Idag tipsar jag om en fin konstdokumentär som finns på SVTplay till och med 30 november 2023. Skådespelaren Eddie Redmayne berättar om konstnärer som skildrade första världskriget.
Krigskonst
Förutom att vara en känd skådespelare har Redmayne också studerat konsthistoria. Inför sin roll i TV-serien Birdsong gjorde han många förberedelser om livet som soldat i första världskriget. På så sätt är han en perfekt guide till den genre som kallas krigskonst.
Artist Rifles
Första världskriget är det krig där flest konstnärer tjänstgjort som krigskonstnärer. Brittiska krigsmakten skapade ett alldeles särskilt regemente, Artist Rifles, just för dessa konstnärer. Flera kända konstnärer ingick där, exempelvis prerafaeliterna John Everett Millais, Holman Hundt och Gabriel Dante Rosetti.
Artist Rifles spänne.
Alfred Leetes kända propagandaaffisch från 1914.
I början av kriget hade många av konstnärerna en idealistisk inställning till kriget. Industrins uppgång och maskinernas löften om en bättre värld påverkade dem att skildra kriget som just ett maskineri. Se på denna bild av Christopher Nevinson:
Christopher Nevinson, Returning to the Trenches, 1916.
Lägg märke till hur soldaterna bildar en sammanhängande massa, i full fart framåt. Men mycket snart fick Nevinson själv erfara krigets fasor. Då övergav han den stilen. Istället målade han naturalistiskt, för att skildra de enskilda individernas vedermödor. Se här:
Christopher Nevinson: Paths of glory, 1917. Målningen visar hur soldater som fastnat i fiendens taggtråd blivit enkla måltavkor för fienden.
Emellertid var ju Nevinson statsanställd och därmed blev bilden censurerad. Den visade en ”skev” bild som inte passade krigsministeriets syften.
En annan konstnär var Paul Nash. Trots krigsministeriets önskemål om ärofyllda skildringar, målade han bilder som visar ödeläggelsen av naturen och kaoset på slagfältet.
Paul Nash, We Are Making a New World, 1918. Den ironiska titeln säger allt.Paul Nash, The Mule Track, 1918.
Kamouflagekonst och ”Dazzle”
Många konstnärer arbetade med att designa kamouflage. Till exempel gömslen och mönstrade ytor som skulle förvirra fienden. En särskild avdelning med kvinnliga konstnärer arbetade på hemmafronten med att bemåla modeller av krigsfartyg. På skeppens exteriörer skapade de oregelbundna färgfält, i stilen vorticism. Resultatet blev att fienden förvirrades och det verkade ha fungerat till viss del.
Skadade soldater
Som vi alla vet återvände många soldater till hemlandet med fruktansvärda skador. I kirurgernas arbete ingick att dokumentera patienternas demolerade kroppar med hjälp av bilder. En kirurg vid namn Henry Tonks skapade en rad mycket känslofyllda och fina porträtt av sina patienter. Han jobbade med pastellkrita och lyckades förmedla inte bara de kliniska skadorna, utan också individerna.
Till Flandern
I dokumentären reser Redayne till Flandern för att besöka ett gammalt område där skyttegravarna fortfarande är bevarade, Sanctuary Wood. Med hjälp av dubbelexponerade tagningar ger dokumentären liv åt konstverken.
Förutom att visa konstnärer från första världskriget berättar dokumentären om vanliga soldaters skapande av akvarell-vykort och så kallad skyttegravskonst. Dessutom träffar Redmayne också nutida krigskonstnärer som skildrat konflikter i Afghanistan, Syrien och Balkan.
Mitt namn är Rebecka Signäs och jag är denna veckas gästbloggare. Jag läser för tillfället mastersprogrammet i visuell kultur vid Lunds universitet och det var i fortsättningskursen vid mina kandidatstudier jag hade den stora förmånen att lära känna Karolina (som driver denna blogg). Under mina studier har jag utvecklat en fäbless för renässansen och dess tydliga spår som fortfarande har en prominent visuell plats i Malmös stadsbild.
S:t Petri kyrka i Malmö.
Ett av de mest lysande exemplen på renässansens visualitet och bildspråk är Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö. Här används katolska bilder tillsammans med bilder från brytpunkten när Malmö som första danska stad genom ett kommunalt beslut reformerades år 1529. Dessa bilder används idag i ett Lutherskevangeliskt sammanhang vilket skapar en intressant upplevelse av sakralitet (ett annat ord för andlighet inom religion).
