Veckans pausfågel: Fågelexperimentet

Publicerat 9 juni, 2024 av Karolina

Svara

Idag tittar vi på en fullspäckad 1700-talsmålning, där en stackars nymfparakit svävar mellan liv och död. Hur ska det gå för den arma kakaduan i experimentet?

Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump" — An Experiment on a Bird in the Air Pump, Joseph Wright of Derby, 1768. Olja på duk. 183 × 244 cm.

An Experiment on a Bird in the Air Pump heter oljemålningen som Joseph Wright of Derby (1734-1797) målade 1768 (jag kallar målningen Fågelexperimentet fortsättningsvis). Den avbildar ett vetenskapligt experiment utfört av en kringresande vetenskapsman. Scenen utspelar sig i en privatbostad. Därmed förstår vi att experimentet utförs i ett underhållningssyfte, snarare än i ett vetenskapligt sammanhang.

Vi tar plats vid bordet

Fågelexperimentet bygger på en gruppkomposition med 10 personer inblandade. De är samlade kring ett bord. Men kolla, platserna längst fram är lediga! Alltså är vi betraktare inbjudna att ta plats. Dessutom är det en man i röd rock som tittar ut på oss från tavlan. Det är själva vetenskapsmannen som söker kontakt.

Vi får väl säga att målningen huvudperson är vetenskapsmannen. Han som i detta ögonblick har makt över liv och död. Det beror på att han med hjälp av en vacuumpump just nu håller på att suga ut luften ur glaskupan, där en stackars nymfparakit är fångad. På sätt och vis är även den ömkansvärda fågeln huvudperson i målningen, trots sin ringa storlek.

Vetenskapsmannen tycks fråga oss: Ska jag fortsätta experimentet och låta fågeln dö? Eller vill ni att jag avbryter?

Detalj från Fågelexperimentet, originaltitel "An Experiment on a Bird in the Air Pump" — Nymfparakiten som i denna stund sakta kvävs och kämpar för sitt liv.

Fågelexperimentet och åskådarnas reaktioner

Våra blickar vandrar runt i bilden via personerna som länkas ihop genom gester och blickar. På så sätt skapar konstnären en väldig dynamik i det trånga bildutrymmet. Vi ser vetenskapsmannen och hans åskådare. Bland dem finns en tonårig flicka som inte uthärdar att se på, utan håller för ögonen. En fadersgestalt lägger armen om henne och pekar uppfodrande på glaskupan. Som om han sa: Men kolla nu då (vi har betalat dyra biljetter för det här)! En yngre flicka (systern kanske?) tittar förfärat på fågeln.

En äldre herre sitter försjunken och tittar på bordet. Där står en skål med ett föremål. Kan det vara ett kranium eller kanske en lunga? På så sätt kan vi läsa in en vanitas-tolkning. Alltså en påminnelse att vi alla är dödliga. (Jag har tidigare skrivit om Vanitas, läs gärna inlägget). Ur skålen sticker en pinne upp. Den pekar mot vetenskapsmannen.

Pojken och mannen som sitter till vänster i bild är inte lika förfärade som flickorna (ty de är ju män och inte känslosamma fruntimmer). Den äldre av dem håller dessutom på att ta tiden med ett fickur. Kärleksparet bakom dem har bara ögon för varandra och tycks oberörda av stundens drama.

Till höger, i bakgrunden, ser vi en pojke som hanterar en fågelbur. Vi vet inte om han är på väg att hänga upp den på väggen (eftersom den gjort sitt och fågeln är ämnad att dö). Eller om han ska ta ner den för att fånga in den skonade fågeln.

En cirkel av ljus

Målningen är gjord i så kallad klärobskyr. Det vill säga en övervägande mörk målning med högdagrar som stark kontrast. Ljuskällan är dold för oss. Ljuset kommer strömmar ut bakom glasskålen och lyser upp åskådarnas ansikten.

När man ser hur Wright of Derby behandlat ljuset kanske man kommer att tänka på en annan konstnär, Caravaggio. Men vår konstnär var inte särskilt berest och har därför troligtvis inte sett någon sådan målning. Just det – Caravaggio var ju mästaren på klärobskyr och fick många efterföljare som målade i samma stil, så kallade Caravaggister. I Holland fanns en grupp sådana, Utrecht-caravaggisterna. Vår konstnär kan ha sett målningar av dem, tror vissa.

Eller så var han inspirerad av gruppen Leiden Fijnschilders (holländsk guldålder) som eftersträvade de mest naturtrogna avbildningarna. Likt så många barockmålningar avbildar Fågelexperimentet det mest dramatiska ögonblicket i ett skeende.

