Gästbloggaren Henrik Rogowski: En lätt joggingtur i skymningslandet

Regnet dundrar mot det glas-betäckta taket. Mörka moln cirkulerar vildsint på himlen medan björkarna kröker sig i den annalkande stormen. Jag ligger på en brits på akutrummet på Malmö barnsjukhus. Den instuckna nålen i mitt vänstra armveck skaver mot blodröret. Min mammas oroliga ögon flackar. Jag vet proceduren. Två sjuksköterskor förbereder sig. Jag vet vad som ska hända. På tre ska sjuksköterskorna injicera mig med en substans som stoppar mitt hjärta. Ett. Jag ser en gyllene zebra galoppera. Två. Jag känner doften av nyklippt gräs. Tre. Jag stirrar upp och ser himlavalvet öppna upp sig.

Ett fotografi av Henrik Rogowski.
Gästbloggaren Henrik Rogowski.
Ett tecknat självporträtt av Henrik.

En riktig introduktion

Efter denna synnerligen dramatiska introduktion så tänkte jag presentera mig. Mitt namn är Henrik Rogowski, och jag är serietecknare och konsthistoriker. Jag har tecknat så länge jag kan minnas och på en plats i mitt liv så startade bilderna svetsas samman till berättelser.

Som barn använde jag mina bilder och berättelser för att förstå min omvärld, men också som ett sätt att på djupet finna mig själv. När andra barn ritade streckfigurer över sin familj och ett hus där de tryggt bodde, så ritade jag fylliga karaktärer i en hopblandning av sagor, religion och mytologier.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag började teckna, men mitt skapande gav och ger mig en mening med livets absurda och många gånger mörka tillfälligheter, men blir också ett sätt att finna kärleken och ljuset i tillvaron.

Aphalpa & Alphons
The Laughing Woman

En djupare analys av något diffust

Om jag skulle förklara mina serier för någon utomstående skulle jag säga att mina berättelser är en surrealistisk blandning av ljus och mörker. Inte gott och ont, utan ljus och mörker. Gott och ont finns inte, men alla människor har ljusa och mörka sidor.

Jag hemsöks ofta av en känsla att jag är döende. Att jag lever på lånad tid. Som att jag måste stressa för att hinna med allt. Det är en nyans av mitt mörker. För att kontextualisera min synnerligen dramatiska introduktion, så har jag ett hjärtproblem. Egentligen inget allvarligt hjärtproblem, men ett ganska ovanligt fysiskt fel vilket gör att mitt hjärta fastnar i en hög puls och kan inte sänkas. I dessa stunder har jag en vilopuls likt någon som sprungit för sitt liv. Efter några sekunder blir det jobbigt, efter några minuter blir det outhärdligt.

Old Gods

Ibland kan jag få problemen varannan dag, ibland kan det gå en hel månad mellan. Nu i vuxen ålder så kan jag ofta tvinga min puls att ”hoppa ner” till en normala hjärtslag igen, genom att lägga mig ner och koppla av, men det kan också pågå i timmar. När jag var barn så kunde jag inte få det att gå över. Första gången jag fick det så var jag tre år gammal. Både sjuksköterskor, såväl som läkare var handfallna. De var tvungna att ringa sina kollegor på kardiologen i Lund. Det enda sättet för att tvinga ner min puls medicinsk var att stoppa mitt hjärta. Och det var detta som de gjorde. Cirka en gång i månaden, ibland fler, mellan det att jag var liten ända fram till tidiga tonåren var jag tvungen att åka in till barnsjukhuset och få mitt hjärta stoppat. Sjuksköterskorna stod beredda med defibrillator om det var så att mitt hjärta inte startade av sig själv.

Jag var död i cirka 10 sekunder varje gång, då mitt medvetande vart vaket och panikartat men mitt hjärta slutade slå, då jag slutade andas, då mina muskler slutade fungera. Sedan började mitt hjärta slå och jag var åter i de levandes värld.

Hyperion & Donovan

Ett erkännande

När jag började denna text så visste jag inte vad jag skulle skriva. Jag skriver detta blogginlägg som jag skapar mina tecknade serier. Som en stadig ström av tankar. När jag fick förfrågan att skriva detta blogginlägg av Karolina så skrämdes jag av blotta tanken, men jag sade ja. Först ville jag gömma mig bakom komplicerade teorier och symboliska konstverk. Snurra in mig i något så komplicerat så att jag troligtvis inte hittade ut. Men så tänkte jag på min drivkraft. På mitt mörker. På associationerna och drömmarna.

Om jag ska vara ärlig så vet jag fortfarande inte varför jag började teckna, men jag vet att jag inte kunde stoppa mig själv. Det var likt en fördämning som spruckit, vatten vildsint sprutande genom sprickorna, målmedvetet arbetande för att nå ut. För att bli förstådd. För att få en röst. Och det är kanske det som egentligen är det viktigaste?

