För ett bra tag sedan fick jag för mig att skriva en artikel om kvinnan som skapade den första fotoboken. Alltså Anna Atkins. Hon är en spännande pionjär i den tidiga fotografins historia. Därför tänkte jag att en kvinnohistorisk tidskrift skulle vara intresserad av att publicera mitt alster.
Jag satte mig ner och letade upp ett antal vetenskapliga artiklar om Atkins. Jag fann i min research flera intressanta källor och började snart formulera min text. Eftersom jag redan kände till Atkins och har bloggat om henne så var det roligt att få dyka ännu djupare i hennes djupblåa bildvärld.
Anna Atkins, 1861.
Avslag för mig och Anna Atkins
Tyvärr delade inte chefredaktören för den kvinnohistoriska tidskriften min entusiasm för Anna Atkins banbrytande gärning. Jag fick till svar ”att de inte hade plats för fler artiklar om vita, europeiska, priviligierade 1800- och 1900-talskvinnor” i sin tidning. Därför fick jag ta tillbaka Anna. Det var inte tal om publicering.
Men hallå, alltså! Är det inte relevant att berätta om den första personen som skapade en fotobok och det helt i tekniken cyanotypi? Jag tycker faktiskt det. Men min artikel riskerade att blekna bort bland 1:or och 0:or på ett moln i cyberrymden, utan att någonsin möta läsare.
Slutligen kom jag fram till följande geniala lösning: Digital egenpublicering! Så, voilá, här finns nu min artikel om Anna Atkins i sin helhet. Du kan ladda ner den som pdf. Jag har själv gjort lay-out i InDesign.
I min ägo har jag två små glänsande prydnadsgranar i trä. Lack i klara färger och glitter ger dem ett exotiskt, nästan orientaliskt utseende. De går att öppna, som ryska babuschka-dockor. Inuti finns mindre tomtar och snögubbar – och en babuschka. Dessvärre har de blivit laddade med några olustiga associationer.
Jag köpte pyntet på en liten julmarknad anordnad av Svenska kyrkan i Trelleborg förra året. Församlingen hade besök av belarusiska nunnor från St Elisabeth-klostret i Minsk. De sålde julpynt till förmån för behövande. På så sätt kunde jag förena shopping med en god gärning. Förutom granarna köpte jag två lackade hårspännen.
Vem i hela världen kan man lita på?
Så i år tänkte jag kolla upp om nunnorna var på återtåg till Trelleborg för att idka handel. Men det var de icke. Däremot fann jag i mina efterforskningar att dessa nunnor uppenbarligen skänkt sina krimskrams-intäkter till diktatorn Lukasjenko. Det finns grävande journalistik som bevisar det. Pengarna har gått till Belarus stöttning av Rysslands krig i Ukraina.
Dessa skenheliga nunnor har de senaste åren varit runt i flera församlingar och dragit in kosing under falsk flagg.
Solkat julpynt
”Men det kunde ju inte du veta”, tröstar pojkvännen. Nä, det kunde jag inte. Men nu är ju de vackra granarna och hårspännena inte lika vackra längre. Ett osynligt lager olustig lack har tillkommit.
Har du varit med om att något vackert blivit förstört på liknande sätt? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan.
Hur som helst, jag önskar mina läsare en god jul och ett gott nytt år. Må ert julpynt förbli fritt från räliga kopplingar och associationer! /Karolina
Minns du att steglitsen äter tistelfrön? Jojomensan, den äter från den taggiga växten, men blir inte skadad. Apropå det ska vi idag titta på en betydligt värre tagg. Nämligen den i Kristi törnekrona. Den taggen hänger också ihop med steglitsen.
Sano di Pietro: Madonnan och barnet med helgonen St Jerome, St Bernardino och änglar, ca 1460-70.
Sano di Pietro: Madonnan och barnet, ca 1460.
Taddeo di Bartolo: Madonnan och barnet, ca 1400.
Taddeo di Bartolo: Madonnan och barnet, ca 1400. Detalj.
Taggad på tagg? Läs då här!
Säkert har du hört den hjärtskärande myten om hur en liten fågel flyger fram till Jesus när han vandrar med korset på Golgata. I medlidande plockar fågeln en tagg som fastnat från törnekronan i Jesu panna. Med följden att en blodsdroppe färgar fågelns fjäderdräkt.
Men vilken art var det egentligen frågan om? Många fåglar som har något rött i fjäderdräkten är omväxlande förknippade med den legenden. Till exempel rödhake, domherre och korsnäbb. Men också steglitsens röda kindfläck är tillräckligt för att göra den kopplingen. Vi känner ju min främsta källa, Dr Friedmann (steglitsexpert), vid det här laget. Han menar att steglitsen i målningar med Jesusbarnet förebådar den vuxne Jesus lidanden på Golgata. I dessa målningar uppvisar mor och barn ett fullkomligt lugn, trots framtida plågor.
