Ahh… Inget är för evigt. Här kommer mitt sista inlägg på bloggen.
Under den senaste tiden har jag känt mig färdig med bloggandet. Därför är det dags att knyta ihop säcken.
Och jag tar sats i min barndom. I min ägo finns en stor oljemålning av konstnären Axel Olsson (egentligen Bror Axel Olsson – inte att förväxla med Halmstadgruppens Axel Olson). Målningen föreställer en skogsväg som övergår från mörk, tät granskog till en ljus bokskog.
Jag ärvde tavlan efter mina föräldrar. På så sätt är den ett fint minne från mitt barndomshem och min mors kärlek till konst. Dessutom påminner den om det landskap där jag växte upp, där bokskogen Bökenäset utgjorde en underbar plats för skogspromenader.
Men faktum är att jag som barn var arg på målningen! Anledningen var att jag inte alls kunde begripa hur min mor kunde betala oerhörda 10 000 kr för detta verk! Självklart tyckte jag att hon kunde ha använt pengarna till något roligare som också inbegrep mig. Som en semesterresa eller rullskridskor till mig. Alltså var jag egentligen förnärmad på mor min, men det gick ut över konsten.
Jag var så uppretad att jag faktiskt skadade målningen. Jo, du hörde rätt! På några ställen där färgen stelnat i extra tjocka sjok pillade jag bort några flagor.
Nu, efter att ha mognat och själv lärt mig att älska konst, förstår jag min saliga mors inköp till fullo. Att bli blixtförälskad i ett verk, ha lyckan att få köpa och njuta av det, framstår som fullständigt självklart. De pinsamt nakna fläckarna i duken finns fortfarande kvar. En vacker dag ska jag plocka fram mina färger och varsamt återställa duken. Det kommer både mor och konstnären Axel att gilla. Jag är säker på att de tittar på från den dimension där de befinner sig nu.
8 år med bloggande är nu till sin ända. Jag kommer att fortsätta skriva om konst, fast på andra sätt. Bloggen kommer att finnas kvar, men inte uppdateras. Snipp snapp snut, så tar Livet och Konsten slut. Tack alla ni läsare som följt mig och kommit med glada tillrop genom åren!
Fredrik Strid är konstnären som känner en fascination över fåglar, men också en frustration över att inte kunna komma dem nära. Han bor på landet, utanför Uppsala. I närheten finns en vassjö med många olika arter. Men Fredrik upplevde att han saknade tålamod att vara ute i fält och skåda. Istället ledde nyfikenheten på fåglar till ett omfattande konstnärligt projekt, Alla fåglar i Sverige. Jag hade glädjen att få prata med Fredrik om det.
Fredrik berättar att det processbaserade verket startade redan 2018. Då beslutade han sig för att ägna sig åt skulptural fågelskådning. Målet var att skulptera alla Sveriges fåglar i naturlig storlek.
Att finna förlagor
Genom att studera Svensk Fågelatlas kunde han komma fram till en generell förlaga för varje art. Svensk Fågelatlas bygger nämligen på Sveriges Ornitologiska förenings inventering och beskrivning av de arter som förekommer här. Dessutom tog han hjälp av andra källor, såsom Fågelguiden (Svensson, Zetterström, Mullarney) och appen Fågelguiden (Collins).
Svensk Fågelatlas beskriver 274 fåglar, varav 17 tillfälligt häckande. Fredrik valde att skulptera 257 arter och utelämna de tillfälligt häckande.
Första steget i processen blev att hitta en avbildning där fågeln tydligt framstår i profil. Sedan modellerade han fågeln till naturlig storlek i lera. Tack vare de skriftliga källorna kunde han få proportioner och storlek korrekt. Alla fåglar sitter på en liten sockel.
När lerfågeln var färdig tog han form på den med silikon och en gipskappa. Därefter kunde han ta loss silikonformen och gjuta fågel med stearin. Han infogade också en ljusveke i fågelns huvud. Själva modellerandet gick ganska fort, men formtagning och gjutning var mödosamt. Det krävdes också att Fredrik finputsade och retuscherade den gjutna fågeln med hjälp av varm stearin.