Henrik Rogowski, serieskapare och konsthistoriker

Se Henriks konst på Instagram och Facebook

Veckans pausfågel: Två snubbar med rovfåglar i Haag

I november 2019 besökte jag museet Mauritshuis i Haag. Det är ett museum som främst fokuserar på den holländska guldåldern. Alltså perioden på 1600-talet då landet var en ledande handelsnation i Europa. I en av salarna hänger två mansporträtt målade av en mycket känd konstnär, Hans Holbein den yngre.

Rum 7 på Mauritshuis

Porträtten hänger bredvid varandra i rum 7. Du kan såklart besöka rummet virtuellt. Mauritshuis var först i världen med att göra en ”gigapixel-variant” av sin samling. På så sätt kan du ta del av deras skatter, bland annat Flicka med pärlörhänge av Vermeer, samt The Goldfinch av Carel Fabritius (som jag redan skrivit om tidigare).

Fördelen med att verkligen ”gå runt” digitalt är att man får en god känsla av konstverkens fysiska storlek. Nog om det. Så här ser rum 7 ut:

Mauritshuis, rum 7.
Rum 7, där dagens porträtt hänger sida vid sida. Vyn kommer från Mauritshuis digitala gigapixel-tour.

Konstnären Hans Holbein var tysk, men flyttade för gott till England 1532. Hans porträtt var mycket poppis bland aristokratin. Och nu ska vi titta närmare på hur två snubbar för nästan 500 år sedan ville framställa sig i bästa dager med hjälp av herr Holbeins skicklighet.

Porträtt av Robert Cheseman, 1533

Just den här mannen, Robert Cheseman, var chefs-falkonerare hos självaste Henry den 8:e. Alltså en väldigt ärorik position.

I bilden ser vi Robert smeka jaktfalken med en öm gest, samtidigt som han blickar fokuserat ut ur bilden till vänster. Holbein var en mästare på att måla fina texturer, vilket särskilt syns i fjäderdräkten och kläderna.

Oljemålning som visar en halvbild av en adelsman.
Hans Holbein, porträtt av Robert Cheseman, 1533. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Okänd adelsman med hök, 1542

Detta lilla porträtt mäter ynka 24×19 cm. Det är en oljemålning på träpanel, vilket vid denna tid fortfarande var gängse underlag att måla tavlor på. Att måla på duk hade ännu inte slagit igenom.

Hans Holbein, porträtt av okänd adelsman, 1542. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Emellertid är inte mannen på bilden identifierad. Men hans utseende, fina klädsel och guldring avslöjar att han tillhör överklassen. Dessutom sysslar han med jakt, vilket höken avslöjar. Förmodligen är det en duvhök, tror en av mina källor inom fågelvärlden.

På bilden har mannen tagit av hökens hätta. Därmed får vi se den mäktiga rovfågelns respektingivande profil. Detta förstärker ytterligare mannens pondus.

Respektingivande rovfåglar

I dessa båda bilder anger rovfåglarna att de avbildade tillhör överklassen och att de sysslar med jakt. Därmed skriver dessa karlar in sig i en bildtradition som skänker status. Men fåglarna tillför även ytterligare dimensioner till de avbildade. Genom sitt mäktiga utseende, skarpa näbbar och kraftiga klor, signalerar de makt och beslutsamhet.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag har redan tidigare skrivit om ett annat Holbein-porträtt: Dam med ekorre och stare.
PS 2: Om du vill veta mer om träpaneler, så har jag i ett annat inlägg intervjuat en forskare, Johannes Edvardsson, som arbetat med att datera sådana.

Relaterade inlägg

Segla i medvind!

Har du någonsin upplevt att ditt liv är som ett särskilt konstverk? Eller att känslan i en viss livssituation bäst uttrycks i en målning eller skulptur? Idag använder jag två konstverk för att jämföra mitt liv 2021 och 2022. Från förfärlig storm till medvind.

När den stora vågen vill dränka en…

2021 var riktigt ruttet för mig. För det första blev jag och mina kollegor uppsagda från våra tjänster. Moderaterna som styrde och ställde hade bestämt sig. I det fördolda hade de beslutat att lägga ner våra verksamheter. Istället ville de ha en Spa-anläggning! Följden blev att den kommunala konsthallen, naturum Falsterbo och turistinformationen lades ner.

Det kändes riktigt ruttet att bli uppsagd efter att ha gett 14 år av engagemang och kunnande till den lilla kommunala konsthallen och dess besökare. Min närmaste kollega och jag hade byggt upp och utvecklat verksamheten. Med glädje och lust hade vi skapat utställningar, utvecklat konstpedagogik och evenemang. Nu var jag helt plötsligt ett villebråd på den cyniska arbetsmarknaden.

