Veckans pausfågel: Fredrik Strid och Alla fåglar i Sverige

Fredrik Strid är konstnären som känner en fascination över fåglar, men också en frustration över att inte kunna komma dem nära. Han bor på landet, utanför Uppsala. I närheten finns en vassjö med många olika arter. Men Fredrik upplevde att han saknade tålamod att vara ute i fält och skåda. Istället ledde nyfikenheten på fåglar till ett omfattande konstnärligt projekt, Alla fåglar i Sverige. Jag hade glädjen att få prata med Fredrik om det.

Fredrik berättar att det processbaserade verket startade redan 2018. Då beslutade han sig för att ägna sig åt skulptural fågelskådning. Målet var att skulptera alla Sveriges fåglar i naturlig storlek.

Att finna förlagor

Genom att studera Svensk Fågelatlas kunde han komma fram till en generell förlaga för varje art. Svensk Fågelatlas bygger nämligen på Sveriges Ornitologiska förenings inventering och beskrivning av de arter som förekommer här. Dessutom tog han hjälp av andra källor, såsom Fågelguiden (Svensson, Zetterström, Mullarney) och appen Fågelguiden (Collins).

Svensk Fågelatlas beskriver 274 fåglar, varav 17 tillfälligt häckande. Fredrik valde att skulptera 257 arter och utelämna de tillfälligt häckande.

Första steget i processen blev att hitta en avbildning där fågeln tydligt framstår i profil. Sedan modellerade han fågeln till naturlig storlek i lera. Tack vare de skriftliga källorna kunde han få proportioner och storlek korrekt. Alla fåglar sitter på en liten sockel.

När lerfågeln var färdig tog han form på den med silikon och en gipskappa. Därefter kunde han ta loss silikonformen och gjuta fågel med stearin. Han infogade också en ljusveke i fågelns huvud. Själva modellerandet gick ganska fort, men formtagning och gjutning var mödosamt. Det krävdes också att Fredrik finputsade och retuscherade den gjutna fågeln med hjälp av varm stearin.

Sammantaget var processen tidskrävande, men viktig för att skapa närhet till varje fågel och visa den omsorg. På så sätt liknar Fredriks arbete mycket fågelskådarens uthållighet i fält. I snitt har varje fågel tagit tre arbetsdagar att färdigställa.

Att gjuta i stearin

Jag blev nyfiken på stearinets fysiska egenskaper för en konstnär. Till skillnad från exempelvis brons, är stearin ett ovanligt material för en skulptör. Fredrik berättade att det är mycket svårt att gjuta med stearin. Det beror på att det krymper.

En annan utmaning är att det kan spricka, särskilt när det kommer till de större fåglarna. Fåglar större än en spillkråka krävde specialbehandling. Därför göt han stora arter ihåliga. Men mindre arter fungerade att göra helgjutna. På varje sockel har Fredrik fäst en spik med ett litet snöre. I snöret sitter en liten lapp med fågelns svenska, engelska och vetenskapliga namn.

Men varför stearin?

Fredrik berättar att han valde stearin för att det bär på intressanta symboliska egenskaper. På grund av det ofärgade materialet blev fåglarna till en slags vita spöken, en skulptural spegling av naturen. Därtill är stearin utvunnet ur animaliskt fett. Därmed blir skulpturerna en symbol för kretslopp och en slags konstnärlig reinkarnation av naturen.

Sist men inte minst så är stearin ett förgängligt material med potentiellt kort livslängd. Ljusveken i fåglarnas huvuden understryker detta faktum på ett högst påtagligt sätt. Därför ekar verket Alla fåglar i Sverige tillbaka på ett klassiskt motiv i konsten: Vantias. Det vill säga: en påminnelse till människan om att livet är ändligt och att döden är att vänta för oss alla. I renässans- och barockstilleben är just stearinljus som brinner (eller nyss blivit släckta – ibland syns en rökslinga) symbol för livets flyktiga karaktär. Och i dagens kontext med global uppvärmning och artdöd blir symboliken extra aktuell.

Att tända ett ljus är också ett sätt att skapa en stämning, att försätta oss mer i kontakt med våra känslor och fokusera våra tankar. Vi kan tända ett ljus till minne av någon, eller för att samla oss i ett mer harmoniskt känsloläge.

