Homo Ludens – Den lekande människan

För en tid sedan läste jag en artikel om begreppet Homo Ludens – Den lekande människan. Här kommer några korta rader av vad jag snappade upp.

Homo erectus och Homo Sapiens känner du förmodligen till redan. Det är olika människoarter. Men det finns även något som kallas Homo Ludens (=den lekande människan). En kulturhistoriker, Johan Huizinga, myntade begreppet 1938. Han menade att människans framsteg och drivkraft kommer ur leken!

Lek föder konst och kreativitet

Visst låter det underbart! När andra forskare och historiker pratar om utveckling så handlar det t ex om ekonomi och teknologi. Men så kommer denne snubbe och pratar om lek! Huizinga menade att lek är grunden för konst och kreativitet.

Konst – en slags lek?

Att leka är en frivillig handling. Några kännetecken för lek är…

  • Vissa accepterade spelregler.
  • Den ger en spännande känsla.
  • Den är annorlunda än det vanliga livet.

Det är territorier där fantasi och associationer råder. Ytterligare kännetecken är att gränser luckras upp eller markeras. Alltså är det sannerligen annorlunda än det vanliga livet! Sammanfattningsvis är det en bra beskrivning om vad konst och kultur är för mig!

Yayoi Kusama: Kusama in Infinity Mirror Room – Phalli’s Field. Ett bra exempel på hur konst är något annat än det vanliga livet.

Kort sagt: Utan fantasi och kreativitet i mitt liv skulle jag vissna! Hur känner du? Har du hittat utlopp för ett lekande i ditt liv?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Jag har i ett tidigare inlägg berättat om hur min mor och moster inspirerade mig till en kreativ livsstil. Läs det inlägget här.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Rembrandt med rördrom

Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket. En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!

Ett självporträtt i klärobskyr där vi ser Rembrandt hålla upp en död rördrom.
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.

Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.

Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?

Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.

Stolthet och rördrom

Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.

Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.

Movin´ up

Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.

Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.

Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet.
Carpe fågelskådning!


Relaterade inlägg

Gästbloggaren Petter Pettersson, del 2

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 2) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Kattfrossa

Katter i garderoberna. Katter i byrålådorna. Katter i köksskåpet. Katter i kartonger över hela huset. Som mest hade vi 28 katter i hushållet. I vår enfald hade vi inte tänkt på att kastrera dem och att avliva kattungar fanns inte på kartan. Nästan vartenda skrymsle var ockuperat av några katter. Och som om det inte räckte drog vi till oss alla sommarkatter som folk hade dumpat. Matkontot blev astronomiskt och till slut tog vi oss samman och började kastrera katterna innan vi slutgiltigt gick på knä.

Med hjälp av räven och en havsörn kom vi slutligen ner på en hanterbar nivå. Och idag har vi tre huskatter och en halvvild som vi ser till att hålla på benen.

Utan katter kan man inte leva…

Resenär

Skönhet och rörelse. En ständigt närvarande och ständigt ogripbar varelse. En gränsöverskridare i ordets yttersta bemärkelse. I gammal tro den varelse där liv och död vägde lika och som med största lätthet kunde passera den tunna hinna som skilde liv och död. Likgiltig på vilken sida den befann sig…

Vinden vänder löv, och vår katt gör en famnande rörelse djupt ur sin sömn…

Blind Willie McTell

Plötsligt slocknde ljuset i vänster öga. Kompakt näthinnelossning. Som måste åtgärdas inom 8 timmar för att ha en chans att rädda synen. På grund av sjukhusstrul fick jag vänta i 3 dagar. Långa dagar.

Samtidigt gick vår gamle katt Svarte Pojken i vägen för en lastbil och blev av med höger öga. Vi vankade omkring som olycksbröder i vår enögda tillvaro. Och stöttade varandra så gott vi kunde. Vi hade åtminstone två ögon tillsammans.

