om honom på ett seriöst sätt. Men härförleden fick jag ändå vatten på min kvarn! I ett inlägg på bloggen Letters of Note får jag veta att Escher dissat ett förslag från Mick Jagger. Jagger, den coola rocklegenden, blev nämligen avsnoppad rejält av konstnären 1969.
I think your work is quite incredible
Jagger skrev ett vänligt beundrarbrev till Escher som började med ”Dear Maurits” (M. C. står för Maurits Cornelis). Rockstjärnan undrade vördnadsfullt om ”Maurits” kunde tänka sig att skapa ett skivomslag till Rolling Stones. Det korta svaret från Escher blev ”Nej, han har inte tid”. Ett helt rimligt svar. Men så avslutas brevet med det synnerligen högdragna tillägget att Escher minsann inte var ”Maurits” med Mr. Jagger…
Du kan läsa breven här. På Letters of note finns dessutom en dramatisering av brevet, med Benedict Cumberbatch som Jagger och Sanjeev Bhaskar som Escher.
Härmed avslutar jag detta inlägg och skickar synnerligen vänliga hälsningar till mina läsare! Lina
PS: Jag har tidigare berört M. C. Escher, i inlägget om bilden Dag och Natt.
För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.
”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.
Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.
Stroke leder till teckning
Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.
I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:
I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.
Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.
Ugglans uppsåt?
Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.
Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.
Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket.En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.
Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.
Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?
Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.
Stolthet och rördrom
Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.
Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.
Movin´ up
Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.
Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.
Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.
Bästa hälsningar Karolina
PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet. Carpe fågelskådning!
Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen attha Petter Pettersson som kroki-lärare.I två inlägg (detta är del 2) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.
Kattfrossa
Katter i garderoberna. Katter i byrålådorna. Katter i köksskåpet. Katter i kartonger över hela huset. Som mest hade vi 28 katter i hushållet. I vår enfald hade vi inte tänkt på att kastrera dem och att avliva kattungar fanns inte på kartan. Nästan vartenda skrymsle var ockuperat av några katter. Och som om det inte räckte drog vi till oss alla sommarkatter som folk hade dumpat. Matkontot blev astronomiskt och till slut tog vi oss samman och började kastrera katterna innan vi slutgiltigt gick på knä.
Med hjälp av räven och en havsörn kom vi slutligen ner på en hanterbar nivå. Och idag har vi tre huskatter och en halvvild som vi ser till att hålla på benen.
Utan katter kan man inte leva…
Resenär
Skönhet och rörelse. En ständigt närvarande och ständigt ogripbar varelse. En gränsöverskridare i ordets yttersta bemärkelse. I gammal tro den varelse där liv och död vägde lika och som med största lätthet kunde passera den tunna hinna som skilde liv och död. Likgiltig på vilken sida den befann sig…
Vinden vänder löv, och vår katt gör en famnande rörelse djupt ur sin sömn…
Blind Willie McTell
Plötsligt slocknde ljuset i vänster öga. Kompakt näthinnelossning. Som måste åtgärdas inom 8 timmar för att ha en chans att rädda synen. På grund av sjukhusstrul fick jag vänta i 3 dagar. Långa dagar.
Samtidigt gick vår gamle katt Svarte Pojken i vägen för en lastbil och blev av med höger öga. Vi vankade omkring som olycksbröder i vår enögda tillvaro. Och stöttade varandra så gott vi kunde. Vi hade åtminstone två ögon tillsammans.
Operationen genomfördes till slut och konvalescensen innebar att ligga blickstill på vänster sida i fem dagar. Katten vek inte från min sida på hela tiden och vi hämtade tröst i Blind Willies hypnotiska gitarr. Tack Svarte Pojken. Jag hoppas du fått ett nytt öga i ditt hinsides liv…
Landmärken
född i Skanör 1942 föräldrar-fiskare och piga det Skanör som nämns är ett Skanör före Moderaternas intåg……. Mjölkbud på cykel. Falsterbo golfklubb, bunkerkrattare. Sydsvenska Dagbladet, reklamavdelningen, Beckmans reklamskola, illustration. Hamnarbetare. Soptömmare i Malmö. Konsthögskolan, grafik. Beckomberga, mentalskötare. Gebers bokförlag, boklayout. Psykiatri Kristianstad, mentalskötare Mentalskötarutbildning. Barnpsyk, Kristianstad. Krokiundervisning Kristianstad Konstskola Karriären avslutas med sju års skogsarbete….. Pensionär.
Och så vidare… /Petter Pettersson
Det var allt från dagens gästbloggare. I mitt kuriosakabinett finns en fin kattskulptur i brons som jag fått av Petter. Om du kollar filmen i det inlägget, så skymtar kissen förbi!
Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen attha Petter Pettersson som kroki-lärare.I två inlägg (detta är del 1) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.
Sandrevet
Inte mycket mer än en liten sandrevel, en munsbit för havet. Ständigt under belägring av vind och vågor. Och på höstarna försvann allt i ett töcken av dimma, tills höststormarna tog över, och drev strändernas gengångare upp till de kurande boningarna, som redan hade nog av sina egna hemsökelser. Och på de ödsliga hedarna sprang gengångarna fritt i alla väderstreck.
Jag växte upp i min farfars egendomliga hus, med en barlast av rakitis och barnastma. Huset var ett av de få som överlevt de återkommande bränderna och hade blivit tillhåll för alla de vilsna själar som blivit hemlösa.
En magisk uppväxt där man aldrig riktigt visste på vilken sida livet man befann sig. En uppfriskande känsla som befruktat mitt skapande genom hela livet…
Fiskarblues
Blues visste ingen vad det var, men min farfar var ett stycke vandrande blues. En deltabluesfiskare från revet. En fattig fiskare som knappt drog sig fram, men en otrolig musiker, som satte ihop ett litet luggslitet band av drängar och fiskare, och for runt på cykel för att spela på dans och fester.
Lika hög som bred och stark som en björn, totalt flintskallig och med jättelika knävelborrar. På äldre dagar packade han fiskfångsten på sin cykel och beväpnade sig med sitt munspel och drog ut för att uppträda på gatorna. Stepp och munspel.
Favoritstället var framför Pingstkyrkans lokaler som drevs till vansinne av den ogudaktiga musiken. Den tunga rytmen fick husväggarna att vibrera och publiken var i trans, och fisken gick som smör…
Kreativt kaos
Kreativitet var ett måste på det lilla revet. Överlevnadskreativitet. Utan uppfinningsrikedom fick man svälta. Och alla här var mästare på att knåpa ihop livet. Resurserna var små och fick klämmas ur till sista droppen.
Konst ingick i överlevnadskonceptet. Konstnärer däremot stod inte högt i kurs, baskerklädda pipskäggsfjantar. Några sådana hade varit på besök och lämnat bestående men efter sig. Den konstnärlig mångfalden tog sig många uttryck. Man sydde, snidade, vävde, bötade garn, byggde båtar, kokte hembränt, skar reliefer.
Måleriet var förbehållet fiskebodarna och havet, helst i solnedgång. Att tyngdpunkten låg på solnedgångar berodde på att havet låg i väster. Tändstickstavlor låg högst upp i näringskedjan och sågs som det ultimata konstverket.
Undantaget var barberaren som betraktades som rena avantgardet. Han hade finslipat konsten att måla fjällmotiv vilket var en bragd eftersom han inte varit längre hemifrån än 5 kilometer. Verken presenterades tillsammans med en rödbrusig dödskalle som påstods vara hans mammas. Känsligare själar undvek att gå och klippa sig. Efter hans död fick jag ärva dödskallen, men det är en annan historia…
Kreativ kökkenmödding
Min farfars obändiga munspel och den oborstade skaparkraft jag ständigt befann mig i, har varit det kreativa nav jag ständigt återvänt till. En energikälla som aldrig har sinat. Sedan jag upptäckte att allt går att uttrycka sig med. Kolbitar, papperspåsar, anilinpennor, tapeter, rista med en pinne i sanden,taktjära på gamla plankbitar, hönsbajs på nykalkade väggar. Ett skapande som sprang ur nödvändighet och livet själv. Och som livet alltid är, sannerligen inte perfekt.
Livet på revet gav mig också en stark motvilja mot att fösas in i någon som helst fålla, konstnärlig eller annan. Och en motvilja mot att leva på min konst, konst som levebröd gav mig alltid en känsla av att ge upp någon slags frihet. Jag valde i stället att periodvis ägna mig åt ganska tunga yrken, som erfarenhetsmässigt var guldgruvor. Och som gav mig möjlighet att vända på klacken när jag ville, och ta en helt annan riktning.
Inga revir att bevaka, ingen konstnärlig karriär att ängsligt putsa på.
Friheten att kunna kasta bort allt när det är dags…
Jag var med och arrangerade en utställning med Petter Pettersson på konsthallen, Falsterbo Strandbad. Det var innan Vellingemoderaterna valde att lägga ner konsthallen och istället planera för ett Spa och konferensanläggning med en annan Petter (Stordalen). (Karolinas anm.)Petter Pettersson: Textil med teckning och grafik.
I nästa inlägg blir det katter, akut näthinneavlossning och några personliga landmärken. Missa inte det! (Karolinas anm.)