Olika rum utstrålar och ger en besökare olika typer av upplevelser. Ett väntrum på sjukhuset ger ett annat intryck än vad en teatersalong gör då de används för vitt skilda syften. Det gör att olika typer av rum är utformade och inredda på olika sätt. I detta inlägg ska jag därför utforska hur upplevelsen och intrycket av sakralitet produceras i den del av S:t Petri kyrka som utgörs av Krämarkapellet.
Krämarkapellet i S:t Petri kyrka i Malmö
Krämarkapellet finns i den västra änden av S:t Petri kyrka i Malmö. Kapellet skiljer ut sig från den övriga kyrkobyggnaden på flera olika vis.
Krämarkapellet med den centralt placerade dopfunten. På bilden kan man även se de moderna bänkarna längs med väggarna och ljusets effekt på kapellet.
På en upphöjd nivå
Det första exemplet är att kapellet ligger på en upphöjd nivå i kyrkan. Förutom trappsatsen till koret (altardelen), är Krämarkapellet den enda synliga del som gör det. Två trappsteg leder en besökare upp till Krämarkapellet och även om det inte är höga trappsteg urskiljer det kapellet från det övriga kyrkorummet.
Bildrikedom, ljus och möblering
Det kanske mest utmärkande draget för Krämarkapellet är dess bildrikedom. Väggar och tak, i form av kryssribbvalv i öst-västlig riktning, sjuder av bilder och färg. En betraktare blir på så sätt omsluten och får upplevelsen av att befinna sig i en annorlunda rumslighet jämfört med resten av kyrkan.
Ljussättningen i rummet består av ett antal fönster och en stor ljuskrona placerad i det främre valvet. I Krämarkapellet finns inte några fasta bänkar. I stället är sittplatserna en mer modern version av bänkar som är placerade längs några av väggarna i kapellet. Denna installation av sittplatser kan ses som en blick mot det tidigare bruket av ett kyrkorum, där församlingen förväntades stå upp under hela gudstjänsten.
Rummets mest utmärkande ”möbel” är en dopfunt centralt placerad i kapellet. Den skvallrar om att rummet idag framför allt används som dopkapell.
Krämarkapellet: Ursprung och historia
Krämarkapellet har dock inte alltid använts som ett dopkapell. Exakt när Krämarkapellet byggdes är en delvis omtvistad fråga. Det är möjligt att kapellet haft tidigare förlagor än det en besökare kan beskåda idag.
Kapellets murar är annorlunda murade jämfört med de angränsande tornen som uppförts efter ett ras 1440–42. Därför tror man att kapellet har uppförts någon gång efter 1442.
Lejonet på bilden håller en banderoll där en besökare kan utläsa det tidigare namnet på Krämarkapellet, ”Vor Frue” eller som det står ”Vor Frau”.
Bekostat av Krämarelaget
Bilderna i Krämarkapellet har däremot daterats för tiden mellan 1515–1525 och tros ha uppförts av en verkstad med tysk bakgrund. Uppförandet av kapellet bekostades av det så kallade vantsnidarelaget, senare även kallat krämarelaget. Krämarelaget sågs som det förnämsta hantverkarlaget i Malmö vid tiden för uppförandet och det är även från detta hantverkarlag som kapellet idag har fått sitt namn.
Tidigare under historien kallades dock inte kapellet för Krämarkapellet utan för Vor Frue kapellet, vilket man än i dag kan se spår av bland bilderna i kapellet. Krämarkapellet har genomgått ett antal förändringar sedan uppförandet. Till exempel gällande dess namn, föränderligheten av rummet, dess bruk och användning inom den kristna liturgin.
Sakralitet i förändring
Allt sedan Krämarkapellet byggdes har det alltså genomgått olika förändringar, bland annat inom användandet av och synen på sakralitet. Kapellet byggdes ursprungligen som ett katolskt kapell. Men sedermera kom det att användas inom den luthersk-evangeliska läran.
Denna bild föreställer Sankt Göran och draken. Det var denna bild som beställdes av den vikarierande katolske prästen Adzer Person som en reaktion i konflikten mellan den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan vid tiden för reformationen i Malmö.
Sankt Göran och draken – Ett katolskt tema
Ett tecken som tyder på denna brytpunkt är bilden av Sankt Göran och draken. Det motivet beställdes av Adzer Person (levnadsår okänt) som var vikarierande katolsk präst i Sankt Petri kyrka. Han beställde motivet i samband med reformationen i Malmö (år 1529) och handlingen kan tolkas som en motreaktion mot reformationen. Person ville visa ett tecken och en önskan om katolicismens vinst över reformatorerna.