Nymfparakiten – Ett exklusivt offer

Hur som helst, låt oss återgå till nymfparakiten (också benämnd som nymfkakadua). Vid tiden var detta nämligen en mycket ovanlig art. Inte alls vanligt förekommande på våra breddgrader som husdjur. Ett fåtal hade importerats från kolonierna som påkostade burfåglar.

Därmed kan vi tolka in vilken tyngd och betydelse konstnären vill ge åt vetenskapen. Wright var nämligen anhängare av alla de vetenskapliga framsteg som upplysningstiden bar med sig. Så till den milda grad att han ville ha en synnerligen sällsynt art till att riskera sitt liv för vetenskapen. I denna målning är det vetenskapsmannen, inte Gud, som har makt över liv och död.

Slutligen vill jag varmt rekommendera National Gallerys imponerande, medryckande och mer djuplodande föredrag om målningen. Om du är i London kan du se målningen där.

Det var allt från dagens fågelskådning! Nu tar vi sommarlov!
/Karolina

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 3

Publicerat 2 juni, 2024 av Karolina

Svara

Postmodernismen lider nesliga nederlag

Numera heter Knutpunkten Helsingborg C och mycket har hänt med byggnadens utseende. Jag besöker det en vinterdag 2023. Mitt sammantagna intryck kan sammanfattas med ett ord; Splittrat.

En gigantisk, påhängd, klumpig och kantig glasrektangel har ersatt den förut så mjukt böljande norrsidan. Som en parasit har glasmonstret krokat an på stationen. På håll syns fortfarande den gamla Knutpunktens glastympanon med den ursprungliga klockan.

Den nya norrfasaden som ställer sig i vägen för den postmoderna arkitekturen..
Den ursprungliga norrfasaden.

Glasrektangel ställer sig i vägen

Men det kan inte hjälpas utan att man får en känsla av att glasburen, liksom med vett och vilja, ställt sig framför den ursprungliga byggnaden och likt ett barn pockar på all uppmärksamhet. Utan överdrift kan man säga att den stjäl showen.

Borta är det lilla buktande tak som var menat att skydda taxipassagerare från vädrets makter. Borta är den fint sammanhållna postmoderna helhet som gamla Knutpunkten och det intilliggande hotellet Marina Plaza utgjorde.

I den väldiga glasfasaden speglas nu staden. Som en hägring. På sätt och vis en postmodern tanke. Berättelser och identiteter tycks ständigt flytande och flyktiga. Glaset uppfattas svagt tonat, även det något som uppskattades av postmodernistiska arkitekter.

Men tyvärr är glasentréns kantighet och dominerande storlek det avgörande för intrycket, som blir tämligen schizofrent. Mötet mellan den nya glastillbyggnaden och den gamla Knutpunkten är bryskt. Lite ironiskt, postmodernt på något vis.

Den nya glasfasaden möter en snutt av den gamla. Notera de postmoderna kolonnerna.
Den nya norrfasaden som ställer sig i vägen för den postmoderna arkitekturen..

Klaustrofobisk entréhall

När man träder in genom den nya huvudentrén är det första man slås av att luftigheten och rymden i den ursprungliga centralhallen är borta. Ljuset och interaktionen mellan våningarna likaså. Nu träder man in i en klaustrofobisk tunnelliknande ankomsthall, vars tak består av längsgående lameller med infällda lysrör.

Ny klaustrofobisk tunnelliknande ankomsthall, vars tak består av längsgående lameller med infällda lysrör.
Sänkt tak på grund av tillbyggt mellanplan.
Borta är den luftiga, böljande glashallen.

Tanken har säkert varit att skapa en riktning och en dynamik i hallen, ”ränderna” i taket rör sig i riktning mot spårnedgångar och bussterminal. Idag drar inte färjorna flest resenärer. Tåg och buss är Centralens dominerande färdmedel, så det känns naturligt att ändra på byggnadens ursprungliga dynamik och att förstärka riktningen som de flesta resenärer färdas. Men kombinationen av ränderna och de alltför starka lysrören ger nästintill en psykedelisk effekt.

Marmorgolvet ersatt av trist sten

Det ursprungliga vackra och dekorerade marmorgolvet är utbytt mot en grå intetsägande enhetlig stenläggning. Åtminstone i entréhallen och på första våningen. Men om man tar sig upp till färjorna får man bevittna något intressant. Här finns originalgolvet kvar!

