Mitt kuriosakabinett och jag

Nu är bloggen tillbaka efter en lång och härlig sommar. I dag berättar jag om mitt fina vitrinskåp. Det är till brädden fyllt av prylar. Alltså ett personligt kuriosakabinett. Häng med mig och titta vad som finns på hyllorna!

Tant Gerdas magnetiska vitrinskåp

Jag har alltid älskat att titta in i skåp och glasmontrar. Ett tidigt barndomsminne är när mor och jag besökte en tant som bodde någonstans i Östra Göinge. Tror tanten hette Gerda.

I alla fall, denna dam hade ett vitrinskåp med belysning, i ett hörn i vardagsrummet. Detta skåp var proppfullt med dockor. Och inte vilka dockor som helst utan sådana där med folkdräkter. Alltså souvenirer som var populära att köpa vid charterresor utomlands. Således stod en salig blandning av olika nationaliteter arrangerade bakom glasdörrarna. Bäst minns jag de spanska flamenco-paren i sina bjärta blanka kläder.

Det hela gjorde ett mycket djupt intryck på mig. En följd blev att jag vid besöken hos Gerda drogs till skåpets visuella lockelser med en kraft, som minst sagt var magnetisk!

Fotografi som föreställer mig när jag står framför mitt vitrinskåp.

Och nu i vuxen ålder är jag alltså stolt ägare till ett eget skåp med glasdörrar. För min del börjar skåpets historia någon gång sent 70-tal eller möjligtvis tidigt 80-tal. Det var då min mor ropade in det på auktion. Därefter slipade hon det och målade det vitt invändigt och svart utvändigt (jag har i ett tidigare inlägg berättat om mors insiktsfulla inställning till återbruk).

När jag skulle välja vilka möbler jag ville behålla efter mina föräldrar så var detta vitrinskåp ett självklart val. Och nu fungerar det alltså som mitt alldeles egna kuriosakabinett.

Mitt egna vitrinskåp

Dessa angenäma minnen kommer nu upp till ytan, när jag nu i vuxen ålder reflekterar över mitt eget vitrinskåp och mitt liv. Skåpet har blivit en kär följeslagare i mitt sökande efter mening och fotfäste i en snurrig värld. Det är en plats där föremål sträcker sig bakåt och framåt i tiden, för att hämta fram minnen, känslor och tankar.

Skåpets innehåll

  • Ett gammalt vykort från Egypten
  • En replika av ett etruskiskt brunnslock, ”Bocca della Verità”
  • Stenar jag funnit på en safari i Egyptens öken
  • Farbror Helges Brownie (tidig kameramodell från Kodak)
  • Ett av mors nystan med utklippta remsor till trasmattor
  • Morfar Antons Ritbok för folkskolan
  • Mitt studentleg från Konstfack
  • Bilder på mina små pälsklingar Rusty, Cosmo, Sally och Sessan
  • Ett suddgummi som föreställer museet Mauritshuis i Haag
  • Min första nallebjörn
  • Monogram som mor broderat
  • Fars mössband från Oscar II
  • Ett klot med Vånga-granit
  • Fina föremål i glas och metall
  • Ett kassettband med Ulla Billquist
  • En samlartallrik med bild av Utvandrarmonumentet
  • Ett foto på min moster Greta som sågar upp en spettkaka
  • Fars vinster i lokala schacktävlingar
  • Ett urgammalt fotoalbum med kalotypier av släktingar
  • Ett tovat hjärta från Georgien, som en vän gett mig
  • En tallrik jag åt på som barn
  • En kompass för framtiden
  • En bronskatt av Petter Pettersson
  • Ett nyckelhål (!)
  • Ett plåtskelett
  • Souvenirer från Florens, Venedig, Armenien, London, Salamanca, Granada
  • En fin plåtburk med katter utanpå
  • …och mycket mer!

