På vingar genom konsthistorien, del 3. En hällristning med fågelmän i Bohuslän.

Publicerat av
2

Förra veckan skådade vi ”Fågelmannen i Lascaux”. En kollega till mig, Nils-Arvid på naturum Falsterbo, tipsade då om en hällristning från bronsåldern i Tanums kommun, Bohuslän. 

Hällristning som visar tre figurer med fågellika drag.

Hällristning från yngre bronsålder (ca 1800-500 före vår tideräknings början). Bildkälla: Gunnar Creutz/Wikimedia Commons. Figurerna är extra markerade med hjälp av Photoshop.

Hällristning väcker frågor

Gestalterna i denna hällristning har fågellika attribut, som vingar och näbbar. Liknande figurer förekommer förekommer på en del olika hällristningar och andra föremål. Därför  funderar arkeologer att över fågelfigurens betydelse (läs lite mer här).

En teori om fågelmannen, är att det rör sig om en religiös arketyp kopplad till en schamanistisk kult, under yngre bronsåldern och äldre järnåldern, där en schaman klätt sig i fågeldräkt och fågelmask.

Spekulationer

Det är frestande att börja spekulera i vad detta egentligen visar, för vi kan inte veta så mycket. De tre gestalterna ovan skiljer sig ganska rejält åt när det gäller kroppstyp. Från ganska normal benlängd (figuren till vänster) till extremt utdragna ben (figuren till höger). Jag tycker att den högra figuren ser ut som en sådan där skugg-selfie-bild, fotograferad sent en eftermiddag eller sommarkväll, när solen står lågt…

Tidsförlopp, förvandling eller vad?

Den vänstra figuren är den mest fågellika, den i mitten ett mellanting och gestalten till höger saknar fågeldrag. Därför kan det möjligen vara frågan om ett tidsförlopp, där en fågel antingen stegvis förvandlas till människa eller tvärtom (beroende om man läser från vänster till höger eller motsatt riktning)? Alltså att samma gestalt förekommer flera gånger i en bild (det som i bildanalys kallas ”simultan succession”). Eller är det tre olika gestalter sida vid sida?

Slutligen kan vi konstatera, att vi inte kan veta. Men visst är det fascinerande bilder?
Skriv gärna och kommentera!

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 2. Fågelmannen i Lascaux.

Publicerat av
2

Idag ska vi göra första nedslaget på vår flygtur genom konsthistorien. Vi stannar till i en grotta och skådar Fågelmannen, ett motiv från paleolitisk tid. 

Fågelmannen

Fågelmannen i Lascaux-grottan. Bildkälla: Wikipedia.

Fågelmannen i grottan

Denna grottmålning går under benämningen Fågelmannen och tros vara ca 17 000 år gammal. Den finns i Lascaux i Frankrike. Till skillnad från de flesta andra grottmålningar föreställer denna en människa. De flesta grottmålningar avbildar nämligen djur.

Förbryllande fågel-attiraljer

Figuren, en man är uppenbarligen avbildad i en avvikande stil, enklare och mer schematiskt målad, än bisonoxen bredvid. Mannens fågellika huvud och staven intill med fågel är andra detaljer som knappast fått någon slutgiltig förklaring.

Men sant är att fågeln i många sammanhang symboliserar själens uppstigande till himlen. Kanske är fågelhuvudet och fågelstaven grottmänniskans sätt att visa att figuren på något sätt har förmåga att försätta sig i kontakt med det gudomliga?

Fågelmannen gäckar oss

Grottmålningar gäckar forskarvärlden. Det finns ju inga skriftliga källor från tiden som kan berätta om dem! Säkert har du i skolan fått höra att grottmänniskorna använde bilderna för schamanistiska riter, för att skaffa jaktlycka. Men inte ens det kan vi inte veta.

Någon forskare menar att ögonen på mannen, fågeln och bisonoxen i själva verket är en stjärnkarta. Kanske var bilderna den tidens skolplanscher? Kulisser i en nyårsrevy? Eller så hade grott-Ernst Kirschsteiger varit framme och dekorerat en vägg som bara bad om att få bli uppiffad?

Vad jag förstått, genom mitt eget skapande och studier i konsthistoria, är att bilder, oavsett funktion, utgör en sällsam kraft i våra liv.

Vad känner du inför Fågelmannen? Skriv gärna och berätta!

PS: Förra inlägget var en introduktion till serien. Om du missade det, finns det här.