Alla fåglar i Sverige på Skissernas museum

Fåglarna bildar tillsammans ett gemensamt verk. Det visas i ett hyllsystem som bildar ett enkelt kabinett. Därmed blinkar verket åt traditionen med museernas naturaliesamlingar och även kuriosakabinetten. Där skulle åskådarna förundras och imponeras över naturens skapelser, snarare än att faktiskt lära sig något.

Fredriks verk visas på Skissernas Museum 21 mars – 22 september i år (2024), i utställningen Making Nature. Där visar han också det platsbyggda skulpturverket Eko. Det består av mattsvarta pallkragar med en svart gegga som letar sig ut från pallkragarnas glipor och rinner ner mot golvet.

Till skillnad från de bräckliga stearinfåglarna är Eko monumentalt och massivt. På ett symboliskt sätt pekar det på museernas samlande och klassificerande. Den glansiga geggan som rinner ut kanske berättar om människans hopplösa projekt att med vetenskapliga system försöka fånga, och göra sig herre, över naturen. Eko är en slags svart skugga av en nedpackad museisamling. En samling av kunskap och föremål som ständigt behöver skrivas om, aktualiseras, sättas i ny kontext.

Boken Alla fåglar i Sverige av Fredrik Strid

Fredrik Strid har också gett ut en egen fågelbok, som handlar om projektet. Den heter så klart Alla fåglar i Sverige och innehåller bilder från arbetet med fåglarna ateljén, tagna av Mattias Lindbäck. Jonas Örtemark, Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Leif Holmstrand har bidragit med texter. Den går att köpa i Skissernas shop.

Andra fågelverk

Vi samtalade i över en timme och pratade också om en annan känd konstnär som gav sig själv i uppdrag att skildra ett lands alla fåglar, nämligen John James Audubon (läs gärna mitt tidigare inlägg om honom).

Dessutom tipsade Fredrik om Öjvind Fahlströms ljudverk Fåglar i Sverige som sändes i Sveriges Radio 1963. Verket är en komposition eller dikt där konstnären utgått ifrån Erik Rosenbergs klassiska fälthandbok i ornitologi, Sveriges fåglar. I den formulerade författaren för första gången onomatopoetiska transkriptioner av fåglarnas läten. Det innebär försöka översätta ett läte till text. Fredrik berättade också att han gärna lyssnar på fågelrelaterade radioprogram, till exempel P2-fågeln.

Några dagar efter vårt mycket givande samtal fick jag med posten hem Fredriks fina bok, med en personlig hälsning till mig. Liksom Fredriks fåglar har den ett ofärgat omslag, med en präglad fågelsiluett på framsidan.

Pressvisning på plats

Som final gick jag på pressvisningen och fick träffa Fredrik på Skissernas. Det kändes speciellt att se alla fåglar på plats. I utställningen visas även en mycket informativ film där Fredrik berättar om sin process under tiden han skapar en fågel. Det är fascinerande att se hur en fågels karaktär faller på plats genom exakt rätt storlek och böj på näbben.

Skissernas ordnar en mängd arrangemang under utställningens gång. Det kan du läsa om i deras kalender. Du kan läsa mer om Fredriks konstnärskap på hans hemsida.

Och fina tidskriften Vår Fågelvärld (nr 2/2024) har gett mig möjligheten att skriva en artikel igen, du hittar den som pdf nedan.




Det var allt för denna gång!
Bästa hälsningar
Bloggerskan

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Duvor i tornet på Christiansborg

Unna daj! Varför inte åka till Köpenhamn och äta smörrebröd på Meyers i tornet? Då kan du passa på att se en riktigt fin videoinstallation en trappa upp.

Var är vi?

Jo, vi är på Christiansborgs slott i den danska huvudstaden. Det gamla slottet brann ner 1884. Men efter mycket tjafs byggde man ett nytt, klart 1928. Det ”nya” slottet ser märkvärdigt tungt, massivt och dögammalt ut.

Hissen upp

Nu tar vi hissen upp till Meyers i tornet. Alltså, vi får inte ens kliva in i hissen utan att en kypare kontrollerat att vi bokat bord! Och var beredd på rigorös säkerhetskontroll uppe i tornet: röntgen av väskor och jackor och metallbåge som piper för minsta lilla. Det beror på att Christiansborg också huserar det danska parlamentet.

Nu är vi igenom! En annan kypare visar oss till bordet. Nu snabbspolar vi, för detta inlägg skulle inte handla om smörrebröden på Meyers (även om de är dejliga). Vi ska ju se duvor!

