Ahh… Inget är för evigt. Här kommer mitt sista inlägg på bloggen.
Under den senaste tiden har jag känt mig färdig med bloggandet. Därför är det dags att knyta ihop säcken.
Och jag tar sats i min barndom. I min ägo finns en stor oljemålning av konstnären Axel Olsson (egentligen Bror Axel Olsson – inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Målningen föreställer en skogsväg som övergår från mörk, tät granskog till en ljus bokskog.
Jag ärvde tavlan efter mina föräldrar. På så sätt är den ett fint minne från mitt barndomshem och min mors kärlek till konst. Dessutom påminner den om det landskap där jag växte upp, där bokskogen Bökenäset utgjorde en underbar plats för skogspromenader.
Men faktum är att jag som barn var arg på målningen! Anledningen var att jag inte alls kunde begripa hur min mor kunde betala oerhörda 10 000 kr för detta verk! Självklart tyckte jag att hon kunde ha använt pengarna till något roligare som också inbegrep mig. Som en semesterresa eller rullskridskor till mig. Alltså var jag egentligen förnärmad på mor min, men det gick ut över konsten.
Jag var så uppretad att jag faktiskt skadade målningen. Jo, du hörde rätt! På några ställen där färgen stelnat i extra tjocka sjok pillade jag bort några flagor.
Nu, efter att ha mognat och själv lärt mig att älska konst, förstår jag min saliga mors inköp till fullo. Att bli blixtförälskad i ett verk, ha lyckan att få köpa och njuta av det, framstår som fullständigt självklart. De pinsamt nakna fläckarna i duken finns fortfarande kvar. En vacker dag ska jag plocka fram mina färger och varsamt återställa duken. Det kommer både mor och konstnären Axel att gilla. Jag är säker på att de tittar på från den dimension där de befinner sig nu.
8 år med bloggande är nu till sin ända. Jag kommer att fortsätta skriva om konst, fast på andra sätt. Bloggen kommer att finnas kvar, men inte uppdateras. Snipp snapp snut, så tar Livet och Konsten slut. Tack alla ni läsare som följt mig och kommit med glada tillrop genom åren!
Idag tittar vi på en fullspäckad 1700-talsmålning, där en stackars nymfparakit svävar mellan liv och död.Hur ska det gå för den arma kakaduan i experimentet?
An Experiment on a Bird in the Air Pump, Joseph Wright of Derby, 1768. Olja på duk. 183 × 244 cm.
An Experiment on a Bird in the Air Pump heter oljemålningen som Joseph Wright of Derby (1734-1797) målade 1768 (jag kallar målningen Fågelexperimentet fortsättningsvis). Den avbildar ett vetenskapligt experiment utfört av en kringresande vetenskapsman. Scenen utspelar sig i en privatbostad. Därmed förstår vi att experimentet utförs i ett underhållningssyfte, snarare än i ett vetenskapligt sammanhang.
Vi tar plats vid bordet
Fågelexperimentet bygger på en gruppkomposition med 10 personer inblandade. De är samlade kring ett bord. Men kolla, platserna längst fram är lediga! Alltså är vi betraktare inbjudna att ta plats. Dessutom är det en man i röd rock som tittar ut på oss från tavlan. Det är själva vetenskapsmannen som söker kontakt.
Vi får väl säga att målningen huvudperson är vetenskapsmannen. Han som i detta ögonblick har makt över liv och död. Det beror på att han med hjälp av en vacuumpump just nu håller på att suga ut luften ur glaskupan, där en stackars nymfparakit är fångad. På sätt och vis är även den ömkansvärda fågeln huvudperson i målningen, trots sin ringa storlek.
Vetenskapsmannen tycks fråga oss: Ska jag fortsätta experimentet och låta fågeln dö? Eller vill ni att jag avbryter?
Nymfparakiten som i denna stund sakta kvävs och kämpar för sitt liv.Vetenskapsmannen sträcker fram handen med en frälsarlik gest.
Fågelexperimentet och åskådarnas reaktioner
Våra blickar vandrar runt i bilden via personerna som länkas ihop genom gester och blickar. På så sätt skapar konstnären en väldig dynamik i det trånga bildutrymmet. Vi ser vetenskapsmannen och hans åskådare. Bland dem finns en tonårig flicka som inte uthärdar att se på, utan håller för ögonen. En fadersgestalt lägger armen om henne och pekar uppfodrande på glaskupan. Som om han sa: Men kolla nu då (vi har betalat dyra biljetter för det här)! En yngre flicka (systern kanske?) tittar förfärat på fågeln.