Men precis som tistelns taggar inte skadar steglitsen, så skadar inte den fysiska döden Jesus. Kanske är det därför Maria och barnet framstår så rofyllda.
Bokrullen
Nu gör vi ett tvärt kast, från blod och tagg till bokrulle. Dr Friedman fann en språklig lustighet som stärker steglitsens orsak som ständig sidekick till Jesusbarnet. I ett litet antal målningar förekommer fågeln i närheten av en bokrulle eller papperslapp med bibliska ord.
Friedmann menar att bokrullen till viss del kan ha haft liknande funktion som steglitsen kom att få. I tidiga målningar gjorda i Italien under bysantinskt inflytande håller lille Jesus en liten bokrulle och Friedman tycker sig se att de allra tidigaste steglitserna faktiskt är synnerligen cylindriska i sin form, som vore de bokrullar.
Friedmans förklaring är lustig, men så skarp att den inte går att avfärda. Det italienska ordet för bokrulle, cartellino, är nästan exakt samma som italienskans ord för steglits, cardellino. Renässanskonstnärerna måste ha varit medvetna om detta och funnit nöje i associationen.
En bokrulle med ett budskap – en fågel med ett budskap, två flugor i en smäll!
Bernardino de Genoa: Madonnan och barnet med änglar, ca 1515.
Bernardino de Genoa: Madonnan och barnet med änglar, ca 1515. Detalj.
Lippo Memmi: Madonnan och barnet, ca 1325-30.
Lippo Memmi: Madonnan och barnet, ca 1325-30. Detalj.
Slutord
Jag har ju plöjt Dr Friedmanns bok The Symbolic Goldfinch. I den kör han en intensiv namedropping. Han går igenom olika konstnärer, skolor, strömningar och luskar i litterära källor. Han analyserar var i målningarna steglitsen sitter, dess ställning och proportioner. Flitens lampa tycks ha lyst oupphörligt hos honom.
Efter den här serien känner jag mig både upprymd men också lite trött. Tack och lov har Friedmans outsinliga entusiasm smittat mig emellanåt och jag har orkat ta mig vidare. Vid det här laget har jag googlat fram så många Madonna och barnet-målningar med steglitser att jag blivit alldeles förstummad över mängden. Inte kan jag hålla isär alla heller.
Slutligen kan vi konstatera att ett motiv i en äldre bild av denna typ, aldrig bara är objektet i sig självt. En mängd betydelser och tolkningar är knutna till tingen och gestalterna. Det är en fascinerande resa att som nutidsmänniska försöka bena ut hur de egentligen tänkte, upplevde och tolkade världen de levde i och världen bortom detta.
Jag hoppas att du funnit nöje i serien. Hälsar Friedmanns nutida steglitsnotarie
I seriens början berättade jag att steglitsen bara förekommer tillsammans med barnet Jesus. Aldrig den vuxne. Alltså finns det en koppling mellan barndom och steglits. Men hur i hela fridens namn kommer det sig? Idag kollar vi på steglitsen som leksak.
Vi fick i förra inlägget veta hur Jesusbarnet blåste liv i en lerfågel. Se där, en koppling till barn och steglits. Men det finns ytterligare ett stark samband. Steglitser var nämligen mycket vanligt förekommande som husdjur. Orsaken är att de var vackra, sjöng fint och lätt blev tama. Dessutom kunde de hållas i snöre och lära sig trick. Således inte bara burfågel utan också levande leksak.
Leonardo di Francesco di Lazzaro Malatesta (också känd under flera andra namn): Madonnan och barnet, ca 1505-1510.
En lekfull repertoar
De kunde lära sig öppna utfodringsbehållare och spela döda. Och en källa säger att de kunde lära sig att avlossa leksakskanoner! Särskilt intressant är att de kunde tränas att hissa upp vatten i en miniatyrhink. Tänk dig en liten, liten spann i en kedja. Steglitsen firar ner kärlet och håvar upp vatten ur en större behållare. På holländska heter steglits puttertje och det betyder vattenhämtare eller vattendragare. I följande målningar avbildar Abraham Mignon (1640-1679) steglitser i färd med att hämta vatten.
Abraham Mignon: Fruktstilleben med ekorre och steglits, 1668.
Abraham Mignon: Fruktstilleben med ekorre och steglits, 1668. Detalj.
Abraham Mignon: Stilleben med frukt och steglits, 1660-1679.
Abraham Mignon: Stilleben med frukt och steglits, 1660-1679. Detalj.