Därför ska vi istället vandra ytterligare en våning upp. Till ett förvaringsutrymme där man ställt gamla gipsmodeller och allt möjligt gammalt jox från slottets tillblivelse. Bland kolonner, atlanter och stucco-detaljer ser vi dem. Duvorna.

Duvor uppåt väggarna

Konstnären Eva Koch har skapat videokonstverket som levandegör det gamla förvaringsutrymmet. Olika arter av duvor projiceras bland kolonnerna. Några sitter, andra promenerar. Ibland lyfter någon och flaxar iväg.

Innan tornet fick sitt tak var det öppet. På så sätt kunde duvor husera där. Det var något som duvorna gillade och de var talrika. Men sen kapslades rummet in och duvorna försvann. Nu har alltså Koch lockat tillbaka dem.

Det är ett smart grepp att använda video i det utrymmet. Dels p g a att konstnären kan använda rummets höjd maximalt. Och dels på att det blir en så häftig kontrast mellan de stillastående, tunga gipspjäserna och de rörliga, lätta duvorna. Miljön blir verkligt levande och död på samma gång.

De gigantiska atlanterna fortsätter tappert att bära sina bördor. Duvornas närvaro fortgår. Om du unnar daj ett Köpenhamnsbesök ska du banne mig upp i tornet! Dessutom kan du gå ytterligare en våning upp och se ut över en storslagen Köpenhamnsvy. Christiansborgs torn är fortfarande stadens högsta (slår Rådhusets torn med 40 cm!).

Det var allt från fågelspaningen idag!
Karolina

PS1: Duvor har jag skrivit om tidigare, läs inlägget om den kristna duvan.
PS2:
Jag har också skrivit om andra Köpenhamnstips: Klunkehjemmet, Davids samling och Thorvaldsens museum. Läs gärna!

Relaterade inlägg

Fjärilar i konsten: World of Butterflies och visuell ambivalens

Vackra fjärilar i kombination med mänsklighetens värsta våld blir en visuell krock med många bottnar. Idag tittar vi närmare på Peter Holst Henckels bildserie World of Butterflies.

Verket finns på Arken. Som lycklig skåning har jag nära till museet, som ligger i Ishøj nära Köpenhamn. I deras permanenta samling finns World of Butterflies. Det är en serie bilder som vid första anblicken föreställer vackra fjärilar från världens alla hörn.

Och första gången jag närmade verket från håll, så var det de vackra fjärilarna som drog till sig min blick. Konstvetarens reptilhjärna tänkte att det verkade ”banalt” med en räcka fjärilsbilder. Men ”banalt” fick jag äta upp med råge. När jag ställde mig nära bilderna upptäckte jag att de inte enbart föreställer vackra fjärilar. De avbildar nämligen också pressbilder från våldsamma händelser i vår historia.

Konstnären har använt fjärilarna som projektionsyta där han också infogat bilder från krig, kriser, uppror, svältkatastrofer och liknande. På så sätt sammanfogar han fjärilarnas skönhet med de värsta bilder vi kan tänka oss.

Upplägget är enkelt och genialiskt. Varje fjärilsart är presenterad för sig själv, med sitt latinska namn, samt datum och plats för den våldsamma händelsen. Dessutom är respektive fjärilsart hämtad från den geografiska plats där våldet utspelat sig.

Kontraster

På så sätt skapar Holst Henckel en tragisk klassificering där naturvetenskap och politik sammanfogas i en och samma bild. Resultatet blir en sorglig påminnelse om det vår värld rymmer: oerhörd skönhet och ofattbar grymhet. Således använder han ett retoriskt grepp som alltid utövar en lockelse för betraktare, nämligen kontraster.

Och här handlar det om kontraster på flera nivåer. Dels ställer han vår så kallade kultur/civilisation mot natur, en klassisk uppdelning som många konstnärer använder. Därtill ställer han två helt olika bildgenrer mot varandra: den naturvetenskapliga/klassificerande mot pressbilden. Naturvetenskapliga bilder strävar efter en ”sann” bild, till exempel av en viss art, så att denna lätt ska kunna igenkännas utifrån sina särskilda kännetecken. Därför är exempelvis artförteckningar och floror ofta bildsatta med skickliga illustrationer. Pressbilder strävar förhoppningsvis också efter att uppvisa en ”sann” bild (men idag vet vi att pressbilder vinklas efter politisk agenda). Pressbilden är en ögonblicksbild, en unik återgivelse av en särskild händelse.