”Men hallå, kolla nu! Det är vetenskap!”
En äldre herre sitter försjunken och tittar på bordet. Där står en skål med ett föremål. Kan det vara ett kranium eller kanske en lunga? På så sätt kan vi läsa in en vanitas-tolkning. Alltså en påminnelse att vi alla är dödliga. (Jag har tidigare skrivit om Vanitas, läs gärna inlägget). Ur skålen sticker en pinne upp. Den pekar mot vetenskapsmannen.
Den äldre mannen sitter försjunken i tankar, tycks det.
Pojken och mannen som sitter till vänster i bild är inte lika förfärade som flickorna (ty de är ju män och inte känslosamma fruntimmer). Den äldre av dem håller dessutom på att ta tiden med ett fickur. Kärleksparet bakom dem har bara ögon för varandra och tycks oberörda av stundens drama.
Intresserade åskådare. Notera att herren håller tiden med ett fickur.Vi har bara ögon för varandra!
Till höger, i bakgrunden, ser vi en pojke som hanterar en fågelbur. Vi vet inte om han är på väg att hänga upp den på väggen (eftersom den gjort sitt och fågeln är ämnad att dö). Eller om han ska ta ner den för att fånga in den skonade fågeln.
En cirkel av ljus
Målningen är gjord i så kallad klärobskyr. Det vill säga en övervägande mörk målning med högdagrar som stark kontrast. Ljuskällan är dold för oss. Ljuset kommer strömmar ut bakom glasskålen och lyser upp åskådarnas ansikten.
När man ser hur Wright of Derby behandlat ljuset kanske man kommer att tänka på en annan konstnär, Caravaggio. Men vår konstnär var inte särskilt berest och har därför troligtvis inte sett någon sådan målning. Just det – Caravaggio var ju mästaren på klärobskyr och fick många efterföljare som målade i samma stil, så kallade Caravaggister. I Holland fanns en grupp sådana, Utrecht-caravaggisterna. Vår konstnär kan ha sett målningar av dem, tror vissa.
Eller så var han inspirerad av gruppen Leiden Fijnschilders (holländsk guldålder) som eftersträvade de mest naturtrogna avbildningarna. Likt så många barockmålningar avbildar Fågelexperimentet det mest dramatiska ögonblicket i ett skeende.
Nymfparakiten – Ett exklusivt offer
Hur som helst, låt oss återgå till nymfparakiten (också benämnd som nymfkakadua). Vid tiden var detta nämligen en mycket ovanlig art. Inte alls vanligt förekommande på våra breddgrader som husdjur. Ett fåtal hade importerats från kolonierna som påkostade burfåglar.
Därmed kan vi tolka in vilken tyngd och betydelse konstnären vill ge åt vetenskapen. Wright var nämligen anhängare av alla de vetenskapliga framsteg som upplysningstiden bar med sig. Så till den milda grad att han ville ha en synnerligen sällsynt art till att riskera sitt liv för vetenskapen. I denna målning är det vetenskapsmannen, inte Gud, som har makt över liv och död.
Slutligen vill jag varmt rekommendera National Gallerys imponerande, medryckande och mer djuplodande föredrag om målningen. Om du är i London kan du se målningen där.
Det var allt från dagens fågelskådning! Nu tar vi sommarlov! /Karolina
Numera heter Knutpunkten Helsingborg C och mycket har hänt med byggnadens utseende. Jag besöker det en vinterdag 2023. Mitt sammantagna intryck kan sammanfattas med ett ord; Splittrat.
En gigantisk, påhängd, klumpig och kantig glasrektangel har ersatt den förut så mjukt böljande norrsidan. Som en parasit har glasmonstret krokat an på stationen. På håll syns fortfarande den gamla Knutpunktens glastympanon med den ursprungliga klockan.
Den nya norrfasaden som ställer sig i vägen för den postmoderna arkitekturen..
Den ursprungliga norrfasaden.
Glasrektangel ställer sig i vägen
Men det kan inte hjälpas utan att man får en känsla av att glasburen, liksom med vett och vilja, ställt sig framför den ursprungliga byggnaden och likt ett barn pockar på all uppmärksamhet. Utan överdrift kan man säga att den stjäl showen.