Draken inom kristen ikonografi tolkas ofta som en symbol för det icke rättrogna. Alltså kan motivet ge en betraktare en fingervisning kring vad Person ansåg om reformationen. Den katolske prästen fick under ett tag hålla sin verksamhet i krämarkapellet, trots att resten av Sankt Petri kyrka övertagits av den luthersk-evangeliska kyrkans kyrkoherde Claus Mortensen (1499–1575).
Dock ska det ha förekommit en del slitningar dem emellan. Bland annat konfiskerade Mortensen silver och värdefulla klenoder från Krämarkapellet. Person kom senare att lämna S:t Petri kyrka helt och kapellet övertogs av den luthersk-evangeliska kyrkan.
Även om katolicismen och den luthersk-evangeliska läran tillhör samma religion blir det för rummets bruk ändå en typ av förändring av sakraliteten och hur brukaren förhåller sig till den.
Förvaringsplats för brandpump
Senare under historien kom Krämarkapellet att användas som förvaring av stadens brandpump. På detta sätt användes en del av kyrkan, som på olika sätt är ett starkt tecken på sakralitet, för verksamhet som är svårare att koppla mot det sakrala.
När man bestämde sig för att flytta stadens brandförsvar och därmed brandpumpen, upptäckte man den stora bildrikedom som finns i kapellet. Freskerna (kalkmålningarna) hade överlevt reformationens bildstorm (förstörande av bilder) som skedde, om än i liten skala, i Sankt Petri kyrka, under reformationen.
Idag används Krämarkapellet som dopkapell inom den Svenska kyrkan. Därmed har det katolskt smyckade kapellet fått en ny sakral betydelse. I denna form blir sakraliteten på ett sätt adapterad och accepterad utifrån en förädling till en egen tolkningsmöjlighet, som accepterar och uppmärksammar rummets historia.
Denna bild åskådliggör överlappande konsekrationskors. Detta visar på att rummet formellt invigts i olika omgångar. Ovanför konsekrationskorsen finns en bild föreställande Sankt Laurentius.
Formell och informell sakralitet
Rummets sakralitet tar sig uttryck på många olika sätt. De formella tecknen på att det är ett sakralt rum syns bland annat i dopfuntens centrala placering i rummet. Den skvallrar om rummets bruk och vad en besökare förväntas göra där.
Att kapellet är placerat i en kyrka som aktivt används inom liturgin (gudstjänstordningen) är ett annat tecken på att det är ett sakralt rum, om än historiskt varierande.
På väggarna möts en besökare även av flera lager konsekrationskors (tecken på att en biskop har invigt kyrkan). Det tyder på att rummet vid olika tillfällen formellt sakraliserats.
Identiteten i rummet skapas även genom bilderna, som på ett tydligt sätt kopplar an till sakralitet. Ett av de tydligare exemplen på detta är en bild lokaliserad i ett av kryssvalven och föreställer Petrus och Paulus som håller i Veronicas svetteduk. Svetteduken som föreställer Kristus ansikte med gloria kröns av påvevapnet placerad ovanför svetteduken.
Petrus och Paulus håller Veronicas svetteduk med Kristus anlete och gloria. Bilden kröns av påvevapnet i form av en krona med två korslagda nycklar.
Både Veronicas svetteduk, Petrus och Paulus är bilder med en tydlig koppling till sakralitet både inom den luthersk-evangeliska kyrkan och den katolska kyrkan. Däremot är Påvevapnet den yttersta bilden av sakralitet enbart inom den katolska kyrkan.
Informell sakralitet genom akustik
Vidare kan man upptäcka en informell sakralitet i rummet kopplat mot dess akustik. På grund av rummets konstruktion bildas en ekande effekt som transporterar och förstärker ljud. Detta fenomen bidrar till att en besökare automatiskt sänker sitt röstläge i en upplevelse av att inte vara den som ska höras i rummet.
Besök Krämarkapellet!
Krämarkapellet och S:t Petri kyrka går att besöka på Göran Olsgatan 4 i Malmö och är väl värda ett besök. Utöver kapellet är kyrkan även Malmös äldsta kyrka och äldst bevarande tegelbyggnad, som i sig bär på en spännande historia och bisarra händelser – detta är dock tillräckligt för ett eget blogginlägg som kanske kommer i framtiden.
Till dess uppmanar jag alla läsare att fundera kring rummen ni befinner er i!
Varför ser de ut som de gör?
Vad i rummet producerar uppfattningen om detsamma och hur kommer det sig att vi genom olika konventioner lätt känner igen rum för olika typer av användning?