Mitt alldeles egna skåp skänker mig mycket glädje. Dessutom är det verkligen ett conversation piece. Folk som kommer på besök blir förtjusta, inspirerade och ställer frågor.

Fotografi som visar Egypten-relaterade föremål. Bland annat ett vykort på Sfinxen.
Den antika avdelningen i mitt kabinett!
Fotografi som visar bland annat en kattmask från Venedig, ett granatäpple i keramik från Armenien och ett rosa suddgummi föreställande museet Mauritshuis.
Minnen från resor och lite annat!
Fotografi med diverse föremål i metall och glas.
Svanarna längst fram är i själva verket saltkar. Man ska dra vingarna åt sidan och ta salt ur svanens glaskropp med en liten sked. Ungen på bilden är jag.

Kuriosakabinettens historia

Konstvetaren i mig vill nu kort upplysa om vad ett kuriosakabinett är. Som ett sätt att presentera världen i ett nötskal skapades från renässansen och framåt kuriosakabinett. Dessa skåp blev särskilt populära under barocken.

Kuriosakabinetten visade upp märkliga och ovanliga ting från världens alla hörn. Saker från naturen kallades naturalia. Utöver det, förnäma konstföremål som geniala konstnärer och hantverkare skapat, så kallade artificialia.

Förutom att visa upp ting för nöjes skull, skulle kuriosakabinetten också presentera ägarens rikedomar och kunskap om alla nya upptäckter i världen. Dessutom skulle kabinetten väcka förundran över den allsmäktiga gudens märkvärdiga skapelser och påminna om livets förgänglighet. Därför har dessa kabinett samtidigt element av statusmarkör, kunskapsbas och världsåskådning.

Kuriosakabinett från 1600-talet. Bildkälla Wikimedia Commons.
Tyskt kuriosakabinett med koraller. Tidigt 1700-tal. Bildkälla Wikimedia Commons.
Viktor Wynds Museum av kuriositeter, London. Bildkälla Wikimedia Commons.

Har du ett ställe där du samlar minnessaker? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan!

Det var allt för i dag!
Kram Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 11. Midsommar med 7 sorters blommor från konsten

Dags för midsommar, denna underbara högtid! Därför plockar jag med glädje 7 blommor ur konsten, till en minst sagt brokig bukett att lägga under kudden.

Traditionen att fira årstidens ymniga växtlighet har anor mycket långt bak i tiden. Midsommar är fortfarande härligt hednisk. Således finns en stark koppling till naturens krafter. Därför har blommor och växter en central roll i denna ljuva högtid.

Solros

Först ut i buketten, blir en blomma som är svår att ignorera för en konsthistoriker: Det blir en stabil solros av Vincent van Gogh. Ingen kan påstå att van Gogh var botaniskt intresserad. För honom var motiven mest en anledning att få måla. Men om vi konsulterar ett symbollexikon, lär vi att solrosen står för dyrkan och tillbedjan. Eftersom den slaviskt följer solens gång, symboliserar den blind kärlek och beundran. Men den står samtidigt för opålitlighet, eftersom den ständigt byter läge!

Solrosor av Vincent van Gogh, 1889.

Vit iris

Nu plockar jag en blomma målad 1930 av Georgia O´Keeffe. En vit iris. Det cirkulerar en villfarelse att denna konstnärs blomsteravbildningar skulle symbolisera vaginor. Konstnären själv framhärdade i att hennes blomstermålningar inte alls hade med kvinnokroppen att göra, utan var rena rama blomsterstudier.

Trots det, är det fortfarande ett väldans tjat om vaginor, när O´Keeffe kommer på tal. Det beror på att hennes blivande make, Alfred Stieglitz, 1919 kom med detta påstående, som envist biter sig fast och begränsar tolkningen.

Vit iris av Georgia O´Keeffe, 1930.