Detta är bara ett av pressklippen som följde på turbulensen efter att de moderata politikerna beslutat att lägga ner vår verksamhet.

Ytterligare sorgligheter drabbade mig privat. Kort sagt: mitt liv rasade som ett korthus. Jag använder Hokusais träsnitt Under vågen vid Kanagawa för att illustrera upplevelsen. Känslan att en stor våg hotar att dränka en.

Under vågen vid Kanagawa av Katsushika Hokusai, 1832.

Trots det sitter jag här vid tangentbordet idag och är glad för det som hände! För det skulle visa sig att något ännu bättre och roligare skulle komma i min väg.

Vindarna vaknar och vänder

Nu skriver vi 2022. Och jag har fått ett nytt jobb! Sedan mitten av februari arbetar jag som kommunikatör för projektet Se Din Konst. Det drivs av ABF MittSkåne och kulturföreningen Medvind. Allmänna arvsfonden finansierar. Syftet är att lyfta barns konst och kreativitet. Det känns fint och lite högtidligt att få ingå i det sammanhanget.

Mina nya kollegor är 3 glada, driftiga och kompetenta personer. Min arbetsplats är på Stenkrossen i Lund, ett kreativt makerspace med massor av spännande verkstäder och projekt. Mina uppgifter är kreativa, jag får lära mig saker och utvecklas. Jag har hamnat i precis rätt sammanhang.

Med andra ord har jag vind i seglen nu! Målningen nedan av Edward Hopper får illustrera hur jag känner mig nu. Och vet du vad… Jag kommer under våren att ha ännu ett spännande uppdrag. Men det är en annan historia!

The long leg av Edward Hopper, 1935.

Bästa hälsningar
Karolina

PS: Visst kan jag ibland sakna tiden i Falsterbo, naturen, min underbara kollega och alla våra stammisar. Men ”allt har sin tid” och det finns nog en mening med det som skedde. En sån som jag kan ju inte stanna på ett ställe där den styrande makten prioriterar Spa-anläggning för de rika framför offentligt finansierade konst- och naturupplevelser för alla!

PS 2: Jag har skrivit en hel serie med inlägg från tiden i Falsterbo. Den serien börjar med denna reflektion: ”Saker jag ofta får höra när jag vaktar en utställning: Vad heter konstnären?”

Relaterade inlägg

Hieronymus Bosch på SVTplay

Dagens nätta lilla inlägg vill helt enkelt pusha för en dokumentär om konstnären Hieronymus Bosch. Den ligger på svtplay.se ända till 25 december 2024!

På upptäcktsfärd i helvetet

Den 52 minuter långa dokumentären På upptäcktsfärd i helvetet berättar om den nederländske konstnären Bosch (ca 1450-1516). Säkert har du sett hans bilder. Det finns inte många bevarade målningar, men de som finns är desto mer kända. Exempelvis Lustarnas trädgård, som jag själv haft förmånen att se på Prado i Madrid.

Lustarnas trädgård av Hieronymus Bosch. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Lustarnas trädgård av Hieronymus Bosch. Bildkälla: Wikimedia Commons. Om du ser dokumentären får du veta vilken funktion denna triptyk hade!
Detalj ur Lustarnas trädgård. Ett bra exempel på detaljrikedomen hos Hieronymus Bosch.
Detalj ur Lustarnas trädgård. Ett bra exempel på detaljrikedomen hos Hieronymus Bosch.
Detalj ur Lustarnas trädgård.

Animerade målningar av Hieronymus Bosch

Dokumentären innehåller en mängd animationer som är gjorda på Boschs målningar. Personligen är jag lite kluven till detta berättargrepp. Det beror på att Boschs bilder är så fantastiska som stillbilder. Däri ligger ju styrkan i dessa vrickade skildringar. Alltså att målningarna har förmågan att i sin stillhet och detaljrikedom fortfarande fånga och fascinera sina betraktare. Men dagens instagram-generation kanske behöver rörliga bilder för att bli intresserad?

Men hursomhelst, dokumentären är behaglig och vacker på det hela taget. Därför kan den varmt rekommenderas. Ha det bra och glöm inte att ta en tur till helvetet innan den 25 december 2024!

Bästa hälsningar
Lina

PS: Jag har tidigare skrivit lite om en annan renässanskonstnär från Nederländerna, Pieter Brueghel den äldre. Han var lite senare än Bosch, dock.

PS 2: Renovatio Mundi, en bloggande konstvetare, har också skrivit ett inlägg om dokumentären. Läs det här!