Det postmoderna golvet på gatuplan med sitt lekfulla mönster är nu ett minne blott.
Så här ser det nya golvet ut.
Det rutmönstrade golvet är numera enhetligt grått. Den postmoderna dekorglädjen är borta.
Även på mellanplan är det postmoderna golvet ersatt av en ny intetsägande yta.
Här möts en snutt av det gamla golvet med det nya. Det ger ett splittrat intryck.
Tar man sig upp till färjeterminalen återfinner man originalgolvet…

Men inte bara det. Här finns även den översta buktande delen av den ursprungliga norrsidans böljande glasparti att beskåda. Hitupp nådde tursamt nog inte renoveringsivern. Ett stycke bevarad 90-tals känsla triumferar.

Tidsresa i trappan

När man tar sig an trappan för att nedstiga till centralhallen känner man sig som en tidsresenär. Den ursprungliga stenbeläggningen i översta trappan har bevarats. Den är murrigt brun och varm i tonen. Likaledes bevarat är det ursprungliga vita nötta räcket med glaspanel. Men med ett enda kliv, när ens ena fot lämnar det nedersta trappsteget och landar på nästa våning, lämnar man abrupt 90-talet och sätter foten på 20-talets grå golvbeläggning. Upplevelsen är spektakulär!

Med tanke på postmodernismens böjelse för att ta saker och ting ur sitt sammanhang och att sammanfoga material och influenser från vitt skilda epoker, skulle man kunna tänka sig att vad som skett här faktiskt känns passande. Med tanke på byggnadens historia.

Men i stället uppstår ett oroligt möte. En paradox. Det här materialmötet fungerar inte. Helt enkelt därför att det inte finns en arkitektonisk tanke bakom mötet. Mer troligt är att ekonomiska incitament har varit avgörande. Överhuvudtaget saknas ett arkitektoniskt helhetsgrepp, en konsekvens, i omdaningen av byggnaden.

Bussterminalen skonad

Bussterminalen är, tack och lov, i stort sett orörd. Likaså perrongerna och rulltrappsnedfarterna till spåren. Några intressanta fynd, avlagringar från olika tider, finns dock att finna i busshallen. Som till exempel ett sirligt gångräcke med växtmotiv som troligtvis är tänkt att förstärka känslan av grönska och lummighet som man vill uppnå vid den entrén, men som arkitektoniskt inte alls passar in i helheten. Det utgör ett visuellt störningsmoment. Detsamma gäller för en sidoingång till bussvänthallen som har försetts med en massiv träportal. Lite oklart varför.

Ny massiv träportal leder från busshallen till centralhallen.
Det typiska postmoderna kaklet har klarat livhanken och finns kvar.
Ett desperat försök att skapa växtkänsla bland den gråa betongen.

Var det nödvändigt?

Vän av ordning kanske vid det här laget frågar sig; Var det då inte nödvändigt att uppgradera Knutpunkten för att möta dagens och framtidens behov? Svaret på den frågan är att det självklart var det. Lika självklart som att byggnaden själv kom till genom ett nödvändigt och efterlängtat stadsomdaningsprojekt en gång i tiden.

Utan Knutpunkten hade män (och kanske även kvinnor?) med flaggor fortfarande rullat godståg genom stadens centrum och staden hade haft två järnvägsstationer. Med det sagt kanske frågan kan nyanseras en aning; Var det verkligen nödvändigt att göra förändringarna på ett sådant sätt att man till stor del utplånade byggnadens identitet?

Postmodernismen – Ett lätt offer i snabba tider

Det stora problemet för postmodernistisk arkitektur är att denna epok inom arkitekturhistorien är försvinnande kort och farligt nära oss i tid. Mästerverk från epoken hinner sällan uppmärksammas i tid och de är lätta offer för omdaning och rivning.

I en samtid då pendeln svänger allt fortare och då yta och likformighet premieras, måste vi slå vakt om dessa byggnaders skyddsstatus. Oavsett om man tycker att postmodern arkitektur är svulstigt vulgär och pastischartad, eller frigörande lekfull och kreativ, så behöver vi enas om att epokens byggnader faktiskt är viktiga monument över sin samtid.

Prägling för livet

Jag tror att intryck och miljöer som vi människor möter i vår barndom har en förmåga att prägla oss för livet. I mitt fall har tidiga minnen av destruktiva rivningar av vackra nötta hus gett mig en varsam inställning i förhållande till äldre tiders artefakter.

Rivningen av gamla Helsingborg C och uppförande av det monstruöst stora nya Knutpunkten, ärrade generationer av Helsingborgare. Man ska aldrig underskatta värdet av en plats betydelse. Ändå gör vi gärna om samma misstag gång på gång. Nu finns det snart inte fler gamla sekelskifteshus kvar att riva och många av modernismens mest representativa skapelser åtnjuter idag skyddsvärde.