Relaterade inlägg

På vingar genom konsthistorien, del 1. Fåglar i konsten.

Publicerat av
4

Nu påbörjar vi en riktig långkörare… Nästan i klass med Dallas på 80-talet. Vi ska nämligen börja skåda fåglar i konsten. Häng med på turen!

Litet smakprov på några fåglar vi kommer att skåda under ett antal månader framöver. Bildkälla: Wikimedia.

Fåglar i konsten, ett härligt motiv för voyeurer

Konstvetare och fågelskådare har mycket gemensamt, tror jag. Vi måste vara samhällets mest hängivna voyeurer, inte sant? Vi älskar att iaktta… Så därför tänkte jag, att fåglar är ett roligt motiv att följa genom konsthistorien.

Krysslistor och monumentkunskap

Fågelskådare har så kallade krysslistor med olika arter de bockar av. Ju fler arter man sett, desto bättre! Därför gäller det förstås att kunna känna igen fåglar och artbestämma.

Något liknande har också vi konstvetare, men då kallas det monumentkunskap. Det är inga riktiga listor, men vi förväntas känna till ett stort antal verk ur konsthistorien, kunna datera och ange upphovsperson, samt sätta in verken i en kontext.

Således gäller för både ornitologer och konstvetare  att skåda och åter skåda tills man får upp känslan och erfarenheten.

Utrustning

Slutligen lite materialtips. Det är inte bara fågelskådare som har kikare. En föreläsare inom konsthistoria, rådde oss studenter att skaffa en liten teaterkikare! På så sätt skulle vi bättre kunna granska olika detaljer t ex inom arkitektur.

Så häng med, vetja! Och tipsa mig gärna om några specifika konstverk med fåglar som du gillar.

Allt gott! Karolina


PS: Jag har tidigare skrivit en serie om djur i konstens tjänst. Läs den gärna!

Relaterade inlägg

Svart och vitt, del 6. Komparation av två konstverk.

Publicerat av
Svara

Ni tycker väl att jag börjar bli tjatig med det svarta och vita?! Jag trodde serien var avslutad, men så kom jag på att en av mina tentamensuppgifter från förra terminen skulle passa utmärkt på temat. Så, voilá, här kommer en så kallad komparationsuppgift som ingick i tentan på 1900-talets konsthistoria. Språket är såklart inte anpassat för webben…

Så här löd uppgiften: ”Abstrakt och föreställande bildkonst; skriv en kort text där du jämför ett abstrakt och ett föreställande verk (ur kurslitteraturen), visa på vad som är likt och vad som skiljer dem åt. (Om det inte är uppenbart av frågans formulering; ”likhet” kan handla om många andra saker än motiv!)”

Ett av verken som ingick i min komparation.

Bridget Riley: Blaze (1962)

Och så här blev det…

Jag har valt att jämföra verken ”Blaze” (1962) av Bridget Riley och ”Tote” (1988) av Gerhard Richter. Det är två målningar i exakt kvadratiskt format och i svartvit färgskala. Sättet konstnärerna använt färgen skiljer sig dock markant åt. Riley har lagt tydligt avgränsade, svarta och vita färgfält utan gråtoner, i ett spetsigt sicksack-mönster, som vindlar inåt i en abstrakt, rund form. Richter, däremot, har avbildat sitt motiv, en liggande kvinna sedd från sidan, med hjälp av ett större tonomfång, från mörkaste svart, via djupa gråtoner till ljusgrått. Penseldragen är mjuka.

Ett av verken som ingick i min komparation.

”Tote”, Gerhard Richter (1988).

Båda verken utmanar vår perception. I Rileys mönster uppstår optiska effekter som får bilden att pulsera av energi. Hos Richter har motivet medvetet skildrats med en suddig yta som omöjliggör fokus. Bilden tycks samtidigt sväva strax framför och innanför bildytan, men hela tiden omöjlig att fullständigt fixera.

Kompositionsmässigt är bilderna väldigt olika. Rileys runda form är symmetriskt placerat på bildytan och inryms innanför bildens kanter. Richters avbildar sitt motiv med ett delutsnitt, vi ser bara kvinnans huvud och axelparti. Motivet fortsätter ut i det negativa bildrummet och vi får som betraktare skapa vår egen förståelse, av vad som kan tänkas finnas utanför bildytan.