Hibiskus

Nu snattar jag några blommor från Andy Warhol. Han brukade själv sno bilder från andra, för att använda i sin egen konst. Denna bild kallade han helt enkelt ”Flowers” och förlagan var ett svartvitt fotografi i tidningen Modern Photography, från 1964. Den ursprungliga bilden hade fotograferats av Patricia Caulfield, som sedermera stämde Warhol för stölden.

Flowers av Andy Warhol, 1964.

Kallor

Beskåda dessa utsökt ljussatta och skarpt återgivna kallor! De är fotograferade av en riktig mästare, nämligen Imogen Cunningham. Hon var en del av den banbrytande fotografgruppen f/64 (f betyder flare=bländare och 64 är den allra minsta bländaren, vilken ger det största skärpedjupet). Denna grupp, bildad på 1920-talet, var känd för maximal skärpa och medvetna bildbeskärningar. Men motiven var ofta vardagliga. Genom att tillägna vardagliga objekt så stor omsorg, blev motiven, trots sin enkelhet, skildrade som fascinerande ting.

2 kallor av Imogen Cunningham, 1920.

Önskeväxten: Järnek

Det har kommit önskemål om järnek här på bloggen, vilket har satt min konstvetar-panna i djupa veck! Efter idogt letande visar det sig att den grekiska guden Dionysos förknippas med järneks-kvistar. Här har jag lyckats identifiera Dionysos med järneks-kvistar på en en så kallad kylix. Alltså en vinbägare på fot, i detta fall med dekor av Hermaiosmålaren, ca 520 f Kr.

Kylix med motiv av Dionysos med järneks-kvistar. Ca 520 f Kr.

Tulpan

Vad vore min personliga bukett utan en ljuvlig tulpan? Jag väljer så klart ett exemplar av formgivaren Josef Frank. Han var österrikare men verksam i Sverige och knuten till Svenskt Tenn. Han var mycket intresserad av botanik och designade massor med blomstermönster. Hans tulpanmönster är ett av de mer kända.

(Jag har tidigare skrivit ett inlägg om tulpaner, läs det gärna)

Tulpaner av Josef Frank.

Murakamis blomma

Slutligen vill jag plocka en blomma ur samtiden, men det är inte helt lätt. Det finns faktiskt inte så mycket iögonfallande som lockar mitt skönhetstörstande öga. Det får bli något publikfriande, helt enkelt.

Den japanska konstnären Takashi Murakamis blomma såg dagens ljus 1995. Efter det har det färggranna blomstret gjort segertåg inom både konstvärlden, modevärlden och musikvideovärlden. Kända varumärken som Louis Vuitton och Vans har använt den.

Murakamis blomma kan verka glättig och populistisk. Men som med mycket japanskt finns det en mörk och våldsam aspekt i det hela. Murakami menar, att det japanska folket bearbetar sitt trauma efter andra världskriget genom söta och våldsamma kulturyttringar. Exempelvis så råkar blomman illa ut i Billie Eilish musikvideo (regisserad av just Murakami).

Blommor av Takashi Murakami.

Vet ni vad, nu är det midsommar och detta var sista inlägget i serien om växter i konsten. Nu tar Livet&Konsten ett långt och ljuvligt sommaruppehåll!

Ha en skön midsommar!
Lina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 10. Art nouveau – En kortlivad revansch

Under en kort period gjorde växterna en bejublad comeback i den västerländska konsten. De var hippa. De var uppburna. De fascinerade. De dekorerade allsköns konst. Därför ska vi i dag titta närmare på Art Nouveau!

Art nouveau, den nya stilen, var ett stil som tog mycket inspiration från djur- och växtriket. Den hade sin storhetstid mellan 1890 och 1910. Stilen hade flera olika uttryck och kallades lite olika, beroende på var i Europa man befann sig. Exempelvis kallades den Jugend i norden.

Art Nouveauv-vas. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Naturens former inspirerar

Inom arkitektur och formgivning skildrade man naturens organiska former i ett stiliserat formspråk. För arkitekturens del, var det faktiskt första gången någonsin som arkitekter ville bryta sig loss från den klassiska traditionen med förlagor i antiken. Resultatet blev byggnader som tycks annorlunda, mjuka och levande.