Sammantaget var processen tidskrävande, men viktig för att skapa närhet till varje fågel och visa den omsorg. På så sätt liknar Fredriks arbete mycket fågelskådarens uthållighet i fält. I snitt har varje fågel tagit tre arbetsdagar att färdigställa.
Att gjuta i stearin
Jag blev nyfiken på stearinets fysiska egenskaper för en konstnär. Till skillnad från exempelvis brons, är stearin ett ovanligt material för en skulptör. Fredrik berättade att det är mycket svårt att gjuta med stearin. Det beror på att det krymper.
En annan utmaning är att det kan spricka, särskilt när det kommer till de större fåglarna. Fåglar större än en spillkråka krävde specialbehandling. Därför göt han stora arter ihåliga. Men mindre arter fungerade att göra helgjutna. På varje sockel har Fredrik fäst en spik med ett litet snöre. I snöret sitter en liten lapp med fågelns svenska, engelska och vetenskapliga namn.
Men varför stearin?
Fredrik berättar att han valde stearin för att det bär på intressanta symboliska egenskaper. På grund av det ofärgade materialet blev fåglarna till en slags vita spöken, en skulptural spegling av naturen. Därtill är stearin utvunnet ur animaliskt fett. Därmed blir skulpturerna en symbol för kretslopp och en slags konstnärlig reinkarnation av naturen.
Sist men inte minst så är stearin ett förgängligt material med potentiellt kort livslängd. Ljusveken i fåglarnas huvuden understryker detta faktum på ett högst påtagligt sätt. Därför ekar verket Alla fåglar i Sverige tillbaka på ett klassiskt motiv i konsten: Vantias. Det vill säga: en påminnelse till människan om att livet är ändligt och att döden är att vänta för oss alla. I renässans- och barockstilleben är just stearinljus som brinner (eller nyss blivit släckta – ibland syns en rökslinga) symbol för livets flyktiga karaktär. Och i dagens kontext med global uppvärmning och artdöd blir symboliken extra aktuell.
Att tända ett ljus är också ett sätt att skapa en stämning, att försätta oss mer i kontakt med våra känslor och fokusera våra tankar. Vi kan tända ett ljus till minne av någon, eller för att samla oss i ett mer harmoniskt känsloläge.
Vanitalsstilleben av Barthel Bruyn, 1524.
Alla fåglar i Sverige på Skissernas museum
Fåglarna bildar tillsammans ett gemensamt verk. Det visas i ett hyllsystem som bildar ett enkelt kabinett. Därmed blinkar verket åt traditionen med museernas naturaliesamlingar och även kuriosakabinetten. Där skulle åskådarna förundras och imponeras över naturens skapelser, snarare än att faktiskt lära sig något.
Fredriks verk visas på Skissernas Museum 21 mars – 22 september i år (2024), i utställningen Making Nature. Där visar han också det platsbyggda skulpturverket Eko. Det består av mattsvarta pallkragar med en svart gegga som letar sig ut från pallkragarnas glipor och rinner ner mot golvet.
Till skillnad från de bräckliga stearinfåglarna är Eko monumentalt och massivt. På ett symboliskt sätt pekar det på museernas samlande och klassificerande. Den glansiga geggan som rinner ut kanske berättar om människans hopplösa projekt att med vetenskapliga system försöka fånga, och göra sig herre, över naturen. Eko är en slags svart skugga av en nedpackad museisamling. En samling av kunskap och föremål som ständigt behöver skrivas om, aktualiseras, sättas i ny kontext.
Boken Alla fåglar i Sverige av Fredrik Strid
Fredrik Strid har också gett ut en egen fågelbok, som handlar om projektet. Den heter så klart Alla fåglar i Sverige och innehåller bilder från arbetet med fåglarna ateljén, tagna av Mattias Lindbäck. Jonas Örtemark, Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Leif Holmstrand har bidragit med texter. Den går att köpa i Skissernas shop.
Andra fågelverk
Vi samtalade i över en timme och pratade också om en annan känd konstnär som gav sig själv i uppdrag att skildra ett lands alla fåglar, nämligen John James Audubon (läs gärna mitt tidigare inlägg om honom).