Operationen genomfördes till slut och konvalescensen innebar att ligga blickstill på vänster sida i fem dagar. Katten vek inte från min sida på hela tiden och vi hämtade tröst i Blind Willies hypnotiska gitarr. Tack Svarte Pojken. Jag hoppas du fått ett nytt öga i ditt hinsides liv…

Landmärken

född i Skanör 1942
föräldrar-fiskare och piga
det Skanör som nämns är ett Skanör före Moderaternas intåg…….
Mjölkbud på cykel.
Falsterbo golfklubb, bunkerkrattare.
Sydsvenska Dagbladet, reklamavdelningen,
Beckmans reklamskola, illustration.
Hamnarbetare.
Soptömmare i Malmö.
Konsthögskolan, grafik.
Beckomberga, mentalskötare.
Gebers bokförlag, boklayout.
Psykiatri Kristianstad, mentalskötare
Mentalskötarutbildning.
Barnpsyk, Kristianstad.
Krokiundervisning Kristianstad Konstskola
Karriären avslutas med sju års skogsarbete…..
Pensionär.

Och så vidare… /Petter Pettersson

Det var allt från dagens gästbloggare. I mitt kuriosakabinett finns en fin kattskulptur i brons som jag fått av Petter. Om du kollar filmen i det inlägget, så skymtar kissen förbi!

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Petter Pettersson, del 1

Gäst i detta blogginlägg är min teckningslärare från studietiden på Kristianstads konstskola. Där gick jag ett år (1994-95) och hade förmånen att ha Petter Pettersson som kroki-lärare. I två inlägg (detta är del 1) berättar han om sin barndom på Falsterbonäset, närheten till den magiska naturen, katter och om kreativitetens kraft.

Sandrevet

Inte mycket mer än en liten sandrevel, en munsbit för havet. Ständigt under belägring av vind och vågor. Och på höstarna försvann allt i ett töcken av dimma, tills höststormarna tog över, och drev strändernas gengångare upp till de kurande boningarna, som redan hade nog av sina egna hemsökelser. Och på de ödsliga hedarna sprang gengångarna fritt i alla väderstreck.

Jag växte upp i min farfars egendomliga hus, med en barlast av rakitis och barnastma. Huset var ett av de få som överlevt de återkommande bränderna och hade blivit tillhåll för alla de vilsna själar som blivit hemlösa.

En magisk uppväxt där man aldrig riktigt visste på vilken sida livet man befann sig. En uppfriskande känsla som befruktat mitt skapande genom hela livet…

Fiskarblues

Blues visste ingen vad det var, men min farfar var ett stycke vandrande blues. En deltabluesfiskare från revet. En fattig fiskare som knappt drog sig fram, men en otrolig musiker, som satte ihop ett litet luggslitet band av drängar och fiskare, och for runt på cykel för att spela på dans och fester.

Lika hög som bred och stark som en björn, totalt flintskallig och med jättelika knävelborrar. På äldre dagar packade han fiskfångsten på sin cykel och beväpnade sig med sitt munspel och drog ut för att uppträda på gatorna. Stepp och munspel.

Favoritstället var framför Pingstkyrkans lokaler som drevs till vansinne av den ogudaktiga musiken. Den tunga rytmen fick husväggarna att vibrera och publiken var i trans, och fisken gick som smör…

Kreativt kaos

Kreativitet var ett måste på det lilla revet. Överlevnadskreativitet. Utan uppfinningsrikedom fick man svälta. Och alla här var mästare på att knåpa ihop livet. Resurserna var små och fick klämmas ur till sista droppen.

Konst ingick i överlevnadskonceptet. Konstnärer däremot stod inte högt i kurs, baskerklädda pipskäggsfjantar. Några sådana hade varit på besök och lämnat bestående men efter sig. Den konstnärlig mångfalden tog sig många uttryck. Man sydde, snidade, vävde, bötade garn, byggde båtar, kokte hembränt, skar reliefer.

Måleriet var förbehållet fiskebodarna och havet, helst i solnedgång. Att tyngdpunkten låg på solnedgångar berodde på att havet låg i väster. Tändstickstavlor låg högst upp i näringskedjan och sågs som det ultimata konstverket.