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Stephen Gill och The Pillar

Ni som känner mig eller följer bloggen vet vid det här laget att jag har en specialitet. Nämligen ”fåglar i konsten”. I dag berättar jag om hur ödet gav mig en puff i ryggen och skickade mig på en date med konstnären Stephen Gill. Som nyligen genomfört sitt stora fågelprojekt The Pillar.

För ungefär ett år sedan var jag en kort period aktiv på en dejting-tjänst som heter Match. Vid ett tillfälle matchade jag med en man och vi beslutade oss för att träffas på en fika. Det skulle visa sig att mannen var Stephen Gill, en samtidskonstnär verksam på Österlen.

Stephen Gill kommer från Bristol och arbetar med fotografiska projekt som ofta tar väldigt lång tid. Så av förklarliga skäl pratade vi mest om fåglar och konst på vår date. Och han gav mig boken The Pillar, som är resultatet av ett fyra år långt konstprojekt om fåglar.

Vad händer…

…när en samtidskonstnär utan några kunskaper om fåglar, vill locka ner fåglar från himlen för att fånga dem med kamera?

Resultatet blir en typ av fågelbilder vi inte är vana vid. Stephen Gills bilder är kaotiska, oskarpa, med fåglar i märkliga positioner, tilltufsade och ofta kraftigt beskurna. Alltså långt ifrån de perfekta bilder naturfotografer så ofta eftersträvar. Ändå låter Gill betraktaren komma fåglarna nära.

Stephen Gill

Gill är bosatt utanför Glemmingebro i Skåne sedan 2014. Han ställer regelbundet ut internationellt. 2015 fick han idéen att undersöka vad som egentligen pågick i det ödsliga landskapet runtomkring hemmet. Nära kanten av ett fält slog han därför ner två träpålar, ca 1,5 m höga. På den ena stolpen monterade han en kamera med rörelsedetektor kopplad till självutlösare. Tanken var att de fåglar som landade på den andra stolpen skulle utlösa detektorn själva och därmed ta en selfie.

The Pillar

Projektet fick namnet The Pillar. Första gången Gill vittjade kameran blev han överväldigad. Det hade fungerat! Metoden att rigga självutlösare är alls inte ny inom naturfotografi. Det som är unikt för The Pillar, är att Gill fullständigt tog bort övrig styrning av bildresultatet. Till och med fokus är ställd en bit bortom stolpen. Därmed är de flesta fåglar oskarpa. Gills fåglar framställer sig på sätt och vis sig på sina egna villkor, som självständiga varelser med sina egna förehavanden.

En gråkråka. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Det skulle visa sig att det pågick väldigt mycket på det där vidsträckta fältet. De flesta fåglar som landade på stolpen var helt okända för Gill. Några av arterna var kungsörn, törnskata, gråsiska, stenskvätta, sävsparv, häger, pilfink, jorduggla och tornfalk. Och självklart en mängd kråkor och ormvråkar.

En flock starar. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Landskapet är alltid detsamma, men aldrig likadant. Visserligen återkommer årstiderna cykliskt, men de unika ögonblick då fåglar landar på stolpen påminner oss om dynamiken i vår existens. I Skåne förekommer 192 av Sveriges 250 fågelarter. I boken The Pillar presenteras 23 av dem.

Gill arbetade med The Pillar fram till 2019. Då stod resultatet klart i form av en bok, med ett finstämt förord av Karl Ove Knausgård. Metoden är typisk för Gill: långa projekt, där han tar ett steg tillbaka som fotograf och låter världen spela upp sig själv inför kameran.

Kärrhök. Ur boken The Pillar. Copyright Stephen Gill.

Böcker som konstverk

Ofta djupdyker han i ett ämne över lång tid och presenterar projekten i bokform, via hans eget förlag Nobody Books. Böckerna utgör självständiga konstverk, med formgivning och kvalitet utöver det vanliga. The Pillar blev utvald till 2019 års upplaga av Svensk bokkonst.

Som bilddokument skildrar The Pillar en mängd fåglar i ett landskap. Men projektet pekar även på något oerhört viktigt: att vi måste förstå naturen på dess egna villkor. Vi människor kanske bör ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi i fotografi skildrar naturen. Speglar våra bilder en mänsklig härskarblick, eller öppnar de upp för ett helt annat förhållningssätt till vår gemensamma livsmiljö?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Du undrar kanske om det blev en fortsättning på daten? Svar nej. Stephen framstod som en varm, energisk och mycket generös man, men vi var inte alls på samma våglängd. Därför blev det ingen amorös uppföljning. Men för mig blev det ett spännande möte med ett fascinerande konstnärskap. Och dessutom skrev jag sedermera en artikel om The Pillar i tidskriften Vår Fågelvärld. Så det var faktiskt en väldigt lyckad date!

Relaterade inlägg