Dessutom tipsade Fredrik om Öjvind Fahlströms ljudverk Fåglar i Sverige som sändes i Sveriges Radio 1963. Verket är en komposition eller dikt där konstnären utgått ifrån Erik Rosenbergs klassiska fälthandbok i ornitologi, Sveriges fåglar. I den formulerade författaren för första gången onomatopoetiska transkriptioner av fåglarnas läten. Det innebär försöka översätta ett läte till text. Fredrik berättade också att han gärna lyssnar på fågelrelaterade radioprogram, till exempel P2-fågeln.
Några dagar efter vårt mycket givande samtal fick jag med posten hem Fredriks fina bok, med en personlig hälsning till mig. Liksom Fredriks fåglar har den ett ofärgat omslag, med en präglad fågelsiluett på framsidan.
Pressvisning på plats
Som final gick jag på pressvisningen och fick träffa Fredrik på Skissernas. Det kändes speciellt att se alla fåglar på plats. I utställningen visas även en mycket informativ film där Fredrik berättar om sin process under tiden han skapar en fågel. Det är fascinerande att se hur en fågels karaktär faller på plats genom exakt rätt storlek och böj på näbben.
Fredrik och jag på pressvisningen.
Fredrik beskriver sina källor.
Fåglarna på plats på Skissernas museum.
Verket Eko.
Lerfåglarna visas också, eftersom Skissernas museum visar den konstnärliga processen.
Här syns formarna, ”kapporna”.
Och här är vi igen!
Skissernas ordnar en mängd arrangemang under utställningens gång. Det kan du läsa om i deras kalender. Du kan läsa mer om Fredriks konstnärskap på hans hemsida.
Och fina tidskriften Vår Fågelvärld (nr 2/2024) har gett mig möjligheten att skriva en artikel igen, du hittar den som pdf nedan.
Idag bjuder jag på några minnesvärda och smått absurda ögonblick ur min personliga minnesbanksom bildpedagog, konstvetare och bloggare.
Göra väsen
I början var bloggen ett sätt för mig att ta ett eget utrymme i en tillvaro som faktiskt var ganska dyster. Av olika anledningar hade jag förlorat mig själv och min självkänsla. En klok person uppmanade mig att ”göra mer väsen” av mig. Alltså uttrycka mig så att andra kunde ta del av mina tankar. Till exempel genom att blogga.
WordPress
I samma veva gick jag en kurs i WordPress. Vi var ett litet gäng på tre personer som tappert framhärdade med icke fungerande Wi-fi på Skanörs bibliotek. De andra deltagarna var en pensionerad sjuksköterska samt en äldre herre som presenterade sig som ”musdoktor”.
Vad ”musdoktor” innebär har till stor del förblivit ett mysterium och lett till vilda spekulationer, men vi gissar nu att han sysslade med läkemedels-laborationer. Hur som helst, det var där jag lärde mig WordPress.
Från gagg till snärt – förhoppningsvis…
I början publicerade jag långa och gaggiga inlägg. På den tiden fattade jag inte att man ska skriva på ett visst sätt för webben. Men med tiden har jag lärt mig mer och mer, bland annat genom så kallad sökmotors-optimering (SEO) och läsbarhetsanalys. På så sätt har inläggen förhoppningsvis blivit mer snärtiga och lättillgängliga.
En vän och f d kollega lärde mig att trixa med Google Search Analytics för att Livet och Konsten ska hamna högt upp när folk googlar. På så sätt har jag lyckats bräda både Per Morberg och hans kokbok samt en bok om Jenny Nyström.
Kontaktad av Pierre Schori
Ett minnesvärt ögonblick för Livet och Konsten skedde när ingen mindre än Pierre Schori kontaktade mig. Han hade läst ett av mina inlägg (det om Utvandrarmonumentet i Karlshamn). Eftersom han skrev på en bok om Amerika-emigranterna, ville han veta mer och bad mig ringa upp! Inte varje dag man blir kontaktad av en sosse-pamp. Tyvärr var jag så överväldigad att jag nog inte lyckades konversera på något lyckat sätt…
Skärmdump på Pierre Schoris kommentar från mars 2020.