Nu ligger i stället nästa generation byggnader risigt till. De byggnader som tillkom under min uppväxt. Byggnader som förvaltar de postmoderna arkitekternas idéer och drömmar. Byggnader som Knutpunkten.

Låt oss minnas tiden då grävskopskäftar och rivningskulor åt upp svunna tiders pärlor i stadsrummet. Låt oss sörja byggnader som försvunnit. Men låt oss för tusan inte göra om samma misstag igen. Låt oss ta hand om det arv vi har att förvalta, efter den tid då postmodernismen kom till stan!

Denna serie är författad av Désirée Lennklo, konstvetare och intendent vid Tomelilla konsthall.

Désirée Lennklo är en stor beundrare av postmodernismen. — Désirée Lennklo, gästbloggare.

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 2

Publicerat 19 maj, 2024 av Karolina

Svara

Helsingborgs centralstation pulveriseras

Sju år gammal bevittnade jag gråtandes hur Helsingborgs centralstation pulveriserades som ett led i den det stora omdaningsprojekt som city stod inför. Fram till dess hade staden haft två järnvägsstationer. En för trafik norrut (Helsingborg F) och en för trafik söderöver (Helsingborg C). Vid den norra stationsbyggnaden angjorde även färjorna som trafikerade HH-leden och på Hamntorget invid hade länsbussarna sina hållplatser.

Det gällde att som resenär planera sitt resande. För den oinvigde var det lätt att hamna på fel station, och förflyttningar mellan de två stationerna innebar ett otympligt kånkande på bagage.

Helsingborgs Centralstation fotograferad från Stadsparken i mitten av 30-talet. Spår och perronger låg bakom byggnaden, väster om stationen. Bildkälla: Wikipedia

Bangårdseländet

Till det kan läggas det faktum att det längs Drottninggatan/Järnvägsgatan gick ett förbindelsespår mellan Helsingborg F och Helsingborg C. Varje gång ett godståg skulle färdas genom centrum gick den SJ-anställda ”Mannen med flaggan” framför tåget och varnade övriga trafikanter.

Problematiken gick under benämningen bangårdseländet och var ett fenomen som alla Helsingborgare var välbekanta med. Alla var därför införstådda med att ”något” måste göras. Men långt ifrån alla insåg vad detta ”något” skulle bli.

En smärtsam men genial lösning

Lösningen på stadens logistikproblem skulle bli smärtsam, omdebatterad och dyr. Men faktiskt, med facit i hand; Genial. Järnvägsspåren skulle komma att grävas ner mellan Helsingborg C och Helsingborg F och en ny station skulle byggas som förenade alla färdmedel; tåg norrut/söderut, bussar och färjor.

Som vid alla stadsomdanande projekt av vikt utlystes en arkitekttävling. Arkitekt Ivar Krepp knep vinsten och på den vägen var det när Helsingborg fick en ny station och kanske, en av Sveriges viktigaste postmoderna byggnader.

Tåg, bussar, färjor – Smidig lösning i tre plan

Knutpunkten, som det vinnande förslaget kallades, löste elegant logistikproblematiken i vertikala nivåer där alla färdsätten samlades i en gemensam hall. I en tredimensionell lösning placerades tåg under jord, bussar i markplan och färjor överst.

Genom en luftig och överskådlig central hall nåddes enkelt alla färdmedel, samt butiker, restauranger och kontor som också införlivats i stationsbyggnaden. Den centrala hallen med sin enorma takhöjd och böljande glaspartier mot norr, förde tankarna till en flygplats, eller möjligen till en medeltida katedral.

Knutpunkten med böljande glaspartier mot norr.

Interiören kändes generös och högtidlig, och jag minns hur jag som 11-åring bevittnade invigningen av den imponerande byggnaden och senare hur vi i min familj började erövra terminalen. Ta våra första resor över sundet och till Malmö, därifrån.

Att röra sig mellan våningsplanen och navigera i bussterminalen fick mig att känna mig stor på något sätt. Att äta på Mac Donalds blev till ny rutin i samband med resande. Det kändes faktiskt som att man fick vara med och skapa historia! Knutpunkten var den nya tiden personifierad.

Helsingborg – Som en ny stad

Knutpunkten invigdes 1991 och i och med det kan man med fog säga att Helsingborg blev till en annan stad. En ny stad. Med nya möjligheter. Och nya utmaningar. Att byggnaden betydligt förenklat resandet stod snart klart.