Några kända arkitekter inom denna stil är Antonio Gaudí och Victor Horta. I likhet med naturens former, böljar och slingrar sig deras byggnader och interiörer. Men det fanns också stramare varianter, som Otto Wagner och Charles Rennie Mackintosh.

Casa Batllò i Barcelona, av Antonio Gaudí, 1904-1906. Bilkälla: Wikimedia Commons.
Interiör från Hôtel Tassel i Bryssel , av Victor Horta. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Majolikahaus i Wien, av Otto Wagner, 1898-1899. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Matsal i ”House for an Art Lover” i Glasgow, designat av Charles Rennie Macintosh 1901. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Inom grafisk formgivning var Alfons Mucha kung. Hans affischer är välkända. De föreställer ofta kvinnor omgivna av diverse blommor och blader.

Kvinna bland liljor, av Alfons Mucha, 1898-99. Ur en bok om blomsterspråk. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Reverie, av Alfons Mucha, 1897. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men säg den lycka som varar! Växterna och Art Nouveau var en övergående fluga med sina glansdagar mellan 1890 och 1910. Därefter ratade man den till förmån för stilen Art Deco som var mer geometrisk och stram. Faktum är, att Art Nouveau haft en taskig stämpel under stora delar av 1900-talet. Man ansåg att stilen var insmickrande och dekorativ.

Art Nouveau revival

Kanske har du lagt märke till att hippierörelsen och många rockband införlivade Art Nouveau-stil i sin grafiska image? En känd grafisk formgivare, Wes Wilson, verksam i San Francisco, lät sig inspireras av en katalog från en utställning med Secessionisterna (alltså jugend från Wien) 1965.

En lärare i konsthistoria förklarade, att det var ett sätt att vara visuellt uppkäftig mot smaketablissemanget. Därför kan du se posters med Greatful Dead och Jimi Hendrix som påminner om Art Nouveau, med skarpa konturer, slingrande organiska bokstäver och former. Googla så får du se!

Sammanfattningsvis kan man nog säga, att Art Nouveau var senaste gången som växter lyckades briljera och ta stor plats inom konsten. De var många, snygga och nyskapande. De brände sitt ljus i båda ändarna, men ack så vackert de brann!

Au revoir!
/Karolina

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 9. Blomstersymbolik i den viktorianska eran

Tidigare har jag berättat om hur den akademiska konsttraditionen degraderade växter till ett mindre viktigt motiv. Ja, det var verkligen ett tungt slag för de stackars plantorna, att befinna sig längst ned i motivhierarkin. Där framhärdade de tappert, tills dess att kulturella omständigheter återigen gjorde dem intressanta, i form av blomstersymbolik. Vi befinner oss i dag i den viktorianska eran.

Den viktorianska eran och dess blomstersymbolik

Detta var en tid då Drottning Victoria (1819-1901) av England regerade och umgängesformerna för överklassen var minst sagt rigida. Således var etiketten den, att man inte kunde uttrycka sig hur som helst. Därför kom man att använda symbolik i blomsterspråk för att skicka meddelanden.

Blomsterkort från den viktorianska eran. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Floriografi

Visste du att blommornas språk heter floriografi? Man gav ut böcker om detta språk och britterna var experter på att använda det. Exempelvis symboliserade vallmo ro och vila. Därför kunde den ingå i en kondoleansbukett, för att uttrycka medkänsla med andras sorg.

Och så har vi rosorna så klart. En symbol för kärlek. En röd ros stod för djup passion och stark ro­man­s. En vit visade en mer oskyldig kärlek. Rosa betydde att kärleken skulle hemlighållas. En gul ros symboliserade vänskap. Man förknippade tusenskönor med glädje och tacksamhet. Således använde man dem för att muntra upp mottagaren.

