Lyssningstips: Poddar jag slukar med hull och hår!

Publicerat av
3

Jag blir så trött av skvalradio, P3-pladder och radiopratare som egentligen inte har något vettigt att komma med. Därför har jag med tiden blivit mycket selektiv med vad jag utsätter mina öron. Men trots att jag blivit mer kräsen, har en värld av underbara program öppnat sig. Jag talar om SR Play!

Jag minns inte hur jag först fick upp öronen för Eric Schüldt. Bara att jag omedelbart kände mig hemma i de ämnen han berör. Och på det finstämda sätt han försöker förstå världen och människans plats i den. Genom att fundera över konst, musik, filosofi och historia vandrar han runt bland livets stora frågor. Alltså, Livet, Döden, Kärleken, Konsten, Meningen med allt. Och så vidare.

Text och musik med Eric Schüldt

Han har gjort flera programserier på Sveriges radio, till exempel Text & musik med Eric Schüldt. I avsnitten varvar han klassisk och samtida musik. Han prövar sina funderingar med hjälp av litteratur och konst. På så sätt bjuder han in lyssnaren till existentiella spörsmål genom idéhistoria, filosofi och konst. Allt med en trygg och nyfiken stämma.

Programmen innehåller mycket musik, så på grund av upphovsrätten ligger de inte kvar så länge i SR:s arkiv.

Människan och maskinen

I Människan och maskinen försöker han tillsammans med Per Johansson (doktor i humanekologi, vad nu det är…) försöka närma sig en av de allra största frågorna: Vad är en människa?

Du finner SR:s program i appen SR Play.

Myter och mysterier

Och om du tar dig utanför SR:s podd så finns podden Myter och Mysterier, även den tillsammans med Per Johansson. De utgör en väldigt bra kombo och Per Johansson är oerhört kunnig i allt möjligt. Podden handlar om spännande saker som reinkarnation, magi, astrologi, naturen, gudinnor, alkemi, Atlantis, Egypten och Tao. Med mera…

Två män i en podd

Slutligen vill jag nämna att Schüldt också haft podd tillsammans med Daniel Sjölin, Två män i en podd. De har pratat om manlighet, normer och reflekterat över hur deras personligheter formats av livets utmaningar. Det blir väldigt fint och personligt! Numera har podden ändrat inriktning och Eric Schüldt samtalar istället med Natalie Lantz, under namnet Månens sällskap.

Trevlig lyssning!
/Karolina

Var M. C. Escher en grinig gubbstrutt?

Publicerat av
2

Länge har jag fascinerats av M. C. Eschers enigmatiska bildvärld. Som liten drogs jag till hans omöjliga bilder, där fysikens lagar upphävs och föremål transformeras. Men i vuxen ålder har jag också upplevt hans konst som perfektionistisk och rigid. Och är det så att en konstnärs personlighet avspeglar sig i konsten?

Relativity, litografi 1953. Konstnär M. C. Escher.

Var Esher i så fall perfektionistisk och rigid som människa? Inte vet jag. Men jag har instinktivt känt att det finns något tvångsmässigt och stelt över hans bilder, trots att de ofta myllrar av liv. En anledning är att han byggde sina bilder på regler, mönster och optiska fenomen. Lite som en besatt forskare.

Escher avfärdar ett vänligt beundrar-brev

Eftersom jag inte orkat fördjupa mig i Eschers personlighet så kan jag egentligen inte alls uttala mig om honom på ett seriöst sätt. Men härförleden fick jag ändå vatten på min kvarn! I ett inlägg på bloggen Letters of Note får jag veta att Escher dissat ett förslag från Mick Jagger. Jagger, den coola rocklegenden, blev nämligen avsnoppad rejält av konstnären 1969.

I think your work is quite incredible

Jagger skrev ett vänligt beundrarbrev till Escher som började med ”Dear Maurits” (M. C. står för Maurits Cornelis). Rockstjärnan undrade vördnadsfullt om ”Maurits” kunde tänka sig att skapa ett skivomslag till Rolling Stones. Det korta svaret från Escher blev ”Nej, han har inte tid”. Ett helt rimligt svar. Men så avslutas brevet med det synnerligen högdragna tillägget att Escher minsann inte var ”Maurits” med Mr. Jagger…

Du kan läsa breven här. På Letters of note finns dessutom en dramatisering av brevet, med Benedict Cumberbatch som Jagger och Sanjeev Bhaskar som Escher.

Härmed avslutar jag detta inlägg och skickar synnerligen vänliga hälsningar till mina läsare!
Lina

PS: Jag har tidigare berört M. C. Escher, i inlägget om bilden Dag och Natt.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Uggla vid grav

Publicerat av
Svara

För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.

”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.

Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.

Stroke leder till teckning

Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.

I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:

I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.

Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.

Ugglans uppsåt?

Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.

Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.

Hoo! Hoo!
Hälsar Lina

Relaterade inlägg

Homo Ludens – Den lekande människan

Publicerat av
2

För en tid sedan läste jag en artikel om begreppet Homo Ludens – Den lekande människan. Här kommer några korta rader av vad jag snappade upp.

Homo erectus och Homo Sapiens känner du förmodligen till redan. Det är olika människoarter. Men det finns även något som kallas Homo Ludens (=den lekande människan). En kulturhistoriker, Johan Huizinga, myntade begreppet 1938. Han menade att människans framsteg och drivkraft kommer ur leken!

Lek föder konst och kreativitet

Visst låter det underbart! När andra forskare och historiker pratar om utveckling så handlar det t ex om ekonomi och teknologi. Men så kommer denne snubbe och pratar om lek! Huizinga menade att lek är grunden för konst och kreativitet.

Konst – en slags lek?

Att leka är en frivillig handling. Några kännetecken för lek är…

  • Vissa accepterade spelregler.
  • Den ger en spännande känsla.
  • Den är annorlunda än det vanliga livet.

Det är territorier där fantasi och associationer råder. Ytterligare kännetecken är att gränser luckras upp eller markeras. Alltså är det sannerligen annorlunda än det vanliga livet! Sammanfattningsvis är det en bra beskrivning om vad konst och kultur är för mig!

Yayoi Kusama: Kusama in Infinity Mirror Room – Phalli’s Field. Ett bra exempel på hur konst är något annat än det vanliga livet.

Kort sagt: Utan fantasi och kreativitet i mitt liv skulle jag vissna! Hur känner du? Har du hittat utlopp för ett lekande i ditt liv?

Bästa hälsningar
Lina

PS: Jag har i ett tidigare inlägg berättat om hur min mor och moster inspirerade mig till en kreativ livsstil. Läs det inlägget här.

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Rembrandt med rördrom

Publicerat av
3

Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket. En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!

Ett självporträtt i klärobskyr där vi ser Rembrandt hålla upp en död rördrom.
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.

Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.

Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?

Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.

Stolthet och rördrom

Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.

Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.

Movin´ up

Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.

Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.

Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.

Bästa hälsningar Karolina

PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet.
Carpe fågelskådning!


Relaterade inlägg