Men Knutpunktens omfång vållade kritik. Byggnaden upptar flera stadskvarter och skymmer havsutsikten för husen mittemot. Vidare såg Knutpunkten utvändigt inte riktigt ut som en station. I vart fall inte som stationer ur det förgångna brukade se ut. Vad kritikerna kanske inte förstod var att Knutpunkten på denna och flera andra punkter kvalade in som ett ypperligt exempel på postmodern arkitektur.

Eftersträvansvärd tvetydighet

Utsidan behövde helt enkelt inte skvallra om insidans innehåll. Tvärtom. Att uppnå ett tvetydigt yttre var eftersträvansvärt inom den postmoderna doktrinen. En stationsbyggnad kunde mycket väl förväxlas med ett shoppingcenter eller ett kontorskomplex.

Ännu hellre kunde gränserna för en byggnads ändamål helt suddas ut. Vilket också sker i Knutpunkten där, för stationen, orelaterade företags kontor residerar.

Fräck fragmentering

Att fragmentera en komplex byggnad i flera byggnadskroppar var också ett postmodernt grepp à la Mode år 1991. Knutpunkten består av fyra 3-våningar höga byggnadskroppar utmed Järnvägsgatan. Byggnadskropparna är sinsemellan lika, men inte identiska, och de är alla osymmetriska och har särskiljande detaljer. Detaljer såsom böljande glaspartier eller markerade uppskjutande hörn.

Fasadernas binds ihop av en enhetlig crèmefärg samt en sockel av röd, polerad och opolerad granit. Taksprång och plåtdetaljer är mintgröna. Samtliga byggnadskroppar är konstruerade med ett atrium i mitten.

Fasaden utmed Järnvägsgatan.
Typisk postmodern lek med bandad sockel och ömsom slät och välvd form.
Det typiska postmoderna kaklet har klarat livhanken och finns kvar.
Typiskt postmodernt spröjsat fönsterparti.

Atriumgårdarnas tak består av glaspyramider, med undantag för byggnadskroppen som innehåller stationsdelens centralhall. Den byggnaden har i stället ett tunnvalvsformat glastak över atriet, vars norra gavel bildar ett slags tympanonfält i vilket en stor klocka är placerad. Utvändigt skulle man kunna säga att klockan är ett av få tecken som tyder på att Knutpunkten är en stationsbyggnad.

Fram till för ett par år sedan bjöd stationens norrsida på en påfallande en visuell koppling mellan de böljande glasvågorna och det intilliggande havets vågor. Norrsidans mjuka former avslutades i ett litet utskjutande takparti ovan den trottoar där taxipassagerare och turistbussresenärer kunde vänta.

Sveriges viktigaste postmoderna byggnad?

Knutpunkten var, i all sin postmoderna prakt, trots vass kritik, en byggnad som lyckades att uppfylla sitt syfte. Knutpunkten blev byggnaden som löste Helsingborgs logistiska problem och som förde staden in i framtiden. Som en oförutsedd bieffekt kunde Helsingborg dessutom stoltsera med en av Sveriges kanske vackraste och viktigaste postmoderna byggnader.

Men framtiden skulle visa sig vara allt annat än mild och tacksam gentemot en byggnad som Knutpunkten. Förändrade resvanor och nya estetiska ideal skulle mana fram förändringens vindar att ännu en gång blåsa över staden. Knutpunkten skulle helt enkelt uppdateras och resultatet, kan man argumentera, är diskutabelt.

I nästa inlägg får du veta hur Knutpunktens postmoderna kännetecken helt nyligen blivit brutalt och skandalöst misshandlade. Missa det inte!

Relaterade inlägg

Gästbloggaren Désirée Lennklo: När postmodernismen kom till Helsingborg, del 1

Publicerat 1 maj, 2024 av Karolina

Désirée Lennklo berättar om när postmodernismen anlände till hennes hemstad och chockerade Helsingborgarna. Désirée är konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall. I denna första del beskriver hon bakgrunden till det postmoderna stationsbygget Knutpunkten.

Désirée Lennklo, konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall.

Att vara barn i Helsingborg på 1980- och 90-talen talen innebar en barndom i en stad i vardande. Helsingborg höll på att göra bokslut över sitt förflutna för att ikläda sig en ny kostym. Jag visste det förstås inte då, men klädedräkten som min stad höll på att byta om till var den postmoderna skruden.

Än mindre kunde jag vid den tidpunkten ana att postmodern arkitektur, och kärleken till densamma, skulle komma att bli en stor del av mitt liv. Det jag dock var smärtsamt medveten om var att jag vurmade för gamla hus. Jag vurmade så mycket om kåkar att tårarna rann nedför mina rosaskimrande barnakinder varje gång ett gammalt hus i staden föll offer för rivningskulor och grävmaskinskäftar.