Men det var inte britterna som uppfann blomsterspråket. Ända sen de gamla grekernas tid har man tillskrivit blommorna symbolik. Men i viktorianernas stränga umgängeskonventioner, fick blommorna ett särskilt uppsving.

Prerafaeliterna

Prerafaeliterna var en konstnärsgrupp i England som dissade sin samtids målerikonventioner. Istället sökte de inspiration från konsten före Rafael, till exempel i renässansen och medeltiden. De fyllde sina målningar med blomstersymbolism.

En väldigt känd målning är Ofelia, av John Everett Millais. Där finns mycket blomstersymbolik. Vallmo står för död, tusensköna för oskuld, rosor för ungdom, violer för trohet och tidig död samt penséer för olycklig kärlek.

En oljemålning i liggande format som visar Ofelia flytande i vatten. Runt henne syns en mängd olika blommor, som alla har sin speciella blomstersymbolik.
Ofelia av John Everett Millais, målad 1852. Bildkälla: Wikimedia Commons.

En annan dåtida konstnär, William Morris, designade fantastiska blomster- och växtmönster, som återgavs på tapeter och tyger.

Ett mönster av William Morris, från 1876. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Detta var en betraktelse från den viktorianska eran! Nästa gång ska vi se hur växterna, under en kort men intensiv period, gör magnifik comeback i konsten.

Bästa hälsningar från den
Bloggande blomsterpigan

Relaterade inlägg

Växter i konsten, del 8. Metoden cyanotypi och Anna Atkins

Idag vill jag kort berätta om Anna Atkins (1799-1872). Många anser att hon var den första personen i historien som skapade en fotobok och den hade växter som motiv. Atkins gjorde det med hjälp av en teknik som heter cyanotypi.

Fotografisk bild föreställande en blomma, gjord med metoden cyanotypi. Blomman avtecknar sig som en vit siluett mot en blå bakgrund.
Orientalisk vallmo. En av Anna Atkins cyanotypier. Jag köpte detta vykort på V&A i London.

Atkins växte upp i Kent. Hon lärde sig mycket om naturvetenskaper av sin far och samlade själv olika typer av växter, som hon torkade. Både hennes far och hennes make kände Henry Fox Talbot. Han experimenterade med att ta fram fotografiska metoder och visade detta för dem. Anna Atkins började också att laborera. På så sätt förenade hon intresset för botanik med intresset för fotografi. Hon använde de växter hon samlade för att skapa bilder, som sedermera trycktes i böcker.

Cyanotypi, ljus och skugga

Metoden cyanotypi existerar än idag och är ett enkelt och roligt sätt att skapa bilder. Det hela går ut på att placera föremål på en speciell sorts papper som är känsligt för solens UV-strålar. I likhet med metoden fotogram använder man alltså ingen kamera. Trots det, är detta en fotografisk metod. Fotografi betyder ju att ”skriva med ljus”.

Således är det UV-strålar som belyser pappret, och där föremålet hindrar ljuset, uppstår en skuggbild. Slutligen, när exponeringen är klar, framkallar man bilden genom att lägga pappret i vatten. Efter några minuter är det färdigt!

Ett svartvitt fotografi som föreställer Anna Atkins, klädd i lång, bylsig klänning.
Anna Atkins, fotograferad 1861. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Metoden heter både cyanotypi och sunprint idag. Följande video visar hur enkelt det är.

I och med detta inlägg har växter rent konkret gjort avtryck i den västerländsk konsthistorien. Det har skett genom skuggbilder på ett ljuskänsligt papper. På konstvetenskapligt språk kallas detta ett ”indexikalt tecken”. Allstå något som försvunnit från bilden, men lämnat kvar ett spår.

Ha det bra!
/Karolina



PS: Jag har tidigare skrivit om ett annat experimenterande i fotografins barndom. Läs inlägget om Eadweard Muybridge.

Relaterade inlägg