Öden och äventyr: Att reparera en mekanisk hyena
Under mina år som intendent och konstpedagog har jag hamnat i flera absurda och roliga sammanhang. Som till exempel den gången jag tillsammans med vår utställningstekniker fick operera en mekanisk hyena av konstnären Lars Brunström. Min uppgift blev att smeta in hyenans päls med lervälling.
Jag lagar en mekanisk hyena tillsammans med utställningsteknikern Ed Menton på konsthallen vid Falsterbo Strandbad, 2016. Observera att hyenorna var konstgjorda och inte uppstoppade.
Öden och äventyr: Att jobba som Skurgumma
Att installera konstutställningar är superspännande. Det beror på att varje utställning genererar en helt ny uppsättning utmaningar att lösa. Därför får man hela tiden lära sig nya saker, träffa nya människor och tänka utanför boxen. Tvärtemot vad många tror, är jobbet sällan lugnt och problemfritt. Folk kanske får den uppfattningen eftersom att den färdiga utställningen ser väl avvägd ut, har fin installation och så vidare. Jobbet bakom syns inte!
Exempelvis tillbringade jag flera dagar på Trelleborgs museum med att tvätta bort ritkol från konsthallens väggar. Vi var ett litet tappert gäng som mot klockan frenetiskt kämpade med dammsugare och skumgummisvampar för att skura bort den gamla utställningen. Den konstnärliga friheten skapar ibland oanade konsekvenser…
Medan jag stod och gnodde bort ritkol, spatserade Trelleborgs påfåglar utanför och tittade nyfiket in genom salens fönster.
Öden och äventyr: Stammisar
Under mina år i Falsterbo lärde jag känna många snälla och intressanta besökare. Jag har tidigare beskrivit när jag fick en synnerligen bisarr affisch av konstnären och stammisen Sture Johannesson. Läs gärna!
Livet och Konsten på högskolan
Helt nyligen har Livet och Konsten agerat som referensläsning för studenter vid Högskolan i Halmstad. Närmare bestämt i kursen Design och Arkitektur. Det var en lärare som googlat sig fram och hittat mitt inlägg om miljonprogrammet. Hon tyckte det skulle kunna inspirera hennes studenter att titta närmare på sin närmiljö!
Kransnedläggning på kyrkogård
2022 hade jag det roliga uppdraget att koordinera en stipendiat-vistelse på Tomelilla konsthall. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. På invigningsdagen var det högtidligt med pressvisning, lokala politiker och stipendiaten Michael Whelan. I uppdraget ingick att lägga ner en krans på donatorn Sten Malmquists föräldragrav. Även förra året fick jag samma uppdrag. Då var det den polska konstnären Magdalena Kleszynska som gästade Tomelilla. Ett kul, omväxlande och kreativt uppdrag. Magda är en underbar person och vi blev goda vänner.
På väg till kyrkogården. Till höger Michael Whelan, stipendiaten.Här står Michael och jag med breda leenden på Tomelilla kyrkogård. En märklig bild, med tanke på miljön. Men vi tror att även donatorn Sten Malmquist log i sin himmel, nöjd över att hans generösa donation kommer Tomelilla till godo.
Gästbloggare
För att vidga bloggens innehåll och perspektiv har jag nöjet att få bjuda in intressanta gästbloggare med jämna mellanrum. Henrik Rogowski, Anneli Magnuson, Ulf Westerberg och Petter Pettersson har hittills berikat Livet och Konsten med sina berättelser. Och fler gäster är på ingång, kan jag avslöja redan nu.
Det var allt jag ville hälla ut från minnes-säcken idag! /Karolina
I min ägo har jag två små glänsande prydnadsgranar i trä. Lack i klara färger och glitter ger dem ett exotiskt, nästan orientaliskt utseende. De går att öppna, som ryska babuschka-dockor. Inuti finns mindre tomtar och snögubbar – och en babuschka. Dessvärre har de blivit laddade med några olustiga associationer.
Jag köpte pyntet på en liten julmarknad anordnad av Svenska kyrkan i Trelleborg förra året. Församlingen hade besök av belarusiska nunnor från St Elisabeth-klostret i Minsk. De sålde julpynt till förmån för behövande. På så sätt kunde jag förena shopping med en god gärning. Förutom granarna köpte jag två lackade hårspännen.