Rivningsraseriet

Rivningar var en tämligen frekvent tilldragelse i 1980-talets Helsingborg. På det mindre bemedlade söder och i det välbärgade city, på industriområdena och i stadens utkanter.

Överallt försvann det hus som hade något att berätta. Hus där liv levats, hus där lager av stadens historia fastnat i väggarna. Hus som skapats med stor hantverksmässig skicklighet och en omsorg om de små detaljerna. Hus i nystilar. Hus i sekelskiftesarkitektur. Hus som en gång hyst stadens fattiga och rika, industrier och små affärer.

Dessa byggnader må ha varit i behov av omvårdnad. Men var det verkligen nödvändigt att riva dem? Och vad kom då i deras ställe? Initialt; gapande hål och grusplaner. Men efterhand, likt plomber i den kariessanerade munnen, anlände byggnader som fyllde igen luckorna. En kavalkad av pasteller och primärfärger. Burspråk, taksprång, fönsterspröjsar, loftgångar, tinnar och torn. Frontoner, flexibelt komponerade kapitäl, böljande former och kolonner utan synbart bärande funktion och en materialkombination som inte sett sitt motstycke sedan barocken. Postmodernismen hade kommit till stan!

Typisk postmodern byggnad: Lägg märke till de mintgröna kolonnerna som flirtar med klassicismen, den klargula fasaden med infällda kakeldetaljer, bottenvåningens teglade fasad och den röda fönsterinfattningen.
Typisk postmodern byggnad: Notera frontonen (den triangulära gaveln) som flirtar med klassicismen, de blåa detaljerna, de spröjsade fönsterna, lunettfönstret längst upp, de infällda färgade blocken och fasadens kosmetiska fogar.
Typiskt postmodernt bostadshus: Notera balkongernas utformning!
Typiskt postmodernt bostadshus: Lägg märke till burspråken, de spröjsade fönsterna och balkongens triangelformade tak, ett så kallat ”tympanon”, en vink till klassicismen.

Postmodernismen bryter med funkisen

Det kan vara svårt för en nutida människa att inse hur trendbrytande postmodernismen var då den kom. Och varför arkitektoniskt viktiga postmoderna byggnader alltså behöver skyddas. Därför ska jag nu sätta postmodernistisk arkitektur i sin rätta kontext.

I decennier före postmodernismens intåg, hade modernismens funkisartade arkitektur hållit städerna i ett järngrepp. Ett avskalat ideal, där historiska referenser lyste med sin frånvaro, passade som handen i handsken för en tid präglad av framåtsträvande, gemensamma samhällsprojekt och social ingenjörskonst.

En ny tid krävde nya estetiska ideal och det förflutna tilldelades ingen som helst vikt. Funktion och effektivitet överordnades allt annat i såväl stadsplanering som arkitektur.

Stordrift och rationalitet får stryka på foten

Men sen kom 1970-talet. En tid märkt av energikriser och brytningen mellan industri- och tjänstesamhälle. Därtill led Sverige av ett överskott på bostäder, tack vare vår megalomana byggfrenesi som skapat byggnader, stadsdelar och förorter som vi inte lyckades fyllas fort nog med hyresbetalande invånare.

Dessa fenomen i tiden manade till ett ifrågasättande av den stordrift och rationalitet som tagit oss dit. Samtidigt stegar herrar såsom Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi upp i strålkastarljuset på den internationella arkitektscenen. Deras idé om en mer fragmenterad, individualistisk och lekfull arkitektur, med lånade historiska attribut, kändes fräsch och intressant.

Kanske vore det när allt kommer omkring inte så dumt att i det gemensamma rummet återinföra vackra och igenkännbara element som skapar förankring och blickfång för de människor som befolkar platsen?

Modernismen imploderar

Den fullkomligt förhärskande teorin om alltings utbytbarhet som kännetecknar modernismen började sakta men säkert skaka i sina grundvalar, för att till slut implodera i ett moln av damm. Ett moln av damm inte olikt de moln av rivningsdamm som så ofta bäddade in min barndoms Helsingborg. Ur rök och aska skulle sedan postmodernistiska arkitekturteorier resa sig och avteckna sig i den samtida arkitekturen.

Less is a bore – Postmodernismen gör entré

Regelrätta stilmässiga regelbrott uppmuntrades. Byggnader kunde plötsligt och oproblematiskt innehålla motstridiga influenser från olika århundranden. Dessutom lät sig postmodernistiska arkitekter ofta inspireras av platsers historier och av intilliggande bebyggelse. Arkitektoniska hyllningar och arkitektoniska parodier samsades, sida vid sida, i en och samma byggnad.