Borta är det lilla buktande tak som var menat att skydda taxipassagerare från vädrets makter. Borta är den fint sammanhållna postmoderna helhet som gamla Knutpunkten och det intilliggande hotellet Marina Plaza utgjorde.
I den väldiga glasfasaden speglas nu staden. Som en hägring. På sätt och vis en postmodern tanke. Berättelser och identiteter tycks ständigt flytande och flyktiga. Glaset uppfattas svagt tonat, även det något som uppskattades av postmodernistiska arkitekter.
Men tyvärr är glasentréns kantighet och dominerande storlek det avgörande för intrycket, som blir tämligen schizofrent. Mötet mellan den nya glastillbyggnaden och den gamla Knutpunkten är bryskt. Lite ironiskt, postmodernt på något vis.
Den nya glasfasaden möter en snutt av den gamla. Notera de postmoderna kolonnerna.
Den nya norrfasaden som ställer sig i vägen för den postmoderna arkitekturen..
Klaustrofobisk entréhall
När man träder in genom den nya huvudentrén är det första man slås av att luftigheten och rymden i den ursprungliga centralhallen är borta. Ljuset och interaktionen mellan våningarna likaså. Nu träder man in i en klaustrofobisk tunnelliknande ankomsthall, vars tak består av längsgående lameller med infällda lysrör.
Ny klaustrofobisk tunnelliknande ankomsthall, vars tak består av längsgående lameller med infällda lysrör.
Sänkt tak på grund av tillbyggt mellanplan.
Borta är den luftiga, böljande glashallen.
Tanken har säkert varit att skapa en riktning och en dynamik i hallen, ”ränderna” i taket rör sig i riktning mot spårnedgångar och bussterminal. Idag drar inte färjorna flest resenärer. Tåg och buss är Centralens dominerande färdmedel, så det känns naturligt att ändra på byggnadens ursprungliga dynamik och att förstärka riktningen som de flesta resenärer färdas. Men kombinationen av ränderna och de alltför starka lysrören ger nästintill en psykedelisk effekt.
Marmorgolvet ersatt av trist sten
Det ursprungliga vackra och dekorerade marmorgolvet är utbytt mot en grå intetsägande enhetlig stenläggning. Åtminstone i entréhallen och på första våningen. Men om man tar sig upp till färjorna får man bevittna något intressant. Här finns originalgolvet kvar!
Det postmoderna golvet på gatuplan med sitt lekfulla mönster är nu ett minne blott.
Så här ser det nya golvet ut.
Det rutmönstrade golvet är numera enhetligt grått. Den postmoderna dekorglädjen är borta.
Även på mellanplan är det postmoderna golvet ersatt av en ny intetsägande yta.
Här möts en snutt av det gamla golvet med det nya. Det ger ett splittrat intryck.
Tar man sig upp till färjeterminalen återfinner man originalgolvet…
Men inte bara det. Här finns även den översta buktande delen av den ursprungliga norrsidans böljande glasparti att beskåda. Hitupp nådde tursamt nog inte renoveringsivern. Ett stycke bevarad 90-tals känsla triumferar.
Tidsresa i trappan
När man tar sig an trappan för att nedstiga till centralhallen känner man sig som en tidsresenär. Den ursprungliga stenbeläggningen i översta trappan har bevarats. Den är murrigt brun och varm i tonen. Likaledes bevarat är det ursprungliga vita nötta räcket med glaspanel. Men med ett enda kliv, när ens ena fot lämnar det nedersta trappsteget och landar på nästa våning, lämnar man abrupt 90-talet och sätter foten på 20-talets grå golvbeläggning. Upplevelsen är spektakulär!
Med tanke på postmodernismens böjelse för att ta saker och ting ur sitt sammanhang och att sammanfoga material och influenser från vitt skilda epoker, skulle man kunna tänka sig att vad som skett här faktiskt känns passande. Med tanke på byggnadens historia.
Men i stället uppstår ett oroligt möte. En paradox. Det här materialmötet fungerar inte. Helt enkelt därför att det inte finns en arkitektonisk tanke bakom mötet. Mer troligt är att ekonomiska incitament har varit avgörande. Överhuvudtaget saknas ett arkitektoniskt helhetsgrepp, en konsekvens, i omdaningen av byggnaden.