Bildrummet är en annan aspekt, som skapas med olika medel av de två. I båda fallen uppstår tvetydigheter. Trots att Rileys bild är abstrakt, så lockas jag ändå att avläsa ett slags motiv. Målningen visar djup och volymer, mönstret tycks omväxlande stå ut och sjunka inåt, i en spiralformad kantighet. I takt med att sicksackmönstret tätnar, leds ögat inåt, mot mitten, där en vit, irislik form väntar. Kanske är det ett hål, genom vilken bakgrunden skymtar. Här finns en osäkerhet, om spiralformen verkligen befinner sig framför den helvita ytan eller om formen i själva verket har perforerat den? Finns det alls något ”framför” och ”bakom”? Det är betraktaren som själv konstruerar förståelsen av ett bilddjup här.

I Richters fall är bildrummet lite lättare att avkoda. Kvinnokroppen, som befinner sig i förgrunden, avtecknas mot en jämnsvart bakgrund, som inte säger mycket om miljön, i det utrymme, där scenen utspelas. Men eftersom huvudmotivet, kvinnan, är föreställande så accepterar jag den mörka ytan som en rumslighet, om än något mystisk.

Jag kan konstatera att det finns överraskande många beröringspunkter mellan Rileys exakta abstraktion och Richters organiska motiv.

/studenten Karolina


PS: Jag har även publicerat en uppgift från fortsättningskursen i konsthistoria, Facetime med Egon Erwin Kisch. Dessutom kan du ladda ner min B-uppsats i konsthistoria i detta inlägg.

PS2: Och här kan du läsa mer om konsthistoria vid Lunds universitet.

Relaterade inlägg

Konst och krig, del 2.

Publicerat av
Svara

Förra inlägget handlade om de svåra tider vi lever i. Hur galningar far fram och dödar människor och förstör allt fint som skapats. Idag fortsätter jag på den tråden och fokuserar på s.k. ikonoklasm. Ett fenomen som sticker upp sitt fula tryne då och då genom konsthistorien.

Inställningen att man ska förstöra sin motståndares artefakter (ofta religiösa) kallas bildstormning, eller med ett finare ord ikonoklasm. Det är ingen ny företeelse utan har skett flera gånger genom historien.

Här kommer en bild från St Martin-Katedralen i Utrecht. Så här blev det när reformationsivriga kalvinister bedrev sin ikonoklasm. Resultatet blev att de hackade bort ansiktena på helgonen. Därför att kalvinisterna ansåg att det var avgudadyrkan att ha sådana bilder i kyrkan.

Konstverk drabbat av ikonoklasm.

Detalj från katedralen i Utrecht, Nederländerna. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Ikonoklasm i dag

I likhet med kalvinisterna förstör även folk idag gammal fin konst. 2001 sprängde talibaner 2 jättelika Buddhastatyer från 500-talet i Afghanistan. Dessa hjärntvättade talibaner påstod att de fridfulla monumentalskulpturerna var ”avgudar”.

2015 förstörde IS bland annat en 2000 år gammal lejonskulptur som vakat över ett tempel i den antika syriska staden Palmyra. Lejonet var populärt, inte minst bland turister. Det var ett av de första objekten IS förstörde när de intog staden.

Det 2000 år gamla lejonet i Palmyra som det såg ut innan det förstördes. Vad hade det gjort för ont? Bildkälla: Wikipedia Commons.

Människor eller skulpturer?

Människor blir dödade och sprängda i bitar i olika oroshärdar runt om i världen. Ska man då bry sig om några förstörda skulpturer? Ska man ägna sig åt några dammiga stenbumlingar eller lägga sin energi på något annat?

Människor och skulpturer!

Det gör ont i mig att människor far illa. Men det gör också ont i mig att konst får stryka med i krig. Det behöver inte vara någon motsättning i detta. Människor OCH artefakter är viktiga. Kort sagt: Om människan får ha kvar sina artefakter får hon ha kvar sin historia, kultur och identitet.

Konst för en bättre värld

Om konsten kan vara en tröst, en spegel att se sig själv i, en värld som berikar vårt inre, ja då borde konst och kultur stå mycket högt på dagordningen för en bättre värld.

Låt konsten vara vår sköld när galenskapen rasar. Ett ymnighetshorn av berättelser, fantasi och visdom. Ge mig mer av det ymnighetshornet. Nu!

Hur känner du inför de tider vi lever i? Tycker du att konst och kultur kan hjälpa mot hemskheterna? Skriv gärna och berätta.

Relaterade inlägg