För vem kan egentligen avgöra vad som är en parodi och vad som är en hyllning? Det verkade inte finnas någon som helst hejd på fantasin och expressiva och unika byggnader strösslades ner över städerna. Sinsemellan kunde de vara mycket olika varandra, men en sak hade de gemensamt; Inställningen att allt är tillåtet och att Less is a bore!

I min hemstad blev arkitektonisk humor och historiska hintar alltmer vanligt förekommande i stadsrummet takt med att jag närmade mig mellanstadiet. Jag hade vänner som flyttade in i postmoderna hyreshus á la loftgångsstil, med burspråk, sprängda frontoner, spännande vinklar och vrår och fasaddekorationer. Dessa hus var på insidan ofta något helt annat än vad utsidan avslöjade.

Men ingenting kunde helt förbereda staden på det som komma skulle!

I nästa inlägg får du veta mer…

Relaterade inlägg

Veckans pausfågel: Fredrik Strid och Alla fåglar i Sverige

Publicerat 14 april, 2024 av Karolina

Fredrik Strid är konstnären som känner en fascination över fåglar, men också en frustration över att inte kunna komma dem nära. Han bor på landet, utanför Uppsala. I närheten finns en vassjö med många olika arter. Men Fredrik upplevde att han saknade tålamod att vara ute i fält och skåda. Istället ledde nyfikenheten på fåglar till ett omfattande konstnärligt projekt, Alla fåglar i Sverige. Jag hade glädjen att få prata med Fredrik om det.

Fredrik berättar att det processbaserade verket startade redan 2018. Då beslutade han sig för att ägna sig åt skulptural fågelskådning. Målet var att skulptera alla Sveriges fåglar i naturlig storlek.

Att finna förlagor

Genom att studera Svensk Fågelatlas kunde han komma fram till en generell förlaga för varje art. Svensk Fågelatlas bygger nämligen på Sveriges Ornitologiska förenings inventering och beskrivning av de arter som förekommer här. Dessutom tog han hjälp av andra källor, såsom Fågelguiden (Svensson, Zetterström, Mullarney) och appen Fågelguiden (Collins).

Svensk Fågelatlas beskriver 274 fåglar, varav 17 tillfälligt häckande. Fredrik valde att skulptera 257 arter och utelämna de tillfälligt häckande.

Första steget i processen blev att hitta en avbildning där fågeln tydligt framstår i profil. Sedan modellerade han fågeln till naturlig storlek i lera. Tack vare de skriftliga källorna kunde han få proportioner och storlek korrekt. Alla fåglar sitter på en liten sockel.

När lerfågeln var färdig tog han form på den med silikon och en gipskappa. Därefter kunde han ta loss silikonformen och gjuta fågel med stearin. Han infogade också en ljusveke i fågelns huvud. Själva modellerandet gick ganska fort, men formtagning och gjutning var mödosamt. Det krävdes också att Fredrik finputsade och retuscherade den gjutna fågeln med hjälp av varm stearin.

Sammantaget var processen tidskrävande, men viktig för att skapa närhet till varje fågel och visa den omsorg. På så sätt liknar Fredriks arbete mycket fågelskådarens uthållighet i fält. I snitt har varje fågel tagit tre arbetsdagar att färdigställa.

Att gjuta i stearin

Jag blev nyfiken på stearinets fysiska egenskaper för en konstnär. Till skillnad från exempelvis brons, är stearin ett ovanligt material för en skulptör. Fredrik berättade att det är mycket svårt att gjuta med stearin. Det beror på att det krymper.

En annan utmaning är att det kan spricka, särskilt när det kommer till de större fåglarna. Fåglar större än en spillkråka krävde specialbehandling. Därför göt han stora arter ihåliga. Men mindre arter fungerade att göra helgjutna. På varje sockel har Fredrik fäst en spik med ett litet snöre. I snöret sitter en liten lapp med fågelns svenska, engelska och vetenskapliga namn.

Men varför stearin?

Fredrik berättar att han valde stearin för att det bär på intressanta symboliska egenskaper. På grund av det ofärgade materialet blev fåglarna till en slags vita spöken, en skulptural spegling av naturen. Därtill är stearin utvunnet ur animaliskt fett. Därmed blir skulpturerna en symbol för kretslopp och en slags konstnärlig reinkarnation av naturen.