Bussterminalen skonad
Bussterminalen är, tack och lov, i stort sett orörd. Likaså perrongerna och rulltrappsnedfarterna till spåren. Några intressanta fynd, avlagringar från olika tider, finns dock att finna i busshallen. Som till exempel ett sirligt gångräcke med växtmotiv som troligtvis är tänkt att förstärka känslan av grönska och lummighet som man vill uppnå vid den entrén, men som arkitektoniskt inte alls passar in i helheten. Det utgör ett visuellt störningsmoment. Detsamma gäller för en sidoingång till bussvänthallen som har försetts med en massiv träportal. Lite oklart varför.
Ny massiv träportal leder från busshallen till centralhallen.
Det typiska postmoderna kaklet har klarat livhanken och finns kvar.
Ett desperat försök att skapa växtkänsla bland den gråa betongen.
Var det nödvändigt?
Vän av ordning kanske vid det här laget frågar sig; Var det då inte nödvändigt att uppgradera Knutpunkten för att möta dagens och framtidens behov? Svaret på den frågan är att det självklart var det. Lika självklart som att byggnaden själv kom till genom ett nödvändigt och efterlängtat stadsomdaningsprojekt en gång i tiden.
Utan Knutpunkten hade män (och kanske även kvinnor?) med flaggor fortfarande rullat godståg genom stadens centrum och staden hade haft två järnvägsstationer. Med det sagt kanske frågan kan nyanseras en aning; Var det verkligen nödvändigt att göra förändringarna på ett sådant sätt att man till stor del utplånade byggnadens identitet?
Postmodernismen – Ett lätt offer i snabba tider
Det stora problemet för postmodernistisk arkitektur är att denna epok inom arkitekturhistorien är försvinnande kort och farligt nära oss i tid. Mästerverk från epoken hinner sällan uppmärksammas i tid och de är lätta offer för omdaning och rivning.
I en samtid då pendeln svänger allt fortare och då yta och likformighet premieras, måste vi slå vakt om dessa byggnaders skyddsstatus. Oavsett om man tycker att postmodern arkitektur är svulstigt vulgär och pastischartad, eller frigörande lekfull och kreativ, så behöver vi enas om att epokens byggnader faktiskt är viktiga monument över sin samtid.
Prägling för livet
Jag tror att intryck och miljöer som vi människor möter i vår barndom har en förmåga att prägla oss för livet. I mitt fall har tidiga minnen av destruktiva rivningar av vackra nötta hus gett mig en varsam inställning i förhållande till äldre tiders artefakter.
Rivningen av gamla Helsingborg C och uppförande av det monstruöst stora nya Knutpunkten, ärrade generationer av Helsingborgare. Man ska aldrig underskatta värdet av en plats betydelse. Ändå gör vi gärna om samma misstag gång på gång. Nu finns det snart inte fler gamla sekelskifteshus kvar att riva och många av modernismens mest representativa skapelser åtnjuter idag skyddsvärde.
Nu ligger i stället nästa generation byggnader risigt till. De byggnader som tillkom under min uppväxt. Byggnader som förvaltar de postmoderna arkitekternas idéer och drömmar. Byggnader som Knutpunkten.
Låt oss minnas tiden då grävskopskäftar och rivningskulor åt upp svunna tiders pärlor i stadsrummet. Låt oss sörja byggnader som försvunnit. Men låt oss för tusan inte göra om samma misstag igen. Låt oss ta hand om det arv vi har att förvalta, efter den tid då postmodernismen kom till stan!
Denna serie är författad av Désirée Lennklo, konstvetare och intendent vid Tomelilla konsthall.
Sju år gammal bevittnade jag gråtandes hur Helsingborgs centralstation pulveriserades som ett led i den det stora omdaningsprojekt som city stod inför. Fram till dess hade staden haft två järnvägsstationer. En för trafik norrut (Helsingborg F) och en för trafik söderöver (Helsingborg C). Vid den norra stationsbyggnaden angjorde även färjorna som trafikerade HH-leden och på Hamntorget invid hade länsbussarna sina hållplatser.
Det gällde att som resenär planera sitt resande. För den oinvigde var det lätt att hamna på fel station, och förflyttningar mellan de två stationerna innebar ett otympligt kånkande på bagage.