Rebecka Signäs
PS: Läs gärna också Karolinas inlägg om hur Helgo Zettervall i sin restaureringsiver ”förbättrade” byggnader i Malmö, bland annat S:t Petri kyrka.
I dag funderar jag på målningen Clairvoyance av René Magritte.
Magritte var en belgisk målare som förknippas med surrealism. Och vad ville surrealisterna då? Säkerligen har du hört att de var inspirerade av Sigmund Freuds teorier om det undermedvetna och psykoanalys. Det vill säga att våra handlingar styrs av underliggande drifter. Men vårt civiliserade ”jag” trycker undan dessa drifter för att kunna fungera normalt i samhället. Men drifterna pyser fram, inte minst i drömmar.
Surrealisterna ville förena tillstånden dröm-verklighet och skildra en absolut verklighet, en slags realism bortom det synliga.
Clairvoyance=Klarsynthet=Synskhet
I Magrittes bildvärld finns många fåglar. Därmed finns det all anledning att framöver återkomma till denna konstnär, i serien ”Veckans pausfågel”. I dag har jag valt denna bild, som är ett självporträtt.
Mot bakgrund av surrealisternas intresse för drömmar, är det inte konstigt att fåglar ofta återkommer som motiv hos Magritte. Hur ofta drömmer vi inte att vi kan flyga? Själv gör jag det återkommande. Drömmarna är skarpa och härliga. I drömmarna känner jag mig som en rovfågel, svävande högt i skyn.
Magrittes Clairvoyance
Konstnären har målat sig själv när han målar en fågel och tittar på ett ägg. Titeln är Clairvoyance, alltså klärvoajans på svenska. Det betyder ”klarsynthet”, förmågan att se saker som ligger bortom våra sinnen och att skåda framtiden. Alltså en form av synskhet.
Som i många av Magrittes målningar uppstår ett slags spel, eller rebus, mellan titel och bild. Men det som är spännande med Magritte, är att rebusen aldrig får något slutgiltigt svar. Tolkningen studsar alltid tillbaka, vidare, iväg…
Vad vill han ha sagt med Clairvoyance egentligen? Att konstnären har förmåga att förutse framtiden? Eller rättare sagt att skapa framtiden? En annan tolkning är, att en konstnär inte behöver en yttre förlaga för att skapa en egen verklighet. Men varför tittar han då på ägget?
Ägget ser uppenbarligen ut som ett vanligt hönsägg. Och fågeln på duken verkar vara en slags kråkfågel. Kanske en kaja eller en kråka. Således finns det ingen biologisk korrekthet i avbildningen, eftersom dessa arter lägger helt annorlunda ägg. Hur tänkte han här? Kanske är ägget en referens till otaliga stillebenmålningar inom den västerländska konsthistorien. Eller det faktum att ägget ofta används inom teckning och måleri som ett övningsobjekt för att skapa volym med hjälp av graderande skuggor.
Som med all bra konst fångas betraktaren in i en evighetsloop av tolkningar.
Det var allt för idag! (Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om en reklamkampanj som anspelar på Magrittes mest kända målning. Läs det gärna!)
För att uppmärksamma Halloween och Allahelgona-högtiden levererar jag idag en bastant uggla på en träkista som ännu inte sänkts ner i graven. Sorgligt, märkligt och vackert i en och samma bild.
”Landskap med grav, kista och uggla” av Caspar David Friedrich, Hamburger Kunsthalle, Hamburg.
Caspar David Friedrich gjorde teckningen med blyerts och sepiafärgat bläck, någon gång i slutet av 1830-talet. Det var mot slutet av livet. Hans konst var inte poppis längre. Folk ansåg att han var en excentrisk och dyster figur. Han isolerade sig mer och mer.
Stroke leder till teckning
Några år tidigare, 1835, hade en stroke drabbat honom. Följden var delvis förlamning i armar och ben. Därför orkade han inte längre måla i olja. Istället försökte han alltså stilla sin lust att skapa genom att teckna. Och denna teckning är således ett exempel på det. Men 1838 kunde han inte ens fortsätta med det. Två år senare dog han.
I motiven från de sista åren tycks Friedrich besatt av tanken på döden. Han gjorde fler teckningar än denna som föreställer gravar och ugglor. Kolla här:
I alla dessa exempel syns en fullmåne, centralt placerad i bildytan. På så sätt låter konstnären oss besöka en gravplats på ett klockslag då det är ytterst ovanligt att besöka just ett sådant ställe.