Friedmann menar att det var självklart att även lille Jesus måste ha en så populär leksak. På så sätt skulle han framstå mer som ett livs levande barn. Och därmed bli mer mänsklig och lättare för betraktaren att knyta an till. Steglitsen har alltså en funktion att humanisera Jesus.
Inte bara Jesus
Vi kan se i flera världsliga barnporträtt att steglitsen är en populär accessoar. Även Rubens pojkar hade en sådan att roa sig med, vilket framgår i konstnärens dubbelporträtt. Den äldre sonen Albert är självmedveten och tittar på oss, medan den yngre, Nikolaus, är fullt upptagen med steglitsen han håller i ett snöre.
Peter Paul Rubens: Albert och Nicolaas Rubens, 1626.
Peter Paul Rubens: Albert och Nicolaas Rubens, 1626. Detalj.
Här kommer ett bildspel med några fler barnporträtt från olika tider.
Jacob Seisenegger: Porträtt av Anna av Österrike, 1530.
Agnolo Bronzini Giovanni de Medici som barn, ca 1545.
Francisco de Goya: Don Manuel Osorio Manrique de Zúñiga, ca 1787. Steglitserna sitter i buren.
Vasily Tropinin: Pojke med steglits, 1825.
Vasily Tropinin: Pojke med död steglits, 1829.
Henriette Brown: Skrivande flicka med steglitser, ca 1870.
Nu har vi rett ut barn-steglits-kopplingen ordentligt. I nästa inlägg blir det inte så gulligt, mer sorgligt och hjärtskärande. Fortsätt följa serien så får du veta mer!
Ahh… Steglitsen! Vid det här laget har den en alldeles speciell plats i mitt kikarsikte. I detta inlägg fortsätter jag att frottera mig med Dr Friedmann och att djupdyka i hans iakttagelser av den coola och symbolbärande finken.
Fåglar generellt kan i religiös konst förknippas med själen. De är lätta, kan lyfta från jorden och flyga upp i himlen. På samma sätt som själen lämnar det jordiska (kroppen) och färdas till en salig sfär bortom detta. Själen som lyfter och ”flyger ur” en avlidens kropp kan därmed avbildas som en fågel. Jag har någonstans läst att förr var det vanligt att man öppnade ett fönster i ett rum där någon nyligen avlidit. Och att sjuksköterskor på lasarett länge fortsatte med detta förfarande. Så här har vi en symbolik som förklarar fågelns närvaro i religiös konst.
Mästaren av Castello Nativity: Madonnan och barnet, ca 1460.
Steglitsen och återuppståndelsen
Friedmann knyter fågeln till återuppståndelsen genom en känd apokryfisk berättelse. Apokryferna var kristna berättelser som kyrkan officiellt inte godkänt, men som likväl var flitigt lästa och spridda. En sådan känd berättelse handlar om lilla Jesusbarnet. Gossen Jesus leker med en lerfågel och blåser liv i den. På så sätt förvandlar han död materia till levande.
Denna legend knyter alltså Jesusbarnet till just en småfågel. Men det står inte nämnt någonstans att det just skulle handla om en steglits. Friedmann påpekar att denna myt ändå kan förklara småfågeltrenden, där just steglitsen blev den oavgjort mest populära arten.
Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Bild: Wikimedia Commons.
Friedmann kopplar alltså steglitsen till återuppståndelse efter döden. Därtill har steglitsen en annan och mer folklig förankring. Man såg nämligen steglitsen som ett gott tecken, en turfågel med beskyddande funktion och ett gott omen. Faktum är att steglitsen gjorde sin storartade entré i konsten samtidigt som böldpesten härjade som värst i Europa. Att tillfriskna efter ett så svårt sjukdomstillstånd var en slags världslig återuppståndelse. Därför ser Friedmann en koppling mellan steglitsen som turfågel och konvalescens.
Friedmann noterar också att Jesusbarnet i flertalet målningar även bär en annan känd skydds-symbol. Nämligen den röda korallen som en amulett runt halsen. Se här:
Donato di Bardi: Detalj från triptyken Madonnan och barnet med helgonen St Filip och St Agnes, ca 1425-30.
Mästaren av Straus-Madonnan (verksam ca 1385 – 1415). Detalj.
Antonio de Saliba: Madonnan och barnet med änglar, ca 1510-15. Detalj.
Hälsokopplingen: Steglitsen och tisteln
Steglitser äter tistelfrön. Och tisteln är en känd medicinalväxt. Det är sen gammalt. Tisteln användes i folkmedicinen för att rena kroppen. Således finns en hälsokoppling knuten till steglitsen, menar Friedmann. Längre fram i serien ska vi fortsätta på tistel- och taggtemat. Häng kvar!
Bild: Wikimedia Commons.
Hälsar Dr Friedmanns ständiga och frivilliga kommunikatör!