Helsingborgs Centralstation fotograferad från Stadsparken i mitten av 30-talet. Spår och perronger låg bakom byggnaden, väster om stationen. Bildkälla: Wikipedia
Bangårdseländet
Till det kan läggas det faktum att det längs Drottninggatan/Järnvägsgatan gick ett förbindelsespår mellan Helsingborg F och Helsingborg C. Varje gång ett godståg skulle färdas genom centrum gick den SJ-anställda ”Mannen med flaggan” framför tåget och varnade övriga trafikanter.
Problematiken gick under benämningen bangårdseländetoch var ett fenomen som alla Helsingborgare var välbekanta med. Alla var därför införstådda med att ”något” måste göras. Men långt ifrån alla insåg vad detta ”något” skulle bli.
Vy över ”bangårdseländet”.
En smärtsam men genial lösning
Lösningen på stadens logistikproblem skulle bli smärtsam, omdebatterad och dyr. Men faktiskt, med facit i hand; Genial. Järnvägsspåren skulle komma att grävas ner mellan Helsingborg C och Helsingborg F och en ny station skulle byggas som förenade alla färdmedel; tåg norrut/söderut, bussar och färjor.
Som vid alla stadsomdanande projekt av vikt utlystes en arkitekttävling. Arkitekt Ivar Krepp knep vinsten och på den vägen var det när Helsingborg fick en ny station och kanske, en av Sveriges viktigaste postmoderna byggnader.
Tåg, bussar, färjor – Smidig lösning i tre plan
Knutpunkten, som det vinnande förslaget kallades, löste elegant logistikproblematiken i vertikala nivåer där alla färdsätten samlades i en gemensam hall. I en tredimensionell lösning placerades tåg under jord, bussar i markplan och färjor överst.
Genom en luftig och överskådlig central hall nåddes enkelt alla färdmedel, samt butiker, restauranger och kontor som också införlivats i stationsbyggnaden. Den centrala hallen med sin enorma takhöjd och böljande glaspartier mot norr, förde tankarna till en flygplats, eller möjligen till en medeltida katedral.
Knutpunkten med böljande glaspartier mot norr.
Interiören kändes generös och högtidlig, och jag minns hur jag som 11-åring bevittnade invigningen av den imponerande byggnaden och senare hur vi i min familj började erövra terminalen. Ta våra första resor över sundet och till Malmö, därifrån.
Att röra sig mellan våningsplanen och navigera i bussterminalen fick mig att känna mig stor på något sätt. Att äta på Mac Donalds blev till ny rutin i samband med resande. Det kändes faktiskt som att man fick vara med och skapa historia! Knutpunkten var den nya tiden personifierad.
Helsingborg – Som en ny stad
Knutpunkten invigdes 1991 och i och med det kan man med fog säga att Helsingborg blev till en annan stad. En ny stad. Med nya möjligheter. Och nya utmaningar. Att byggnaden betydligt förenklat resandet stod snart klart.
Men Knutpunktens omfång vållade kritik. Byggnaden upptar flera stadskvarter och skymmer havsutsikten för husen mittemot. Vidare såg Knutpunkten utvändigt inte riktigt ut som en station. I vart fall inte som stationer ur det förgångna brukade se ut. Vad kritikerna kanske inte förstod var att Knutpunkten på denna och flera andra punkter kvalade in som ett ypperligt exempel på postmodern arkitektur.
Eftersträvansvärd tvetydighet
Utsidan behövde helt enkelt inte skvallra om insidans innehåll. Tvärtom. Att uppnå ett tvetydigt yttre var eftersträvansvärt inom den postmoderna doktrinen. En stationsbyggnad kunde mycket väl förväxlas med ett shoppingcenter eller ett kontorskomplex.
Ännu hellre kunde gränserna för en byggnads ändamål helt suddas ut. Vilket också sker i Knutpunkten där, för stationen, orelaterade företags kontor residerar.
Fräck fragmentering
Att fragmentera en komplex byggnad i flera byggnadskroppar var också ett postmodernt grepp à la Mode år 1991. Knutpunkten består av fyra 3-våningar höga byggnadskroppar utmed Järnvägsgatan. Byggnadskropparna är sinsemellan lika, men inte identiska, och de är alla osymmetriska och har särskiljande detaljer. Detaljer såsom böljande glaspartier eller markerade uppskjutande hörn.