Ugglorna har uttrycksfulla ögon, nästan komiskt stora. Så klart hade jag velat veta varför Friedrich valt just ugglor för sina gravteckningar. Kanske är det för att de är stora och pampiga? Eller för att fåglar generellt anses ofta symbolisera själen? Det beror på att de kan flyga. Alltså röra sig mellan det jordiska och det himmelska. När en människa dör antas hennes själ stiga till himmelen (förhoppningsvis) och därmed blir fåglar en klockren symbol för själens färd till efterlivet.
Ugglans uppsåt?
Det är oundvikligt att tolka in en koppling mellan själva ugglan och den begravde. Men vilken är kopplingen egentligen? Varför besöker ugglan graven? Är det den dödes själ som återvänt för att kolla att allt står rätt till? Som en postum kvalitetskontroll av gravsättningen? Eller är kyrkogårdar helt enkelt bra bytesmarker för rovfåglar? Bilderna fascinerar mig, precis som Friedrichs övriga verk.
Jag har tidigare skrivit om en keramik-uggla och en barock-uggla av Frans Hals. Läs gärna de inläggen. Och kom gärna med dina egna funderingar kring varför Friedrich satsade så hårt på ugglor som gravbesökare! Och missa för guds skull inte mina tidigare Friedrich-relaterade inlägg: Yttre och inre landskap samt Skånetrafiken i ett romantiskt skimmer.
Idag tar vi en titt på en statushöjande selfie från 1639. Självaste Rembrandt tar till ett fågeltrick i ett försök att upphöja sig själv till det riktigt fina folket.En rördrom kan vara 1600-talets svar på en Rolex!
Rembrandt Harmenszoon van Rijn: Självporträtt med rördrom, 1639. Finns på Gemäldegalerie i Dresden.
Mannen på tavlan är konstnären Rembrandt. Han har målat sig själv som jägare och visar stolt upp sitt byte – en död rördrom – för oss. Rördrommen är en hägerfågel. Den jagades av den holländska adeln på 1600-talet. Andra fåglar som levde farligt på den tiden var fasaner, rapphönor, ripor, tranor, änder och gäss.
Faktum är att enbart adeln hade rätt att jaga vid denna tid och jakten var noga reglerad. Men Rembrandt var inte adlig. Följaktligen hade han inte rätt att jaga rördrommar, eller andra byten heller för den delen. Så varför har han framställt sig själv som jägare?
Rördrom. Bild från Wikimedia Commons.
Stolthet och rördrom
Sanningen är att Rembrandt eftersträvade en högre social status och gjorde en hel del för att höja sitt anseende. Han lyckades faktiskt riktigt bra. Jaktporträtt var traditionellt populärt bland adeln. Att avbilda sig som jägare var därmed ett sätt att associera sig med de högre skikten.
Egentligen var han son till en mjölnare från Leiden. Men genom giftermål med Saskia Uylenburgh hade han gift in sig i en uppsatt släkt. Dessutom hade hans porträttmåleri blivit så populärt på 1630-talet att han blev rik på sitt måleri. Han unnade sin familj ett flott hus och samlade konstföremål och kuriösa objekt i en kunstkammer. Han var också omskriven i sin samtid. Därtill beställde prinsen en hel serie tavlor av honom. Allt detta ökade på Rembrandts anseende.
Movin´ up
Vi kan tycka att ”Självporträtt med död rördrom” är en kaxig uppkomlings sätt att falskeligen marknadsföra sig som jägare (och därmed adel). Men faktum är att det gick så bra för Holland på 1600-talet, att den sociala rörligheten ökade och fler kunde leva ett välbärgat liv.
Alltså kunde borgerligheten ta efter aristokratins vanor mer och mer. Därför ökade efterfrågan på jaktporträtt, trots att beställarna inte alls hade rätt att jaga. Det var helt enkelt ett mode och ett sätt att befästa sin nya status.
Den stackars rördrommen är alltså 1600-talets motsvarighet till en Tesla eller Rolex. Och notera örhänget! En accessoar som kungar bar vid tiden och som var populärt bland fashionabla karlar på 15- och 1600-talen.
Bästa hälsningar Karolina
PS: Jag råkade trilla över denna målning när jag sökte artiklar om Hans Holbeins mansporträtt med rovfåglar, som jag skrivit tidigare om (läs här). I sökresultatet fanns en artikel om Rembrandts ”Self-portrait with Bittern”. Inte för att jag visste vad en ”bittern” var för något, men tänk om det var en fågel! Jo men visst! Som oftast när jag skriver om fåglar i konsten leder det ena till det andra och nya observationer väntar ständigt runt hörnet. Carpe fågelskådning!