Sist men inte minst så är stearin ett förgängligt material med potentiellt kort livslängd. Ljusveken i fåglarnas huvuden understryker detta faktum på ett högst påtagligt sätt. Därför ekar verket Alla fåglar i Sverige tillbaka på ett klassiskt motiv i konsten: Vantias. Det vill säga: en påminnelse till människan om att livet är ändligt och att döden är att vänta för oss alla. I renässans- och barockstilleben är just stearinljus som brinner (eller nyss blivit släckta – ibland syns en rökslinga) symbol för livets flyktiga karaktär. Och i dagens kontext med global uppvärmning och artdöd blir symboliken extra aktuell.

Att tända ett ljus är också ett sätt att skapa en stämning, att försätta oss mer i kontakt med våra känslor och fokusera våra tankar. Vi kan tända ett ljus till minne av någon, eller för att samla oss i ett mer harmoniskt känsloläge.

Vanitalsstilleben av Barthel Bruyn, 1524.

Alla fåglar i Sverige på Skissernas museum

Fåglarna bildar tillsammans ett gemensamt verk. Det visas i ett hyllsystem som bildar ett enkelt kabinett. Därmed blinkar verket åt traditionen med museernas naturaliesamlingar och även kuriosakabinetten. Där skulle åskådarna förundras och imponeras över naturens skapelser, snarare än att faktiskt lära sig något.

Fredriks verk visas på Skissernas Museum 21 mars – 22 september i år (2024), i utställningen Making Nature. Där visar han också det platsbyggda skulpturverket Eko. Det består av mattsvarta pallkragar med en svart gegga som letar sig ut från pallkragarnas glipor och rinner ner mot golvet.

Till skillnad från de bräckliga stearinfåglarna är Eko monumentalt och massivt. På ett symboliskt sätt pekar det på museernas samlande och klassificerande. Den glansiga geggan som rinner ut kanske berättar om människans hopplösa projekt att med vetenskapliga system försöka fånga, och göra sig herre, över naturen. Eko är en slags svart skugga av en nedpackad museisamling. En samling av kunskap och föremål som ständigt behöver skrivas om, aktualiseras, sättas i ny kontext.

Boken Alla fåglar i Sverige av Fredrik Strid

Fredrik Strid har också gett ut en egen fågelbok, som handlar om projektet. Den heter så klart Alla fåglar i Sverige och innehåller bilder från arbetet med fåglarna ateljén, tagna av Mattias Lindbäck. Jonas Örtemark, Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Leif Holmstrand har bidragit med texter. Den går att köpa i Skissernas shop.

Andra fågelverk

Vi samtalade i över en timme och pratade också om en annan känd konstnär som gav sig själv i uppdrag att skildra ett lands alla fåglar, nämligen John James Audubon (läs gärna mitt tidigare inlägg om honom).

Dessutom tipsade Fredrik om Öjvind Fahlströms ljudverk Fåglar i Sverige som sändes i Sveriges Radio 1963. Verket är en komposition eller dikt där konstnären utgått ifrån Erik Rosenbergs klassiska fälthandbok i ornitologi, Sveriges fåglar. I den formulerade författaren för första gången onomatopoetiska transkriptioner av fåglarnas läten. Det innebär försöka översätta ett läte till text. Fredrik berättade också att han gärna lyssnar på fågelrelaterade radioprogram, till exempel P2-fågeln.

Några dagar efter vårt mycket givande samtal fick jag med posten hem Fredriks fina bok, med en personlig hälsning till mig. Liksom Fredriks fåglar har den ett ofärgat omslag, med en präglad fågelsiluett på framsidan.

Pressvisning på plats

Som final gick jag på pressvisningen och fick träffa Fredrik på Skissernas. Det kändes speciellt att se alla fåglar på plats. I utställningen visas även en mycket informativ film där Fredrik berättar om sin process under tiden han skapar en fågel. Det är fascinerande att se hur en fågels karaktär faller på plats genom exakt rätt storlek och böj på näbben.

Fredrik och jag på pressvisningen.
Fredrik beskriver sina källor.
Fåglarna på plats på Skissernas museum.
Verket Eko.
Lerfåglarna visas också, eftersom Skissernas museum visar den konstnärliga processen.
Här syns formarna, ”kapporna”.
Och här är vi igen!

Skissernas ordnar en mängd arrangemang under utställningens gång. Det kan du läsa om i deras kalender. Du kan läsa mer om Fredriks konstnärskap på hans hemsida.

Och fina tidskriften Vår Fågelvärld (nr 2/2024) har gett mig möjligheten att skriva en artikel igen, du hittar den som pdf nedan.

Ladda ner

Det var allt för denna gång!
Bästa hälsningar
Bloggerskan