Fasadernas binds ihop av en enhetlig crèmefärg samt en sockel av röd, polerad och opolerad granit. Taksprång och plåtdetaljer är mintgröna. Samtliga byggnadskroppar är konstruerade med ett atrium i mitten.
Fasaden utmed Järnvägsgatan.
Typisk postmodern lek med bandad sockel och ömsom slät och välvd form.
Det typiska postmoderna kaklet har klarat livhanken och finns kvar.
Typiskt postmodernt spröjsat fönsterparti.
Atriumgårdarnas tak består av glaspyramider, med undantag för byggnadskroppen som innehåller stationsdelens centralhall. Den byggnaden har i stället ett tunnvalvsformat glastak över atriet, vars norra gavel bildar ett slags tympanonfält i vilket en stor klocka är placerad. Utvändigt skulle man kunna säga att klockan är ett av få tecken som tyder på att Knutpunkten är en stationsbyggnad.
Fram till för ett par år sedan bjöd stationens norrsida på en påfallande en visuell koppling mellan de böljande glasvågorna och det intilliggande havets vågor. Norrsidans mjuka former avslutades i ett litet utskjutande takparti ovan den trottoar där taxipassagerare och turistbussresenärer kunde vänta.
Norrsidans utskjutande takparti.
Sveriges viktigaste postmoderna byggnad?
Knutpunkten var, i all sin postmoderna prakt, trots vass kritik, en byggnad som lyckades att uppfylla sitt syfte. Knutpunkten blev byggnaden som löste Helsingborgs logistiska problem och som förde staden in i framtiden. Som en oförutsedd bieffekt kunde Helsingborg dessutom stoltsera med en av Sveriges kanske vackraste och viktigaste postmoderna byggnader.
Men framtiden skulle visa sig vara allt annat än mild och tacksam gentemot en byggnad som Knutpunkten. Förändrade resvanor och nya estetiska ideal skulle mana fram förändringens vindar att ännu en gång blåsa över staden. Knutpunkten skulle helt enkelt uppdateras och resultatet, kan man argumentera, är diskutabelt.
I nästa inlägg får du veta hur Knutpunktens postmoderna kännetecken helt nyligen blivit brutalt och skandalöst misshandlade. Missa det inte!
Désirée Lennklo berättar om när postmodernismen anlände till hennes hemstad och chockerade Helsingborgarna. Désirée är konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall. I denna första del beskriver hon bakgrunden till det postmoderna stationsbygget Knutpunkten.
Désirée Lennklo, konstvetare och intendent på Tomelilla konsthall.
Att vara barn i Helsingborg på 1980- och 90-talen talen innebar en barndom i en stad i vardande. Helsingborg höll på att göra bokslut över sitt förflutna för att ikläda sig en ny kostym. Jag visste det förstås inte då, men klädedräkten som min stad höll på att byta om till var den postmoderna skruden.
Än mindre kunde jag vid den tidpunkten ana att postmodern arkitektur, och kärleken till densamma, skulle komma att bli en stor del av mitt liv. Det jag dock var smärtsamt medveten om var att jag vurmade för gamla hus. Jag vurmade så mycket om kåkar att tårarna rann nedför mina rosaskimrande barnakinder varje gång ett gammalt hus i staden föll offer för rivningskulor och grävmaskinskäftar.
Rivningsraseriet
Rivningar var en tämligen frekvent tilldragelse i 1980-talets Helsingborg. På det mindre bemedlade söder och i det välbärgade city, på industriområdena och i stadens utkanter.
Överallt försvann det hus som hade något att berätta. Hus där liv levats, hus där lager av stadens historia fastnat i väggarna. Hus som skapats med stor hantverksmässig skicklighet och en omsorg om de små detaljerna. Hus i nystilar. Hus i sekelskiftesarkitektur. Hus som en gång hyst stadens fattiga och rika, industrier och små affärer.
Dessa byggnader må ha varit i behov av omvårdnad. Men var det verkligen nödvändigt att riva dem? Och vad kom då i deras ställe? Initialt; gapande hål och grusplaner. Men efterhand, likt plomber i den kariessanerade munnen, anlände byggnader som fyllde igen luckorna. En kavalkad av pasteller och primärfärger. Burspråk, taksprång, fönsterspröjsar, loftgångar, tinnar och torn. Frontoner, flexibelt komponerade kapitäl, böljande former och kolonner utan synbart bärande funktion och en materialkombination som inte sett sitt motstycke sedan barocken. Postmodernismen hade kommit till stan!