Fjärilseffekten

Ytterligare en association blir den omtalade ”fjärilseffekten”. Den teorin lanserades av en meteorolog, Edward Lorenz. Det var grunden till ”kaosteorin” som försöker visa att initialt obetydliga händelser kan utvecklas till komplexa verkningar med stor effekt. Dessa händelser går inte att förutse. På samma sätt ställs vi inför världshändelser som vi aldrig kunnat (mar-)drömma om.

Sist men inte minst är fjärilar symboler för metamorfos, förvandling. Världen som vi tror oss känna den, är en plats för ständig turbulens. Fjärilarna i verket är i sitt sista stadium, ”imago”. Tidigare har de varit ägg, larv och puppa. På samma sätt blir de en bild av hur världshändelser utvecklar sig. Från till synes obetydliga ägg till en spröd och vacker varelse som bara lever en säsong eller kanske bara några dagar.

Vad ska vi tro på idag, när världen ser ut som den gör? Det finns inte längre någon ”stor berättelse” som kan göra världen begriplig för oss. Vår tillvaro är alltför komplex för att en liten människa ska kunna bringa ordning i allt som händer. Men oavsett vilken världsåskådning vi har, kan konsten visa oss det bräckliga, det vackra och våldsamma i vår globala värld. World of Butterflies är ett verk alla skolungdomar borde få uppleva och diskutera, tycker jag.

Det var allt i dagens fjärilshåv!

/Karolina

Relaterade inlägg

Befria Hartrappan!

Bianca Maria Barmens skulptur Hartrappan lider, anser jag. Därför uppmärksammar jag i detta inlägg hur dålig situationen är för konstverket på Malmös främsta gågata, Södra Förstadsgatan.

Edit: Sedan detta inlägg skrevs har restaurangen La Couronne gått i konken. Därmed har den tillfälliga uteserveringen monterats ned och skulpturen kan återigen upplevas i sin helhet. Vad det blir av den nya restaurangen återstår att se.

I tysthet uthärdar skulpturen sin tillvaro, fullkomligt dold av restaurang La Couronnes uteservering. Flera gånger har jag passerat och irriterat mig på att skulpturen inte får fylla sitt syfte på den plats den faktiskt är skapad för. Därmed förlorar den sin möjlighet att väcka eftertanke, sprida glädje, att upplevas och beskådas av Malmös fotgängare som strosar på gågatan.

Biancas Maria Barmens skulpturer har en slags aura som sträcker sig utåt och välkomnar betraktare att närma sig. Ofta består skulpturerna av olika delar, precis som i fallet med Hartrappan. På så sätt skapar delarna en dynamik som gör att en åskådare enkelt börjar forma en egen känsla och förståelse av vad skulpturen berättar.

Därför tycker jag att Biancas skulpturer passar synnerligen väl i markplan, där folk i alla åldrar och storlekar kan komma nära. Och till och med känna på den! Jag gissar att själva haren blivit rejält klappad av barn genom åren.

Bianca Maria Barmen: Hartrappan, brons och sten.

Hartrappan – inpackad av utskänkningsintressen

Jag har inget emot uteserveringar, men denna situation måste få en värdig lösning. För att få veta mer mejlade jag Malmö Stad. De svarade att tomten tillhör bostadsrättsföreningen. Följaktligen har kommunen ingen makt över Hartrappans olyckliga villkor.

Efter det telefonerade jag till konstnären, som berättade för mig att skulpturen kom på plats 1998. Då fanns det möjlighet för privata aktörer (i detta fall Bostadsrättsföreningen) att via Statens konstråd placera ut konstverk på platser som mynnar till offentliga rum. Hartrappan ägs i nuläget av bostadsrättsföreningen.

Dessutom berättade hon att det finns ytterligare en skulpturdel som tillhör Hartrappan. Om en betraktare fortsätter in genom valvet så uppenbaras en plantering med lagerhägg. I denna plantering står ett skulpturfundament med ett manshuvud. Jag begav mig till platsen för att dokumentera.

En hemlig skulpturdel, som tillhör Hartrappan, finns i en plantering på innergården.