Undantaget var barberaren som betraktades som rena avantgardet. Han hade finslipat konsten att måla fjällmotiv vilket var en bragd eftersom han inte varit längre hemifrån än 5 kilometer. Verken presenterades tillsammans med en rödbrusig dödskalle som påstods vara hans mammas. Känsligare själar undvek att gå och klippa sig. Efter hans död fick jag ärva dödskallen, men det är en annan historia…

Kreativ kökkenmödding

Min farfars obändiga munspel och den oborstade skaparkraft jag ständigt befann mig i, har varit det kreativa nav jag ständigt återvänt till. En energikälla som aldrig har sinat. Sedan jag upptäckte att allt går att uttrycka sig med. Kolbitar, papperspåsar, anilinpennor, tapeter, rista med en pinne i sanden,taktjära på gamla plankbitar, hönsbajs på nykalkade väggar. Ett skapande som sprang ur nödvändighet och livet själv. Och som livet alltid är, sannerligen inte perfekt.

Livet på revet gav mig också en stark motvilja mot att fösas in i någon som helst fålla, konstnärlig eller annan. Och en motvilja mot att leva på min konst, konst som levebröd gav mig alltid en känsla av att ge upp någon slags frihet. Jag valde i stället att periodvis ägna mig åt ganska tunga yrken, som erfarenhetsmässigt var guldgruvor. Och som gav mig möjlighet att vända på klacken när jag ville, och ta en helt annan riktning.

Inga revir att bevaka, ingen konstnärlig karriär att ängsligt putsa på.

Friheten att kunna kasta bort allt när det är dags…

Jag var med och arrangerade en utställning med Petter Pettersson på konsthallen, Falsterbo Strandbad. Det var innan Vellingemoderaterna valde att lägga ner konsthallen och istället planera för ett Spa och konferensanläggning med en annan Petter (Stordalen). (Karolinas anm.)
Petter Pettersson: Textil med teckning och grafik.

I nästa inlägg blir det katter, akut näthinneavlossning och några personliga landmärken. Missa inte det! (Karolinas anm.)

Relaterade inlägg

Davids samling: En okänd pärla

Håll i hatten, för här kommer ett av mina allra hetaste insider-tips någonsin! Hela detta inlägg är en fullkomligt osponsrad hyllning till Davids samling. I centrala Köpenhamn, med fri entré (ja, du läste rätt) och med fullständigt unika föremål ligger denna för svenskar föga kända musei-pärla.

Är du en av dem som gnäller ”Det är så dyyyyrt att åka över till Köpenhamn!”?
I så fall kontrar jag direkt med mitt starkaste argument:
”Du kommer till en riktigt cooooooool huvudstad utan att betala vare sig flygbiljett, transfer eller hotellvistelse”. Dessutom finns där en massa gratis saker att njuta av. Som Davids samling. Så sluta gnälla för böveln!

Centralt, gratis och alldeles underbart

Davids samling ligger intill Kongens have (även denna är gratis att besöka, liksom Botaniske have i närheten). Köp en 24-timmars-biljett på Skånetrafiken. Då får du nämligen nyttja lokaltrafiken i Köpenhamn. På så sätt får du ut riktigt mycket av kosingen. Exempelvis får du åka metro och havnebussen (en buss som går på vatten, det du!). Läs mer på Skånetrafiken om hur du åker på din skånska biljett i Köpenhamn.

En unik islamisk samling

Museet Davids samling inhyser tre permanenta samlingar. Den islamiska är museets viktigaste, med föremål från 700-talet fram till 1800-talet. Tingen och bilderna kommer från ett stort område, från Spanien i väst till Uzbekistan i Öst och till Jemen i Söder.

Den islamiska samlingen är full av fascinerande föremål. Till exempel kan du beskåda mattor, träsniderier, miniatyrmåleri, optiska mätinstrument, islamisk kalligrafi, keramik och smyckeskonst…

Här kan du strosa omkring länge och förundras över att folk faktiskt framställt sanslösa objekt helt utan tillgång till laserskärare, 3D-program och annan nutida teknik. Alla dessa föremål speglar så klart människans eviga försök att beskriva världen, förstå sin plats i universum och hur förklara hur världen fungerar. Och inte minst: att göra sin omgivning vackrare med konsthantverk.

Så mycket mer har jag inte att säga. Bara åk dit. Du kommer att tacka mig!

Bästa hälsningar från
Lina

PS: Jag har även tidigare delat med mig av några Köpenhamns-tips, Thorvaldsens museum och Klunkehjemmet.

Relaterade inlägg