Vem i hela världen kan man lita på?
Så i år tänkte jag kolla upp om nunnorna var på återtåg till Trelleborg för att idka handel. Men det var de icke. Däremot fann jag i mina efterforskningar att dessa nunnor uppenbarligen skänkt sina krimskrams-intäkter till diktatorn Lukasjenko. Det finns grävande journalistik som bevisar det. Pengarna har gått till Belarus stöttning av Rysslands krig i Ukraina.
Dessa skenheliga nunnor har de senaste åren varit runt i flera församlingar och dragit in kosing under falsk flagg.
Solkat julpynt
”Men det kunde ju inte du veta”, tröstar pojkvännen. Nä, det kunde jag inte. Men nu är ju de vackra granarna och hårspännena inte lika vackra längre. Ett osynligt lager olustig lack har tillkommit.
Har du varit med om att något vackert blivit förstört på liknande sätt? Skriv gärna och berätta genom att kommentera nedan.
Hur som helst, jag önskar mina läsare en god jul och ett gott nytt år. Må ert julpynt förbli fritt från räliga kopplingar och associationer! /Karolina
I min ungdom, för ca 25 år sedan lyssnade jag intensivt på det brittiska popbandet Pulp. Bandets trådsmala och karismatiska sångare hette Jarvis Cocker. Döm av min förvåning när jag härförleden upptäckte att han också gjort en dokumentärserie om särlingskonst. Dessutom en riktigt medryckande sådan!
Denna CD spann mycket i mitt hem på den tiden då det begav sig (1990-tal).
Särlingskonst – Outsider art – L´art brut
Särlingskonst är den svenska termen. Det innebär konst skapad av människor som stått helt utanför den etablerade konstvärlden. Upphovspersonerna har själva inte uppfattat sig som konstnärer eller att de skapat konst. Ofta handlar det om ”livsverk” skapade av enkla material. Exempelvis stenformationer, snäckor, gammalt porslin, skrot och så vidare.
Palais Idéal i Hauterives, skapat av brevbäraren Ferdinand Cheval. Det har gjorts en fin spelfilm om Chevals öde, Brevbäraren som byggde ett palats.Salvation Mountain i Calipatria, California, skapat av Leonard Knight.
Med Cocker som ciceron
Cocker reser runt i Frankrike, USA, México, Belgien, Schweiz och Indien. Där besöker han dessa udda platser där ”särlingarna” uppfört sina spektakulära skapelser. Emellertid är de flesta av särlingarna döda sedan länge. Kvar finns bara resterna av deras verkligt udda miljöer. Ibland har någon släkting eller lokal förening tagit på sig ansvaret att förvalta platsen. Men ofta har mycket bara hamnat i förfall.
Drivkrafter
Den förre Pulp-sångaren uppvisar ett genuint intresse när han försöker få svar på sina frågor om drivkraften bakom särlingskonst. Därför ställer han sig frågor som: Vad får en människa att lägga så mycket tid och möda på att skapa i sin ensamhet? Och hur har de valt platserna och materialen? Allt levereras med Cockers personliga funderingar och ofta humoristiska bildklipp.
Han kommer fram till att särlingskonst fascinerar oss på ett helt annat sätt än vanlig gallerikonst. Den står för något som västvärlden verkar ha förlorat. Särlingskonst handlar om mystik, mytologi, magiska platser och gudomlig inspiration. I dokumentärens sista del visar det sig att Indiens näst mest besökta turistmål (efter Taj Mahal) är just en särlings livsverk, Rock Garden av Nek Chand.
Så mycket mer har jag inte att säga, för Cocker säger allt så mycket bättre i sin dokumentär, som ligger i sin helhet på Youtube.
Del 1.
Del 2.
Del 3.Denna bok producerades av Malmö Konsthall i samband med en utställning särlingskonst 1991.
Detta får bli sista inlägget denna säsong, nu tar Livet och Konsten en välbehövlig paus. Kanske har du fått inspiration att uppsöka något särlingskonstverk denna sommar!