Jag luskade vidare och stegade in på La Couronne. Den vänliga personalen berättade att bostadsrättsföreningen låtit dem ha sin uteservering uppe hela året runt, p g a pandemin. Och nu hoppades de på att få fortsätta ha det så. Ve och fasa! Det skulle innebära att Hartrappan riskerar att bli dold året runt!

En enkel lösning

Min bästa lösning på situationen: Malmö Stad kontaktar inblandade parter och gör en överenskommelse om att finna en annan lösning för verket, på en plats på kommunens mark. Så klart i samråd med konstnären. Och kanske Malmö Förskönings- och planteringsförening vill vara med och hjälpa till?

Upp till kamp för Hartrappan!
Hälsar Karolina

PS: Jag har tidigare skrivit om offentlig skulptur, till exempel Men vänta nu i Lund och du kan läsa min uppsats om skulpturen Utsikt/Inblick, som finns i Malmö. Jag har också skrivit om Utvandrarmonumentet i Karlshamn och en skulptur i Wanås-parken.

Relaterade inlägg

En rolig och uppkäftig affisch av Sture Johannesson

I dag berättar jag om en affisch jag fick av konstnären Sture Johannesson (1935-2018). Affischens budskap beskriver ett kungligt dilemma. Om du är rojalist ska du kanske inte läsa vidare…

Det måste ha varit en dag 2016. Sture Johannesson rullade in på sin permobil i konsthallen där jag arbetade. Därpå överräckte han en särskild gåva till mig. I en papperstub låg en minst sagt uppkäftig affisch, signerad konstnären själv. Jag blev överförtjust över den speciella presenten.

Men faktum är att själva affischen ännu inte hamnat på någon av mina väggar. Jag tycker helt enkelt inte att den passar in. Än så länge bidar den sin tid, instoppad i papptuben.

En affisch som består av både text och bild. Bland annat en blåtonad bild på kungen med Viktoria i dopklänning, en mängd miniatyrbilder på bebisar samt ett oidentifierbart ansikte.
Affischen jag fick av Sture.

Prinsdilemma

Sture Johannesson var en flitig stammis på konsthallen där jag arbetade. Nästan varje dag rullade han in med sin permobil för att socialisera med oss som jobbade där. På så sätt fick jag under årens lopp lyssna till många av hans funderingar.

Exempelvis var han präglad av en svår uppväxt. Därför hade han många sorgliga berättelser från barnhemmet där han växt upp. Men även dusterna med det svenska konst-etablissemanget hade satt sina spår. Trots det var han inte bitter utan det verkade mest som att han hade ett behov av att berätta.

Anti-rojalistiske Sture Johannesson

En dag kom vi att tala om prinsessan Estelles dop. Sture vistades vissa tider på ett vårdhem. Han berättade hur han där bevittnat hur vårdpersonalen följt Estelles dop på TV. Den lilla prinsessan döptes 2012 under pompa och ståt. Men för Sture blev det en absurd krock att se vårdpersonalen följa Tv-bevakningen. Dessa hårt slitande och lågavlönade vård-andar hade ju egna barn. Var inte dessa lika mycket värda som Estelle? Varför skulle vissa ungar vara priviligierade från födseln? Varför detta ståhej kring Estelle?

Hela apparaten kring monarkin stack i Stures ögon. Jag kunde inte annat än hålla med honom! Således tyckte han att jag var värd en speciell gåva, som han skapat på det aktuella temat. Följaktligen rullade han dagen därpå in på min arbetsplats med den nämnda papptuben i högsta hugg. Och innehållet var alltså ett ex av den anti-rojalistiska affischen ”Prins dilemma”.

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Affischen består av både text och bild. Märkligast är ett ansikte som tycks vara ihopsatt av olika ansikten. Sture verkar ha använt Photoshop för att klona ihop ansiktsdrag till ett icke-identifierbart porträtt. Ska det symbolisera hur monarkin fortlever genom avel? Alltså korsning av olika individer i kungastallet?

Detalj av affischen.
Detalj av affischen.

Vem vet, en vacker dag hittar jag ett bra ställe att sätta upp affischen på. Den skulle onekligen vara en bra samtals-startare!

Tack för i dag!
/Karolina

PS: Sture Johannesson är mest känd för allmänheten på grund av sin affisch Underground, i dagligt tal kallad Haschflickan. Men han gjorde så mycket mer! Läs här!

PS 2: Har du något konstverk du inte hittat rätt placering för? Skriv gärna och berätta, genom att välja Kommentera nedan.