Typisk postmodern byggnad: Lägg märke till de mintgröna kolonnerna som flirtar med klassicismen, den klargula fasaden med infällda kakeldetaljer, bottenvåningens teglade fasad och den röda fönsterinfattningen.
Typisk postmodern byggnad: Notera frontonen (den triangulära gaveln) som flirtar med klassicismen, de blåa detaljerna, de spröjsade fönsterna, lunettfönstret längst upp, de infällda färgade blocken och fasadens kosmetiska fogar.
Typiskt postmodernt bostadshus: Lägg märke till burspråken, de spröjsade fönsterna och balkongens triangelformade tak, ett så kallat ”tympanon”, en vink till klassicismen.
Postmodernismen bryter med funkisen
Det kan vara svårt för en nutida människa att inse hur trendbrytande postmodernismen var då den kom. Och varför arkitektoniskt viktiga postmoderna byggnader alltså behöver skyddas. Därför ska jag nu sätta postmodernistisk arkitektur i sin rätta kontext.
I decennier före postmodernismens intåg, hade modernismens funkisartade arkitektur hållit städerna i ett järngrepp. Ett avskalat ideal, där historiska referenser lyste med sin frånvaro, passade som handen i handsken för en tid präglad av framåtsträvande, gemensamma samhällsprojekt och social ingenjörskonst.
En ny tid krävde nya estetiska ideal och det förflutna tilldelades ingen som helst vikt. Funktion och effektivitet överordnades allt annat i såväl stadsplanering som arkitektur.
Stordrift och rationalitet får stryka på foten
Men sen kom 1970-talet. En tid märkt av energikriser och brytningen mellan industri- och tjänstesamhälle. Därtill led Sverige av ett överskott på bostäder, tack vare vår megalomana byggfrenesi som skapat byggnader, stadsdelar och förorter som vi inte lyckades fyllas fort nog med hyresbetalande invånare.
Dessa fenomen i tiden manade till ett ifrågasättande av den stordrift och rationalitet som tagit oss dit. Samtidigt stegar herrar såsom Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi upp i strålkastarljuset på den internationella arkitektscenen. Deras idé om en mer fragmenterad, individualistisk och lekfull arkitektur, med lånade historiska attribut, kändes fräsch och intressant.
Kanske vore det när allt kommer omkring inte så dumt att i det gemensamma rummet återinföra vackra och igenkännbara element som skapar förankring och blickfång för de människor som befolkar platsen?
Modernismen imploderar
Den fullkomligt förhärskande teorin om alltings utbytbarhet som kännetecknar modernismen började sakta men säkert skaka i sina grundvalar, för att till slut implodera i ett moln av damm. Ett moln av damm inte olikt de moln av rivningsdamm som så ofta bäddade in min barndoms Helsingborg. Ur rök och aska skulle sedan postmodernistiska arkitekturteorier resa sig och avteckna sig i den samtida arkitekturen.
Less is a bore – Postmodernismen gör entré
Regelrätta stilmässiga regelbrott uppmuntrades. Byggnader kunde plötsligt och oproblematiskt innehålla motstridiga influenser från olika århundranden. Dessutom lät sig postmodernistiska arkitekter ofta inspireras av platsers historier och av intilliggande bebyggelse. Arkitektoniska hyllningar och arkitektoniska parodier samsades, sida vid sida, i en och samma byggnad.
För vem kan egentligen avgöra vad som är en parodi och vad som är en hyllning? Det verkade inte finnas någon som helst hejd på fantasin och expressiva och unika byggnader strösslades ner över städerna. Sinsemellan kunde de vara mycket olika varandra, men en sak hade de gemensamt; Inställningen att allt är tillåtet och att Less is a bore!
I min hemstad blev arkitektonisk humor och historiska hintar alltmer vanligt förekommande i stadsrummet takt med att jag närmade mig mellanstadiet. Jag hade vänner som flyttade in i postmoderna hyreshus á la loftgångsstil, med burspråk, sprängda frontoner, spännande vinklar och vrår och fasaddekorationer. Dessa hus var på insidan ofta något helt annat än vad utsidan avslöjade.
Men ingenting kunde helt förbereda staden på det som komma skulle!
